Varför bagatelliserar DN den globala befolkningsökningen?

I återkommande ledare och kolumner har Peter Wolodarski och Hans Rosling målat upp en bild av att en världsbefolkning som ökar från 7 miljarder idag till kanske 10 miljarder år 2050 är något som är ganska bra, i varje fall inget problem och dessutom i stort sett opåverkbart. Man stödjer sitt resonemang på statistiska genomsnitt och på profetior om att den ”demografiska transition” till lägre födelsetal som inträffat i flera länder i samband med ökad välfärd kommer att inträffa inom kort också på andra håll. Huruvida en sådan utveckling alls är kombinerbar med vår jords begränsade resurser berörs endast marginellt. Lite uppfinningar, lite ändrade värderingar och livsstil anses ordna upp det hotet. Det är denna typ av argumentation som resulterat i ett minskat intresse och minskade insatser för familjeplanering både inom länder med höga födelsetal och hos biståndsgivare – inkl. Sverige.

Jag anser att man måste flytta diskussionen från statistikens och teorins fält till den verklighet som råder. I stort sett hela Afrika söder om Sahara har födelsetal som leder till 2- eller 3-dubbling av befolkningen till år 2050 enligt FNs prognoser. Liknande situation föreligger också på flera andra håll i världen. Även om det finns exempel på sjunkande födelsetal så har en återgång till högre nativitet skett på en del håll. I hela regionen är användningen av ”moderna” preventivmedel (inkl. kondom) mycket låg - 5- 15 % är norm. Lägst har konflikt- och svältdrabbade Somalia med 1 (en)%! Flera 100-tals miljoner kvinnor efterfrågar förgäves tillgång till preventivmedel och ytterligare många fler har av traditionella och kulturella skäl inte ens ställt frågan. Man frågar sig hur stor (egentligen liten) andel av de barn som föds i dessa länder som är önskade och planerade. Rosling tacklar den verkligheten med den lakoniska synpunkten att avgörande ”är inte hur många döttrar en kvinna föder utan hur många… som överlever…”. Så kan det te sig för en statistiker. För oss är det en självklarhet att en minskning av födelsetalen så mycket och snart som möjligt är den bästa hjälpen dessa fattiga länder kan få för att ha en chans till rimlig välfärd för sina befolkningar. Endast ökade, målinriktade och effektiva åtgärder för spridande och användning av preventivmedel ger det resultatet. Självklart måste det kopplas till utbildning av kvinnor och stöd för kvinnors rätt till självbestämmande.

Wodowarski/Rosling underskattar också det tryck på det globala naturliga systemet som en ökande världsbefolkning har. Det faktum att vi kunnat öka från 1 miljard år 1900 över 3 miljarder 1950 till 7 miljarder i dag är inte bara ”good news” utan en följd av en allt snabbare förödning av jordens resurser. Först billigt kol och sedan billig olja har varit de främsta drivkrafterna. Den perioden är snart slut, men har resulterat i en helt ohållbar förbrukningsnivå och miljöförstöring som i huvudsak sker på kommande generationers bekostnad. I det ljuset är det ”goda nyheter” att befolkningen i många högkonsumerande länder minskar. Ingen har på ett trovärdigt sätt visat hur resurserna skall räcka för 10 miljarder människor med en rimlig välfärdsnivå för alla.

M och MP - OK, men var tar FP vägen?

Media har i dagarna intresserat sig för de signaler om möjligt samarbete som MP skickat till M. Det är bra eftersom MP därmed slår in på en väg som tar dem ur ”vänsterburen”. Det visar också att omsorg om miljö, klimat och hållbarhet inte är ett vänsterprojekt utan en angelägenhet för alla ansvarsfulla politiker.

Ett uttalande har fastnat hos mig - Mikaela Valtersson sade något i stil med ”M är inte det parti som vi står längst ifrån”. Jag upplever det som en klar signal till både C och FP. Tyvärr gör hon en bedömning som kan vara korrekt. ”Nya” M har visat en uppriktig vilja att fördjupa sitt klimat- och miljöengagemang. Uttalanden från Sofia Arkelsten och – i någon utsträckning Fredrik R – pekar i den riktningen. Med sin pragmatiskt betingade lyhördhet verkar man börja inse utvecklingens riktning.

När det gäller ”gamla” FP så har i varje fall våra ledande talesmän klart markerat att man sitter kvar i den kärnkrafteldade, eviga tillväxtens bur. Man kunde inte vänta ens en dag efter Fukoshima eller Tysklands omvälvande omläggning av energipolitiken förrän man grävde sig ännu djupare i den positionen.

Med undantag för en handfull riksdagsmän och några kämpar i Gröna Liberaler verkar intresset för och – ännu värre – kunskapen om de enorma resurs- och miljöutmaningar, som hela vår värld står inför, vara mycket begränsade. Klimatfrågan har tagits som ”gisslan” för att driva riksdagens mest aggressiva kärnkraftpolitik och vettiga principer stannar ofta i mångordiga policydokument. Från ledande håll brukar det stanna vid ”miljön är ju också viktig…”.

Det är dags att ta av skygglapparna och med ökad ödmjukhet börja lära sig av exempelvis Stockholm Environment Institute – en världsauktoritet på området – hur långt det är mellan de krav som naturen och framtida generationer ställer och de politiska ramar vi hittills uppnått.

Att bygga ett samhälle som fungerar för våra barn och barnbarn och som inte föröder den enda jord vi har är faktiskt viktigare än skola, skattenivåer, arbetsrätt, jämställdhet och annat som politiken ägnar mycket kraft åt och i varje fall lika viktigt som demokrati och frihet. Vid en kollaps av de grundläggande försörjningssystemen blir dessa värden de första offren. Som förnufts- och etikbaserat parti borde vi i FP inse detta och väsentligen öka vårt kunnande och agerande inom detta område. Det är i första hand rätt väg i ett längre perspektiv. I det korta perspektivet gäller det att inte bli omkörd av mer progressiva krafter i olika läger.