Växthusgaserna i atmosfären ökar igen - har beslutsfattarna i olika länder och partier inte förstått någonting?

Rapporterna om ökade klimatgasutsläpp under 2010 och därmed koncentration i atmosfären överraskat tyvärr inte. Det har sedan länge stått klart att materiell tillväxt med dagens energi- och samhällsstruktur resulterar i en minst lika stor tillväxt av de klimatpåverkande gaserna. Utvecklingen åt fel håll går dessutom snabbare än de värsta scenarierna från FNs klimatorgan IPCC.

Det politiska käbblet handlar mest om vem som vågar mest när det gäller att minska utsläppen. Har man inte förstått att även minskade utsläpp leder till ökad koncentration i atmosfären eftersom nedbrytningen av t.ex. koldioxid är mycket långsam? Har man inte förstått att halten redan är för hög? Har man inte förstått att en dålig start kräver en mer resolut insats i fortsättningen?

Sambanden är så komplexa att ingen med full säkerhet kan förutspå exakt vad som kommer att hända och när. Detta faktum tar tvivlare och beslutsfattare som intäkt för att välja den kortsiktigt enkla vägen ut. Först i efterhand kommer vi att konstatera när ”the point of no return” uppnåddes. Den hyllade – men i detta fall glömda – försiktighetsprincipen borde leda till snabb och genomgripande omprövning.

I Sverige berömmer vi oss av att ha minskat utsläppen mer än genomsnittet i EU, men glömmer att vi överfört en stor del till varor som vi importerar och att vi fortfarande har en utsläppsmängd per capita som är flera gånger större än världens genomsnitt – för att inte tala om vad klimatet tål.

Det verkar som om politikerna lever i två alternativa världar - I den ena förfäras man över den snabba klimatförändringen och de skrämmande scenarier det leder till. - I den andra förkunnar man att fortsatt materiell tillväxt är absolut nödvändig, också för att lösa klimatfrågan. Detta utan att man hittat den nyckel som kopplar isär tillväxt och klimat/miljöpåverkan. Utfallet 2010 är ett belägg för detta.

Man kan hoppas att bristen på sammanhängande politik beror på okunnighet (vilket är illa nog) och inte på cynism eller brist på mod. I varje fall är de åtgärder som diskuteras nationellt och globalt helt otillräckliga för att säkra rimliga förutsättningar redan för den nu födda generationen. Satsningarna på hållbara energi- och transportsystem är för små. Inställningen till ökade miljöskatter (t.ex. inom ramen för en genomgripande skatteväxling) är för feg. Det räcker att nämna ordet bensinskatt för att etablissemanget skall få skrämselhicka. Problemet kommer inte att lösas enbart genom teknik eller individuell beteendeförändring. Det fordras också tydliga, kraftfulla och varaktiga ekonomiska styrmedel för att uppnå tillräcklig förändring.

Vi väljare borde kräva av våra politiker att gräva ner partitaktiken och tillsammans söka vägarna till ett uthålligt samhälle. Denna fråga är minst lika viktig som demokrati. Om det naturliga systemet och därmed vår försörjning brakar samman kommer begrepp som frihet, rättvisa och empati att väga lätt.