Vilka dåliga förlorare!

Krutröken skingrar sig efter valet.

På riksnivå stiger fram en allians som inkasserat ett större stöd i väljarkåren än någonsin, som ökat sitt stöd trots finanskris mm och som uppnått ett rekordstort övertag över den rödgröna utmanargruppen.

Ut till vänster smyger ett surt gäng dåliga förlorare. Endast Mona Sahlin talar klarspråk om att man har förlorat, men ältar ändå att det är ett val "utan vinnare". Ohly - som förestår parlamentets minsta parti - tar till brösttoner och skyller SDs framgång på alliansen trots att det kanske är risken för vänsterinflytande i en rödgrön regering som skrämt väljare dit. Den vanligtvis sansade och sakliga Maria Wetterstrand verkar panikslagen och vräker ur sig uttalanden som gör konstruktiv samverkan allt svårare.

SDs intåg i riksdagen är en sorg för alla demokratiska partier, vilket får betraktas som ett misslyckande för de nuvarande riksdagspartierna. Detta borde ha resulterat i eftertanke och ansvarstagande i stället för fingerpekande och konfrontation. Man får hoppas att förnuftet återkommer.

I Sigtuna kommun skedde det motsatta. Anders Johansson och S har lyckats stärka sin ställning. Alliansen har inte kunnat förklara för väljarna att S-politiken innebär en fortsatt allvarlig inteckning av det framtida ekonomiska utrymmet och en tung börda för kommande skattebetalare. Han räknar kanske med en tung roll i "nya Socialdemokraterna" och att därmed slippa ta konsekvenserna. Alliansen kan den här gången inte skylla utfallet på effekter av den S-gynnande valkretsindelningen (som 2002 och 2006) eller ens på det decimerade Centerpartiets svek mot alliansen. S kan välja att bilda majoritet på olika sätt genom samarbete inom gruppen MP, V och C.

Vad gjorde alliansen för fel? Sammanhållningen mellan partierna var större än någonsin så det kan inte ha rått någon tvekan om att man både velat och kunnat hålla ihop i "regeringsställning". Kanske finns det väljargrupper som önskat mer bevis på att en allianspolitik inte bara är M-styrd. Min erfarenhet är att goda idéer vunnit gehör i samarbetet oavsett partiursprung, men det har nog inte framgått i offentligheten. En annan problematik är det faktum att vi har tre partier som verkar i och för hela kommunen, men ett parti som uttryckligen siktar bara på Sigtuna Stad. Det kan ha lett till en överdriven fokusering på denna kommundel i st f att ta kampen med S i Märsta och Valsta där avgörandet om vem som skall styra i kommunen verkligen sker. I varje fall inom FP har rådet från centralt håll varit att satsa på sina starka fästen. Det är nog rätt om man vill optimera det egna partiet, men knappast om vi skall kunna återerövra en borglig majoritet i Sigtuna kommun.

Inbjudan till Miljöpartiet (?) - förslag

Oavsett om sluträkningen riksdagsvalet leder till majoritet eller inte så behöver alliansens och Folkpartiets politik i miljö- och uthållighetsfrågor utvecklas. Här följer ett förslag till Jan Björklund och hans partiledarkollegor till hur en inbjudan till MP skulle kunna se ut:

Inbjudan till Miljöpartiet (förslag)

Kära Miljöpartiet! Först vill vi gratulera er till ett framgångsrikt val. Det är uppenbart att allt fler väljare allt mer upplever att hotet mot miljön och de framtida livsbetingelserna för människor och natur måste tas på allvar. En sådan utveckling sker också inom alliansens partier och många av våra väljare och medlemmar känner ett behov att utveckla politiken i den riktningen. Det skulle kunna ske i en konstruktiv, fördomsfri och förtroendefull dialog med er. Vi är övertygade om att framtiden inte kan byggas på ”blind” materiell tillväxt utan att utvecklingen måste länkas in på en väg som leder till välfärd och livskvalitet för Sveriges och världens befolkning utan att jordens resurser förbrukas och livsbetingelserna för kommande generationer intecknas. Svårigheten ligger i att kombinera denna insikt med en politik som ett flertal av väljarna kan acceptera. Vi tror att de ramar – och ibland uppoffringar – som kommer att krävas får en bättre och mer verkningsfull utformning med en liberal inriktning som bygger på frihet och ansvar än i en socialistiskt och kollektivistiskt atmosfär. I ett samarbete av denna typ krävs ödmjukhet och lyhördhet från alla parter liksom en beredskap att överväga gamla låsningar. Här följer några exempel på områden där vi kan vara beredda till omprövning:

* Bensinskatt - Vi tror att fossila bränslen successivt bör belastas mer för att bidra till minskad klimatpåverkan och öka konkurrenskraften för förnybara bränslen. 49 öre eller t.o.m. efterhand mer är inte orimligt. För oss är dock en absolut förutsättning att det sker som en del av en skatteväxling där motsvarande minskningar av beskattning på arbete äger rum.

* Vi delar er uppfattning att ökad satsning på järnväg för både gods- och persontrafik är rätt väg för ett uthålligt samhälle. Vi är därför beredda att tillsammans med er ”hitta” åtskilliga miljarder för ökade insatser inom detta område. I det sammanhang skall utredas om höghastighetståg eller massiv kapacitetsutbyggnad av modern, ”konventionell” järnväg ger bäst utbyte.

* Vi är också beredda att öka insatserna i forskning och stöd för pionjärinvesteringar inom andra ”uthållighetsfrämjande” sektorer. Det kan röra sig om sol-, vind- och vågkraft liksom åtgärder för att främja nya transportsystem såsom spårbil.

* Vi tror att den framtida livsmedelsproduktionen måste säkras. Ökat skydd för åkermark, utveckling av kretsloppsnära odlingssystem samt inriktning på mer närproducerat är exempel där Miljöpartiet kan bidra till utveckling av politiken.

* Vi vill gärna med er diskutera vägar att styra den fysiska samhällsplaneringen i en riktning som minskar bilberoende och transportbehov men främjar utbyggnad av kollektivtrafik, skapar förutsättningar för närservice och säkrar tillgång till natur och odlingsmöjligheter.

Detta var exempel på vår vilja till utveckling av politiken i en uthållig riktning. Ett ”svårt” område är kärnkraften. Vi tror inte att kärnkraften är den riktigt långsiktiga lösningen för Sveriges eller världens energibehov. Därtill blir ”hålet” efter de fossila bränslena alltför stort. En kombination av effektivisering, besparingar, livsstilsförändring och utveckling av förnybara källor är i längden den rätta vägen. Vi bedömer dock att denna omställning är så svår och tidskrävande att kärnkraft kommer att behövas under ett skede för att det skall vara möjligt att pressa tillbaka de fossila bränslena – främst kol – i tid. Man måste inse att detta inte är en isolerat svensk fråga utan en angelägenhet för den globala energibalansen. Vi står fast vid att det aldrig skall röra sig om fler än 10 kärnkraftverk i Sverige och att det är nuvarande lokaliseringsplatser som gäller. Vi vill också säkerställa att ingen del av ev. utbyggnad skall skattefinansieras och att det totala ansvaret och kostnaden för upparbetning/lagring/försäkring skall tas av operatören. I detta ljus är det inte givet att det blir aktuellt med nya kärnkraftverk, men vi vill inte ta ansvaret för att stänga denna dörr.

Andra områden där skillnader kan behöva utjämnas är sjukförsäkringssystemet. Vi står fast vid inriktningen att ingen skall ”dömas” till livslångt utanförskap och att uppföljning och stöd aktivt skall erbjudas alla som kan ha någon grad av arbetsförmåga – detta för både deras egen och samhällets skull. Däremot skall ”orimliga” effekter såsom ”arbetstvång” för dödssjuka undanröjas. Tillsammans kan vi utveckla system som fyller dessa krav.

Inom en lång rad politikområden bedömer vi att det finns sådan grad av samstämmighet att ett fördjupat samarbete kan leda till bättre förslag med bredare allmän acceptans än i dag. Det handlar exempelvis om arbetsrätten, mångfald i skolan och patientmakt i vården.

Mot denna bakgrund vill vi inbjuda er till förutsättningsfria samtal med sikte på samarbete inom specifika områden eller – om tillräcklig ömsesidig samsyn uppstår – deltagande i breddad alliansregering med handlingskraftig riksdagsmajoritet.

Med vänliga hälsningar

"Fredrik, Jan, Maud och Göran " PS Tar någon av er mjölk till kaffet?

Anders Johansson i "kolossalformat"!

Häromdagen kunde trafikanter och gående kring Sätuna torg blicka upp på en jätteaffisch av "kommunens store man". Det kändes verkligen främmande i vår omgivning. Den typen av personkult brukar inte höra hemma i svensk politik - men ett stort ego kräver väl en stor affisch? Nu är jag dock mer bekymrad över budskapet än affischens storlek. - LÅT UTVECKLING FORTSÄTTA - står det. Den utveckling som Anders J stått för har inneburit en långt gående inteckning av resurserna och det ekonomiska utrymmet för kommande generationer. Trots ett ökat skatteuttag - som fört Sigtuna kommun från genomsnittet till skattetoppen i länet - har skuldbördan ökat och vältrats framåt. Det blir extra kännbart när ränteläget återgår till normalt. Utöver detta har man under 8 år investerat dramatiskt mycket mer än kommunens avskrivningar. Det innebär att skattebetalarna har en mycket stor avskrivningsbörda framför sig, vilket ytterligare intecknar utrymmet för upprätthållande av välfärden. Det allra värsta synden (som om inte ovanstående vore nog) är att Anders J och S nu tagit som regel att låta exploateringsvinster (försäljning av mark till byggföretag) bekosta en stor del av kommunens årliga driftskostnader. I början använde man det som nödventil när den planerade ekonomin inte gick ihop. I den senaste planen (2010-2012) byggs denna metod in redan i planläggningen. Förutom att detta egentligen är en förlustbudgetering - som enligt lagen inte skall förkomma - innebär det en osund beroendeställning i förhållande till de byggbolag och exploatörer som skall fram med slantarna. Jag kommer mycket väl ihåg ett uttalande som Anders J med darr på stämman fällde vid en debatt i kommunfullmäktige för några år sedan - "aldrig, aldrig kommer jag att täcka driftskostnader med exploateringsvinster!" Nähej! Sammanfattningsvis kan man säga att Anders J och S försöker köpa väljarnas röster med deras egna pengar - och det på kredit!

Centern i Sigtuna har "kommit ut"!

Häromveckan meddelade Centerpartiet i Sigtuna kommun att man har för avsikt att fortsätta som stödparti till Socialdemokraterna. Det är ärligt och bra att man denna gång talar om det i förväg och inte - som 2006- vilseleder ett antal centerväljare som trodde att man röstade för en borgerlig majoritet. Den gången ledde det till ett spel bakom kulisserna där kommunalrådsposter och ersättning var viktigare beståndsdelar än det politiska innehållet. Man får hoppas att C får "betalt" för sin ärlighet denna gång. Bra att väljarna vet att en röst på C i kommunen inte faller på "alliansens gröna parti" utan innebär ett röd-färgat stöd. I sammanhanget kan man filosofera över hur partibytande kandidater funderar och fungerar. Vi har i kommuenn några exempel på att man har kandiderat för två eller ännu fler partier vid olika tillfällen. Jag har den allra största respekt för människor som känner att de själva eller deras parti förändrats på ett sätt som leder till att man inte känner sig hemma. I rikspolitiken är Carl Tham och Per Garthon sådana exempel. Där råder ingen tvekan om att ärlig övertygelse ligger bakom. I Sigtuna kommuns ankdam hittar man dock flera som byter parti lika lätt som skjorta. Man kan förledas tro att det är misslyckandet att nå en personlig position som ligger bakom dessa byten. Vilka kan jag då avse? - Sannolikt de som känner sig träffade.