Övergå till allmän skolstart vid 6 års ålder av den 9-åriga grundskolan!

Svenska barn börjar skolan det kalenderår de fyller 7 år. I många länder börjar man vid 6 år och i några redan vid 5. Ett känt problem är att kunskaperna i ”verktygsämnena” - läsa, skriva, räkna - har blivit allt sämre med allvarliga konsekvenser för både individer och samhälle. Samtidigt vet man att inlärningskapaciteten vid 5-6 årsåldern är högre än vid 7-8. Det är också omvittnat från lärarhåll att den nyfikenhet och motivation som de yngre barnen uppvisar avtar ju närmare den ”struliga” pubertetsåldern man kommer. Ett annat problem är den demografiska balansen i Sveriges befolkning när de stora 40-talskullarna går i pension. Alla prognoser pekar på arbetskraftsbrist och en alltför låg andel arbetande befolkning efter 2015. Ett tredje problem är samhällets ökande barnomsorgskostnad som särskilt efter införandet av maxtaxan blivit en allt större post i kommunernas ekonomi. Samtliga dessa problem påverkas gynnsamt av att hela ”skoltidspaketet” flyttas ett år tidigare. Den s.k. 6-årsverksamheten löser inte detta eftersom man inte kan bygga det pedagogiska upplägget i lågstadiet på ett frivilligt system och eftersom det heller inte innebär ett tidigare skolslut. Efter en övergång till tidigare skolstart kan med fördel en ”5-årsverksamhet” inrättas. Förslag:

• Genomför en gradvis övergång till allmän skolstart vid 6 års ålder.
• Genomför förändringen med ett antal månader yngre elever varje år (beroende på vilken total övergångstid - 3, 5, 10 år - som bedöms lämplig)
• Ge kommunerna möjlighet att justera perioden för intagningsfödelsedatum något åt ena eller andra hållet så att man på kommunnivå får en jämn tillströmning av elever varje år under övergångsperioden och/eller kan anpassa till skolutbyggnadsplaner.
• Ge frihet för föräldrar att välja annan startålder (t.ex. +/- 6 månader)
• Anpassa gradvis pedagogiken och läroplanen till allt yngre elever.

Med ovanförstående åtgärder uppnås följande resultat:

• En högpotentiell inlärningsålder används för att stärka elevernas grundkunskaper och ökar förutsättningen för vidare inlärning och anpassning till samhällets skiftande krav.
• Efter övergångsperioden har Sverige en tillgänglig (och sannolikt bättre förberedd) arbetskraftbas som är en hel åldersklass (ca 100.000 personer) större än den annars skulle vara. Den genomsnittliga livsarbetstiden blir ett år längre.
• Samhällets kostnader för barnomsorg minskar med motsvarande en åldersklass.
• Kommunernas möjligheter att planera intagning och tillgängliga resurser ökar.

Vem ställer om för framtiden`?

Här har jag "lånat" en artikel i VLT av en aktiv "omställare" från Sala - Kurt Grebner. Eftersom jag inte kan säga det bättre själv relaterar jag den i oförändrat skick. Alltså: Vem ställer om för framtiden? När den tusenåriga jordbrukskulturen övergick i industrisamhället ersattes bioenergi och muskelkraft med stenkol och olja. (här en bild av en punkterad glob som håller på att falla ihop) Så går det. En obegränsad fysisk tillväxt är inte möjlig på en begränsad planet. Nu får vi börja dra konsekvenserna av två seklers bristande insikt om människans naturgivna förutsättningar på jorden, skriver Kurt Grebner. foto: scanpix Med dessa nyupptäckta, till synes oändliga energi-tillgångar och teknisk utveckling utan gränser föddes tron på det eviga framsteget. En oinskränkt materiell tillväxt och konsumtion blev tillvarons centrala drivkraft. Denna verklighetsmyt har genomsyrat även vår tid. Men en obegränsad fysisk tillväxt är inte möjlig på en begränsad planet. Nu får vi börja dra konsekvenserna av två seklers bristande insikt om människans naturgivna förutsättningar på jorden. De icke förnybara resurserna, de begränsade lagren av fossil energi och mineraler, töms i allt snabbare takt och allt som hämtas upp ur berggrunden omvandlas efterhand till sopor. Industrisamhällets växande avfallsmängder berövar planetens förmåga att producera mat och resurser och påverkar klimat och vattenförsörjning. Är detta det arv vi kommer att lämna över till kommande generationer? Var och en av oss kan, genom en ändrad livsstil, attitydmässigt och praktiskt, dra vårt lilla strå till stacken. Men de väsentliga förändringarna kräver politiska ställningstaganden – inte välsvarvade till föga förpliktande deklarationer – utan trovärdiga konkreta visioner och mål omsatta i praktiska åtgärder och ledarskap. Finns en sådan politisk beredskap? Om inte, vilka kan orsakerna vara? w Saknar alltför många av våra riksdags-ledamöter relevant kunskap och insikt om naturlagarna, om grundförutsättningarna för ett långsiktigt väl fungerande samhälle? Finns inte den kunskapen, behöver det snarast rättas till med en omfattande utbildningsinsats som når in i riksdagshuset och de lokala politiska församlingarna. w Eller är det möjligen så att den politiska makten vet att åtgärderna för att rädda våra livsbetingelser brådskar? Om våra folkvalda har en sådan insikt och ändå inte tar sitt ansvar handlar det om ett svek mot väljarnas förtroende, framtiden och kommande generationer. w Eller hindrar ett partibundet sneglande på opinionssiffror att de väsentliga, men politiskt krävande framtidsfrågorna inte kommer upp på agendan – annat än som taktisk retorik? Om partsintressen och strävan efter makt för maktens egen skull går före ansvar och handling sker inget väsentligt och skapas inga visioner. Och trovärdiga visioner och konkreta mål är en väsentlig drivkraft för vårt engagemang och framtidshopp. w Eller kan det vara så att våra folkvalda är beroende av eller lojala med näringslivets ekonomiska trossatser och de snävt vinstekonomiska partsintressen som försatt världen i en krissituation? Den krisen handlar inte om kapitalekonomi, om att tjäna pengar på pengar, utan om en ekologisk ekonomi, energiförsörjning, resurser, klimat, livsmiljö och framtida existens. Vilka orsakerna till uteblivna, väsentliga åtgärder än är torde en insiktsfull, folklig opinion vara den säkraste vägen mot fram-tiden. Avgörande är ett massivt pådrivande och en uppbackning av de politiker och den politik som visar vilja till nytänkande som omsätts i praktisk handling. Var och en av oss har två alternativ. Vi kan fly ansvaret, intala oss att tekniska innovationer ordnar allt och fortsätta som vanligt. Överheten vet bäst. Eller så kan vi medverka till att den nödvändiga förändringen blir verklighet. Ju mer vi engagerar oss och påverkar våra politiker, desto tidigare omställningen påbörjas desto mindre besvärlig blir övergången. Man kan bara hoppas att det inte redan är för sent. Det gamla samhället och systemet har spelat ut sin roll, en väg tillbaka är inte möjlig. Det är hög tid att den insikten leder till handling, att vi inte förlitar oss på mirakel. Det nya blir i flera avseenden med nödvändighet annorlunda. Men agerar vi förnuftigt och i tid kan det nya komma att erbjuda andra, långsiktigt hållbara livsvärden och kvaliteter – för oss själva och våra efterkommande. Vem vill bli ihågkommen av sina barnbarn som mor/far-föräldrar som visste men inte gjorde något? Kurt Grebner farfar i Sala

Skatteväxling - vägen till ett uthålligt samhälle med livskvalitet och låg arbetslöshet!

BNP-måttet är otillräckligt för mätande av mänsklig välfärd och utveckling. I finanskrisens spår fokuserar många politiker och partier på att återskapa materiell tillväxt i ”gammaldags” BNP-termer. En fortsatt BNP-optimerande, konsumtionsdrivande och resursslukande tillväxt är dock inte vägen till ökad välfärd utan leder i stället till ett hot mot mänskligheten och det livsuppehållande naturliga systemet. Undertecknad föreslår här en metod som bidrar till minskat resursslöseri utan att människor ställs utan arbete. En systematisk växling från skatt på mänskligt arbete till skatt och avgifter på varukonsumtion, förbrukning av ändliga resurser och skadliga råvaror skulle medföra att det blir dyrare att slösa och förorena men billigare att använda mänskliga tjänster. De områden som bör utsättas för högre skatter/avgifter är:

• Energi (särskilt från fossila bränslen)
• Ändliga och knappa råvaror
• Varukonsumtion (en högre, enhetlig varumoms)

Motsvarande lättnader bör allokeras till:

• Inkomstskatt (inkl. kommunalskatt)
• Tjänstemoms
• Arbetsgivaravgifter

Med dessa steg gynnas en uthållig välfärd. Det blir mer förmånligt att återbruka, reparera och använda mänskliga tjänster (både privat, i näringslivet och i det offentliga). Valfrihet och marknadskrafter skulle verka inom ett nytt ramverk som uppmuntrar omsorg och mänsklig samvaro på bekostnad av hejdlöst konsumerande av prylar. Innerst inne vet vi att lycka och välfärd inte bor i den tredje TV-apparaten, den andra bilen eller ännu fler oanvända apparater. Fler vuxna i skolan, högre personaltäthet i vård och äldreomsorg och bättre service i den kollektiva trafiken, fler butiker i vår närhet o.s.v. betyder mer för vårt välbefinnande. Allt detta inträffar efter en skatteväxling i föreslagen riktning. För kommuner och privata servicegivare blir det billigare att anställa. Personalkostnaden är en av de tyngsta i de verksamheter som i kristid utsätts för besparingar. De höga personalkostnaderna är också en drivkraft för centralisering av service- och varuutbud, vilket i sin tur leder till onödiga transporter, dålig tillgänglighet, bilberoende och allmän ojämlikhet. Detta förslag är vare sig socialistiskt eller kapitalistiskt, borgerligt eller vänsterinriktat utan helt enkelt en väg som främjar mänsklig utveckling och välstånd utan bidra till att vår jord konsumeras till obotlig skada.

Roslagsbanan till Arlanda – ett jättesteg för Arlanda och regionen! Med spårbil blir det ännu bättre!

Beskedet om fortsatt utredning av en förlängd Roslagsbana till Arlanda är glädjande. SLs styrelse gratuleras till detta beslut som länge förespråkats av FP-föreningarna i Sigtuna och Vallentuna m.fl. Tillammans med den planerade nya SL-pendeln via Arlanda till Uppsala kommer detta att betyda mycket för Arlanda, dess resenärer och arbetstagare samt för uppnåendet av de krav som utsläppstaket ställer. Tyvärr medför inte dessa projekt någon större fördel för Sigtuna kommun och dess invånare. För en förlängd Roslagsbana krävs lösning på några svåra knutar. Om banan skall gå ända fram till Arlanda flygplats blir det svårt och dyrt när denna smalspåriga järnväg skall över/under/mellan existerande järnvägar, motorvägar, taxibanor och annan tung infrastruktur. De flesta resenärer (flygpassagerare, arbetstagare, shoppare) har inte Sky City som slutmål. Det finns många terminaler, arbetsplatser, företag, butiker etc som man är på väg till. Det är denna ”utspriddhet” som skapat det stora bilberoendet i området och svårigheten att lösa det med bussar. En lösning är att Roslagsbanan har sin ändpunkt i en ny station/bytespunkt där också den nya SL-pendeln på Arlandabanan får en station. Där kan ett spårbilssystem ansluta som med 24-timmars tillgänglighet, utan väntetid, med kort restid, utan stopp för resenären direkt till sitt mål. Systemet bör innefatta Märsta station och Centrum och ytterligare bostads och verksamhetsområden. Det finns utredningar som visar hur en spårbilsbana kan ge god täckning av arbetsplatser, bostäder och kollektivtrafikpunkter. Besparingen att inte dra Roslagsbanan hela vägen till flygplatsen kan delbekosta ett spårbilssystem. Detta behöver utredas i grunden. Eftersom både nyttan, utformningen och finansieringen av systemet hänger samman med Roslagsbanans förlängning bör dessa frågor utredas i ett sammanhang. Spårbil är inte science fiction! Den första moderna banan har just startat på Heathrow. När det gäller kostnad och kapacitet är spårbil ett högst realistiskt alternativ till buss och spårvagn i många områden. Den låga påverkan på klimatet är unik och den förväntade konkurrenskraften med bil är oöverträffad!