Bromma flygplats - dags att tänka om!

Det råder stor bostadsbrist i Stockholmsområdet. I det ljuset pressas kommuner (och önskar ofta själva) att bygga fler och fler bostäder. Ökad befolkning har blivit en fjäder i hatten för de styrande i ytterkommunerna. Det ger status och man tror resurser, men verkligheten är att kostnaderna under lång tid stiger snabbare än tillskottet av skattemedel. Därför har dessa kommuner ofta både hög lånebelastning och hög kommunalskatt. Utbyggnaden sker ofta på bekostnad av åkermark, naturområden och biologisk mångfald. Utvecklingen av arbetstillfällen är för det mesta inte i paritet till befolkningsökningen vilket leder till att allt fler behöver resa allt mer. Knappast hållbart. Rörlighet är bra – tvång till långa resor dåligt.

Skall man verkligen lösa Stor-Stockholms bostadsproblem i dessa ”glesmarker”. Min hemkommun – Sigtuna – har redan en av länets lägsta kollektivtrafikandelar i likhet med andra kranskommuner….,och det räknat som andel resor. Om man istället mäter med (det korrekta måttet) andel av personkilometer blir bilden ännu sämre. Resor med egen bil på avstånd 15-50 km är den kvantitativt största källan till miljö/klimatutsläpp i länet. Det torde vara lätt att inse att en bilresa Sigtuna-Stockholm med en person i bilen resurs- och klimatmässigt väger dramatiskt mycket tyngre än en t-banetur från T-Centralen till Odenplan.

Nej, klok förtätning på Stockholms stads mark, i Sundbyberg, Solna och andra närförorter är modellen. OI det ljuset borde FP i länet/staden ompröva sin syn på Bromma flygplats. Där kunde man bygga en ny, modern, hållbar, kollektivtrafikförsörjd stadsdel med blandat boende, arbete och service för kanske 20 000 invånare eller mer.

Flyget då? Peak oil och rättvis klimatbelastning av flyg i framtiden kommer att innebära att Thailandsresor och flygfraktad papaya inte längre ses som en mänsklig rättighet och att flyget inte fortsätter att expandera som branschen tror/vill. Det kan t.o.m. bli fråga om en stagnation och nedgång i ett 20-30 årsperspektiv. Då kommer Arlandas tre banor att förslå mycket väl. Redan idag kommer de flesta invånare lättare, snabbare och billigare till Arlanda än till Bromma. Ännu bättre blir det när framsynta politiker lyckats avskaffa ”straffavgiften” för av/påstigning vid Arlanda C och att denna station utvecklas till ett nationellt järnvägsnav.

FP måste markera mot Attefalks förvillelser om energi- och klimatkrav

Många satt i halsen när vår (KDs) bostadsminister gick ut med budskapet att tuffare klimat/energiregler än riksnormen vid nybyggnation i kommunerna skall förbjudas. Det är ett exempel på extremt kortsiktigt tänkande. Om byggnadsindustrin hade att följa samma normer överallt – säkert gärna precis likadana hus – så skulle kostnaderna nog bli lägre - i det korta perspektivet. Det var väl så vi fick ”miljonprogrammet”. I ett längre perspektiv är det självklart att investeringar i lägre energiåtgång och mindre klimatutsläpp ger en helt annan kalkyl. En positiv inställning till offensiva satsningar på energieffektivitet och miljö/klimathänsyn leder utvecklingen framåt i den riktning den måste gå. Målet bör vara inte bara ”passivhus” utan ”aktivhus” där själva boendet bidrar till både energiförsörjning och resurskretslopp. Frestelsen att lösa dagens problem (bostadsbrist) på kommande generations bekostnad (brist på det mesta) måste motverkas.

KD har skapat en tradition av att släppa ut illa genomtänkta – ofta populistiska – förslag. Med en rysning minns man det föga tidenliga förslaget om sänkt bensinskatt inför valet 2006. FP måste stå upp för långsiktighet i samhällsplaneringen och byggandet. FPs bostadsgrupp har sagt nej till Attefalks hugskott. Partiledningen bör göra detsamma.

Prioritera familjeplanering i biståndsarbetet!

Detta är en motion till Folkpartiets landsmöte i november 2013

Yrkandet:

Tillför i partiprogrammet under rubriken ”Global utveckling” en punkt med lydelse ”I biståndet skall familjeplanering åter få en hög prioritet och inriktas på de många länder som alltjämt har en så kraftig befolkningstillväxt att välfärdsutvecklingen äventyras”

Bakgrund
Världen står inför extrema utmaningar när det gäller klimatutveckling, livsmedelstillgång, allmän resursbrist och en accelererande negativ påverkan på det livsuppehållande naturliga systemet.”Hålet” efter fossila energikällor - idag ca 80% av världens energiförbrukning -, som sinande olje- och gastillgångar och den av klimatskäl nödvändiga utfasningen av kolkraft innebär, kommer att sätta press på försörjningssystemen på alla plan.

Även med stor tilltro till teknologisk utveckling i form av förnyelsebara energikällor och/eller kärnkraft är det svårt att se hur ”livsutrymmet” skall räcka till för fortsatt materiell tillväxt i i-världen och starkt befogade krav på välfärdsökning i u-världen. Ekvationen blir ännu svårare i ljuset av en fortsatt ökning av världens befolkning. Tillväxten är i dag ca 80 miljoner nya världsmedborgare per år. De barn som föds idag kommer att behöva dela jordens resurser med 9-10 miljarder andra (jämfört med 7 idag).

Förhoppning att växande välfärd i sig leder till lägre födelsetal kommer på skam om den ökade välfärden inte inträffar. Vatten, åkermark, skog, fosfor, kväve, energi och inte minst livsmedel blir bristfaktorer som kommer att motverka utveckling av välfärd. En minskad befolkningsökning - eller t.o.m. en minskad världsbefolkning – ökar sannolikheten för att ekvationen skall gå ihop. Det är kvinnor och barn i de mest utsatta områdena som drabbas först och mest när bristerna materialiseras. Insatser för familjeplanering är ett kostnadseffektivt sätt att minska lidande och skapa förutsättningar för välfärdsutveckling.

Sverige bör åter prioritera familjeplanering i sitt biståndsarbete. Det handlar om att ge kvinnor utbildning, rättighet och möjlighet att själva bestämma över sitt barnafödande. Mer än en miljard kvinnor saknar tillgång till fungerande preventivteknik. I dag utgör området ”reproductive and sexual health” ca 4% av det samlade biståndet från SIDA och UD. I den ”skärven” inkluderas insatser för AIDS-bekämpning och minskad mödra- och barnadödlighet. En mycket liten andel ägnas således åt direkta, målinriktade insatser för att minska befolkningstillväxten. Sverige har goda förutsättningar att göra skillnad i detta avseende. I Sverige finns en stolt tradition inom området eftersom vi inte lider av de religiösa och kulturella blockeringar som ofta hindrat effektiva insatser från FN och dess organ.

Genomför skatteväxling på allvar!

Detta är en motion till Folkpartiets landsmöte i november 2013

Yrkandet:
Tillför i partiprogrammet ”För att skapa hållbar utveckling utan arbetslöshet och fortsatt resursnedbrytning skall en omfattande skatteväxling genomföras från belastning på mänskligt arbete till ökat uttag på energi – särskilt fossil -, ändliga råvaror och miljöskadliga produkter"

Bakgrund
Planetens resurser och naturens motståndskraft håller på att uttömmas. Fortsatt global befolkningstillväxt och berättigade krav på ökad välfärd från miljarder människor accentuerar detta dilemma. Mantrat att ständig tillväxt skapar resurser för välstånd håller inte längre. Fortsatt jakt på oreflekterad materiell tillväxt innebär ökad fart mot sammanbrott i det livsuppehållande naturliga systemet. Detta gäller särskilt den högkonsumerande världens länder – varav Sverige är ett – där varje individ ger upphov till många gånger större resursförbrukning och miljö/klimat- påverkan än världsgenomsnittet, för att inte tala om jämfört med den nivå som en uthållig värld kan klara av.

En minskad materiell tillväxt leder inte till recession och arbetslöshet. En systematisk och långtgående skatteväxling från arbete till materiell konsumtion verkar i motsatt riktning. Det blir fler jobb och en mer hållbar utveckling med ramar som gynnar arbetsutbud/efterfrågan och håller tillbaka resursslöseri. Som liberaler tror vi på individens fria val inom ramen för tydliga ekonomiska styrmedel. Skatteväxling innebär just det.

Det ”hot” mot internationell konkurrenskraft som ofta framhålls som motargument bygger på antagandet att vi är beroende av billiga råvaror och billig energi. I dagens läge är vi minst lika beroende av rimliga arbetskraftkostnader, god utbildning och konkurrenskraftig tjänsteproduktion. Om man väljer att genomföra en stor el av skatteväxlingen inom MOMS-systemet (från tjänstemoms till energi/varumoms) berörs f ö inte den internationella konkurrenskraften.

En tankemodell för fortsatt utredning: ”Flytta” ett stort antal miljarder (100, 200) från skatt mm på arbete till skatt mm på materiella resurser. Genomför detta i flera steg med klar angivelse av färdriktning och tidsplan

För att undvika fusk, ineffektiv bidragsoptimering, byråkrati, politisk ”klåfingrighet” och oklarhet bör maximal tydlighet/enkelhet eftersträvas samt undantag och subventioner undvikas.

Med en genomgripande skatteväxling blir resurskrävande och/eller skadliga verksamheter dyrare och personalintensiva verksamheter billigare. Med marknadsekonomi och individernas fria val kan detta förväntas leda till:

* Bättre och mer resurssnåla produkter (”slit-och-släng” och långa frakter blir dyrare)

* Mer och bättre närservice (dyr personal och billiga transporter har format vårt samhälles fysiska struktur)

* Mer underhåll, reparation och återvinning (det lönar sig och blir billigare)

* Ökad sysselsättning i privat och offentlig tjänstesektor (mer ”vård-skola-omsorg”)


Sammantaget leder detta till ett samhälle med uthållighet, bättre service och ökad livskvalitet.

Klimat & miljö kräver större satsningar på kollektivtrafiken!

Nedanstående är en motion som jag och ytterligare några Gröna Liberaler lämnat till Folkpartiets i Stockholms län förbundsårmöte 2013

Folkpartiet måste prioritera och satsa mycket hårdare på kollektivtrafikens utveckling - för klimatets, hållbarhetens och kommande generationers skull!

Utsläppen av klimatgaser i världen ökar och nådde 2011 (och sannolikt 2012) den högsta nivån någonsin. Världsbanken och de flesta forskare höjer tonen när det gäller risken för accelererande effekter. Med rådande förhållanden finns inga tecken på att sambandet mellan materiell tillväxt och negativ klimat- och miljöpåverkan är brutet. Med ökande världsbefolkning, redan intecknade klimatförsämringar och legitima krav på ökad välfärd i stora delar av världen kommer denna ekvation att bli allt mer svårlöst. Sverige och Stockholms län är inte oberoende av denna utveckling och har som rik storstadsregion en särskild plikt att möta dessa utmaningar. Folkpartiet som förnufts- och värderingsbaserat parti bör inta en offensiv roll i detta avseende. Kollektivtrafikens utveckling och konkurrenskraft har en stor betydelse för en hållbar framtid.

Folkpartiet och alliansen har i Landstinget antagit ett miljöpolitiskt program där målet för kollektivtrafiken är att andelen ”skall öka” (!!). Det är en för låg ambitionsnivå och kommer inte att leda till att uppställda utsläppsminskningsmål uppnås – än mindre till vad som verkligen krävs. Ingen myndighet eller forskningsinstitution tror att utsläppen från länets trafik kommer att minska under de kommande 20 åren med nu kända planer.

De kollektivtrafikandelar som används är andelen påbörjade resor. Med detta mått har kollektivtrafiken i dag 37 % mot biltrafikens 63 % (2011 enl. SL). Mätsättet jämställer en tur mellan Hötorget och Rådmansgatan med en bilists resa mellan Nynäshamn och Norrtälje och beskriver inte alls resmönstrets miljö- och klimatpåverkan. Det mer relevanta mätetalet personkilometer ger andelarna för kollektivtrafiken resp. bilen 29/71! Om man till det lägger att kollektivresan är mer energieffektiv och har lägre andel fossilt bränsle framstår bilresandets klimatpåverkan i förhållande till kollektivtrafiken som ännu mycket större. I det ljuset är den oprecisa ambitionen om ökad kollektivandel inte tillräcklig. Nuvarande ambitionsnivå innebär att huvuddelen av den trafikökning som förväntas i regionen under de kommande 10-20 åren kommer att ske med personbil. Det är ohållbart både ur klimat- och trängselsynpunkt.

Vi förespråkar en trafikpolitik med mål och åtgärder som leder till den minskade miljöpåverkan alla säger sig förespråka. Då krävs ökade satsningar, ekonomiska styrmedel och helhetssyn i plan- och trafikarbetet. Planer för nybyggnation bör ha minskat resbehov och ökad tillgång till effektiv kollektivtrafik som mål. För att säkerställa ökade resurser bör skattefinansieringsgraden ökas. Tillskottet skall gå till utbyggnad, kapacitetshöjning och annan förbättring av kollektivtrafikens konkurrenskraft. Huvudmålet måste vara att locka/förmå bilanvändarna att bli kollektivtrafikresenärer. Det är inte kostnaden som är hindret utan attraktiviteten, pålitligheten, kapaciteten och flexibiliteten. Förbättringar i dessa avseenden kommer också att medföra bättre service för dagens kollektivpendlare.


Yrkanden

Vi yrkar att Folkpartiet i Stockholms län skall verka för:

• Att kollektivtrafikandelen (av totalen kollektiv + personbil) i första hand ska mätas och målsättas som andel av antalet personkilometer och inte antalet resor

• Att kollektivtrafikandelen med ovanstående mätsätt ska öka från 29 % till 35 % 2015, 50 % 2020 och minst 60 % till 2030

• Att finansieringsmodellen för SL successivt under en flerårsperiod ska ändras från 50/50 skatte-/biljettintäktsbaserat till en högre skattefinansieringsgrad – exempelvis 60/40 med bibehållen, men inflationsjusterad biljettprisnivå. Detta skulle tillföra kollektivtrafiken ca 4 miljarder per år – en ökning med ca 25 % (motsvarande ca 0,65 skattekrona)

• Att biltulls-/trängselskattsystemet ska utvidgas och avgiftshöjas kontinuerligt i samma takt som kollektivtrafiken förbättras. De nya intäkterna ska gå till drift och investeringar i kollektivtrafiken utöver finansieringen från skatt och biljettintäkter

• Att utvecklandet av Stockholms läns kollektivtrafik ska ske i ett helhetsperspektiv där det överordnade målet är avskaffande av beroendet av egen bil i vardagslivet genom ökad tillgänglighet och attraktivitet i kollektivtrafiken

• Att helheten ska byggas på objektiv analys av alla transportmedel – järnväg, spårväg, tunnelbana, traditionell buss, trådbuss och spårbil. SL ska uppmanas till visionärt och kreativt tänkande och låsning till vissa transportmedel undvikas

• Att nybyggnation och annan markexploatering i regionen ska underställas kravet att 60 % av persontransportarbetet skall vara kollektivt redan under inflyttningsfasen av projekten

Moderat bottennapp om klimat/miljö

I DN häromdagen hade Stockholmsregionens moderata kommunal- och oppositionsråd en debattartikel om den förestående miljöprövningen av Arlanda flygplats. Framför allt hade man skjutit in sig på det annalkande förbudet att ha inflygningar över Upplands Väsbys centrala delar. Av uppenbara skäl återfanns inte denna kommuns kommunalråd bland undertecknarna.

På det principiella planet fastnar man för en remarkabel formulering - Varje satsning på ekonomisk tillväxt är också i förlängningen en investering i bättre klimat och renare miljö  (!)

Denna utsago är i sin cynism närmast Orwellsk. Genom mantrat tillväxt ger bättre miljö försöker man komma förbi det faktum att ingen del av den materiella tillväxt som skett under de senaste 200 åren resulterat i bättre miljö. Det senaste halvseklet är i det avseendet det värsta då en ständig ökning av klimatgasutsläpp satt vår värld i en - i värsta fall -irreversibel situation när det gäller skenande klimatutveckling, försurning av haven och förutsättningarna för livsmedelsproduktion till en växande världsbefolkning. Men detta perspektiv är naturligtvis inte lika viktigt som att flygplanen skall få flyga över Upplands Väsby – eller?

I sakfrågan kan man konstatera att det tillstånd som en gång gavs för byggandet av bana 3 innefattade begränsningen att vissa inflygningsrutter inte var tillåtna fr.o.m. 2018. Dåvarande Luftfartsverket och berörda kommuner och politiska organ var klart medvetna om det. När det nu visar sig svårt att uppfylla villkoren försöker man få dem förändrade i st f att lösa det verkliga problemet. En parallell är att även utsläppstaket ifrågasätts i st f att åtgärda den faktor som idag är den största ”boven” när det gäller utsläpp kring Arlanda – trafiken på marken. Vore det inte bättre att ta till brösttonerna för att nå bra lösningar i det avseendet?

Tyvärr är inte dessa exempel unika. Allt som oftast när miljö ställs mot kortsiktiga intressen vinner de senare. Omsorgen om en miljö, ett klimat, en samhällsstruktur som gör utveckling möjlig för kommande generationer får stå tillbaka. Tala om visionslöshet.

Varning - Opportunism! ………..Önskas - Ledarskap!

Folkpartiet, den regerande alliansen och det ledande oppositionspartiet tävlar med varandra att visa oro över världens utveckling, det raska marschen mot en katastrofal temperaturhöjning, utfiskningen av haven etc. Man rynkar pannorna och ger ”lip service” när Världsbanken, Johan Rockström vid SRI/SRC eller Natursskyddsföreningen höjer rösten och allt mer entydigt fastslår att nästan ingen kurva ännu pekar åt rätt håll, att tiden är knapp och att manöverutrymmet för skapa en hållbar värld för kommande generationer hela tiden minskar.

MEN…

…när det kommer till konkreta förslag om åtgärder som i någon utsträckning påverkar väljarnas vardag slår bromsarna till och man tar gärna till opportunistiska utspel för att vinna poäng. Några exempel:

* Förslag om ökad bensin/CO2– skatt möts på studs med besked om hur det ”drabbar vanliga människor” och att det egna partiet absolut inte kan bidra till det

* Förslag om system som gynnar egenproduktion av el (vind, sol etc.) av den typ som förekommer i Tyskland möts direkt av energiministern med att det ”drabbar” ägare av eluppvärmda villor med 10 000:- per år, och det går ju inte (om man vill behålla deras röster)

Men… var det inte det vi ville?...att skapa ramar som leder till färre hus med direktel?...att minska bilåkandet (i varje fall det fossildrivna)?

Det verkar som om man tror att betydande förändringar i utsläppsskapande och resursförbrukande beteende kan uppnås utan att någon skall behöva märka det. Med hänvisning till mer eller mindre prövade teknologier kommer det ”nog” att lösa sig utan omprövning/uppoffring. ”Säg inget negativt/var optimistisk” är det interna mantrat.

Man borde kunna förvänta sig att ledande politiker som aspirerar på att leda landet i rätt riktning skulle ha modet att faktiskt leda. Demokrati handlar inte bara om att ”lyssna på folket” utan även att våga berätta sanningen och vad som krävs för att vår generation skall ta sitt ansvar.

Nu ser vi Sverigedemokraternas verkliga ansikte!

Bilderna i filmen som visar tre hotfulla huliganer med järnrör, utropande rasistiska tillmälen, knuffande kvinnor och kallt flinande uppmuntrar varandra - är väl inte förvånande? Det är vad vi är vana att se när fotbollsklubbarnas oönskade svans ”gör upp” eller när mobbare håller ihop mot individer som de ser som svagare och mindre värda.

Det förvånande är att ansiktena tillhör tre riksdagsmän! – tillika högt uppsatta förtroendevalda inom sitt parti. Det visar med all tydlighet hur tunn den påklistrade fernissan är. Partiledarens budskap är solklart - ”tänk på vad ni säger” -, men det är inte så lätt för dem som just tagit av sig de stålskodda kängorna och låtit BSS-stubben på huvudet växa ut lite grann att dölja var som verkligen rör sig bakom pannbenet. De drivs av de mest primitiva instinkter som människan kan uppbringa och appellerar till det lägsta hos oss väljare. Det är ett känt men obehagligt fenomen att de som känner sig misslyckade, osäkra och underskattade finner styrka i att tillsammans utpeka andra som farliga och olämpliga. Receptet är väl beprövat av Hitler, Mussolini m.fl..

Förhoppningsvis leder de avslöjande bildrna till att några som börjat tro på SD som en rumsren, demokratisk rörelse får upp ögonen. Vi kan dock inte blunda för att grogrunden för ett sådant parti är den vardagsrasism och slentrianmässigt uttalade fördomar som vi möter inom vårt samhälle. Det första steget att ändra på detta är att inte ”jamsa med” eller vara tyst när nedlåtande kommentarer om utlänningar, andra religioner, homosexuella etc. dyker upp i vår närvaro. Vi måste stå upp för det öppna samhället  - varje dag.

Är köttet boven? …eller bara biffen? …och i så fall vilken biff?

I Land Lantbruk, i DN och på andra håll diskuteras köttets roll för klimatet och den globala resursförbrukningen. Oftast är det utsläppen av växthusgaser som jämförs, men det är viktigt att komma ihåg att det också handlar om möjligheten att föda en växande världsbefolkning när peak oil, vattenbrist och andra redan intecknade klimateffekter slår till.

I det perspektivet är det ett faktum att köttproduktion – och i synnerhet nötköttsproduktion – kräver mångdubbelt större insatser av mark, vatten, gödning, energi än motsvarande vegetariska produkter. Ibland rör det sig om en 10-falt större förbrukning per näringsenhet i födan.

Mot detta perspektiv uppmålas ofta en bild av den idisslande kossan som går och håller landskapet öppet och som omvandlar näringen i gräs till människoföda. Detta är en viktig och omistlig del av djurhållningen – som måste bevaras -, men den står tyvärr för en tämligen liten del av den totala köttproduktionen. Den dominerande delen – framförallt av den globala ökningen – är baserad på storskalig köttdjursdrift med potentiell människoföda som främsta foderkälla och inte sällan förknippad med oacceptabel förstörelse av regnskog och annan skogsareal.

Någon kanske tror att detta inte påverkas av våra svenska matvanor, men den stora och ökande köttkonsumtionen i Sverige bidrar också till att bringa världen närmare en reell livsmedelskris. I runda tal hälften av allt vårt livsmedel importeras. Det gäller också köttet som i huvudsak är producerat på det resurskrävande sätt som beskrivs ovan. Även den inhemska köttproduktionen är till största delen baserad på foder från åkrar. Upp mot 2/3 av den svenska åkermarken går åt till djurfoder.

I detta ljus vore det välgörande med en sansad diskussion om hur ett samhälle skall agera för att bidra till en uthållig värld. ”Köttfria” dagar är inte rätt väg, men det offentliga skulle på ett medvetet sätt kunna verka för en minskad total köttkonsumtion och en ”glidning” från nötkött via gris och fågel till fisk. Inom ramen för detta kan såväl valfrihet som näringsriktighet och matupplevelse uppfyllas liksom tillgången till mejeriprodukter och de köttprodukter som hänger ihop med den produktionen. En medveten upphandlingsstrategi kan också bidra till att stärka den ”hållbara” delen av köttproduktionen.

Familjeplanering - Melinda Gates och Bill Cameron har förstått - varför inte Folkpartiet?

Nedan ett citat av ett brev från en stor FP (=familjeplanerings-) konferens i London. Slutsatserna står i skarp kontrast till Karin Karlsbos uttalande härommånaden på GLs åremöte ("varje barn är välkommet ...") och SIDAs svar på fråga om ökade FP-insatser ("befolkningsutveckling är inte ett prioriterat område") och Hans Roslings huvudbudskap ("det ordnar sig, vi blir 10 miljarder i alla fall") och vårt landsmötes avvisande hållning till förslag om ökade insatser.


Det är förunderligt att det skall vara så svårt att hålla två grundläggande tankar i huvudet:

1. I ett fattigt, överbefolkat land är en exploderande befolkningsökning ett avgörande hot mot möjligheten att nå rimlig välfärd. (över 1 miljard människor lever i sådana länder i dag)
2. Jordens ändliga resurser är redan överutnyttjade. Ju fler människor desto svårare att skapa utrymme för rättvis välfärd för alla. (Här måste dock framhållas att den "rika" världens ökande överkonsumtion är ett minst lika stort hot)

Läs gärna nedanstående brev och titta gärna på denna länk -  http://edition.cnn.com/video/?hpt=hp_c1#/video/bestoftv/2012/07/06/mckenzie-kenya-lucias-secret.cnn

Brevet:
Special congratulations to the Reproductive Health Supplies Coalition for being a strong catalyst behind this rather remarkable FT report. Most impressive is that 1292 organizations from 177 countries all signed onto a "Civil Society Declaration to the London Summit on Family Planning", which is reproduced below.


Dear David Cameron and Melinda Gates:

We strongly support the Government of the United Kingdom and the Bill and Melinda Gates
Foundation in launching this global family planning initiative to drastically improve the
quality of life for millions of women, men and young people. The initiative contributes
directly to realizing the International Conference on Population and Development
Programme of Action (ICPD PoA). We commend your work -which highlights the crisis in
international support for family planning - as part of a comprehensive approach to sexual
and reproductive health and rights. We encourage other partners to support and
supplement the London Family Planning Summit to ensure the ICPD PoA is delivered in its
entirety. In particular, we recognise the potential of this initiative to strengthen health
systems, expand contraceptive choice and stimulate demand. By reaching an additional
120 million women and girls by 2020, it will enable some of the world's poorest people to
exercise their rights; reduce social, financial and gender inequalities; and contribute to
sustainable development. We hope it will inspire additional efforts to benefit women and
girls in all countries.

Through a process of global consultations including an online survey, this statement of
support represents the combined views of more than 220 respondents from 53 countries.

Country-Led and Country-Owned
Meeting the global unmet need for family planning will require a multi-stakeholder
response, and we applaud the strong emphasis of this initiative on building on the existing
policy commitments of national governments. Recognising the need for additional and
significant support for, and expenditure on, family planning, programmes must be
integrated to ensure the most effective and efficient health benefit for women and girls.
We support efforts to build on and strengthen country planning, implementation,
monitoring and evaluation systems that take account of human rights. This will require
the active participation of beneficiaries, and support to build the capacity of local
governments, civil society and the private sector in addressing the issue of unmet need.
In some countries, progress has been made in reducing unmet need. We are committed to
South -South sharing of lessons learnt and successful models.
We commit, as service providers, advocates and monitors, to partnering with governments
and the private sector, to build the required capacity - as recognised in the Every Woman
Every Child Country Accountability Framework.


Increasing Demand and Empowering Women
We applaud the London Summit on Family Planning for its commitment to work with poor
and vulnerable populations to increase individual awareness, address socio-cultural
barriers, and increase community acceptability of family planning, including
comprehensive sexuality education. In particular, we applaud the initiative's emphasis on
empowering women and girls, and delivery through increased service provision. We
encourage you to focus on providing information and services to those who have
historically faced poor access to family planning, especially young people, poor women,
people with disabilities; rural, indigenous, displaced and post crisis populations. Similarly,
we encourage you to make linkages to other programmes including those for economic
development, education (especially for girls), environmental protection, HIV/AIDS,
maternal and child health, security and youth.
We commit to working with communities and reaching poor and vulnerable women and
girls with evidence-based information so that they can make informed choices regarding
their fertility and choice of contraceptive method.


Contraceptive Security
We recognise the need for urgent action to increase women and men's access to a broad
range of contraceptives, which is essential for free and informed choice, and increased
use of family planning. This will require extensive long-term efforts to increase political
will, improve forecasting and budgeting, secure supply chains, and support human
resources and capacity building (including task sharing), reduce price and introduce new
contraceptive technologies - particularly those that are user-controlled and those that
serve multiple purposes (i.e., prevention of both unintended pregnancy and sexuallytransmitted
infections). We encourage this initiative to engage existing and potential
contraceptive manufacturers, WHO and regulatory authorities to expand the available
range of supplies and suppliers. Ensuring contraceptive security in light of the trend
toward decentralisation in the health system will require adaptation of logistics systems.
We encourage the initiative to learn from successful public and private health programmes
including those run by civil society and encourage public-private partnerships.
We commit to raising awareness of the importance of commodity security and to support
mechanisms that will achieve that between now and 2020.


Service Provision: Providing Services for all, including Young People
Family planning is best provided as part of a comprehensive range of services, including
sexual and reproductive health. We support this initiative's efforts to reduce legislative,
policy and cultural barriers that restrict access to information or services, for all people,
including young people. This includes removal of barriers such as the requirement of
parental or spousal consent and denial of services to unmarried people. This initiative
should expand service delivery mechanisms, including those based in the community or
mobile clinics, task shifting and engaging the private sector and civil society to augment
public sector service provision. We call for efforts to improve quality of care, especially
with regards to reducing stigma and ensuring client confidentiality. The price of services
and commodities should not be a barrier to access for the poor. Where appropriate they
should be included within national health insurance schemes.
We commit to advocate for an enabling policy environment and to deliver high quality
services, particularly for those who are poor or vulnerable.

Financing Mechanism
We are united in our support for increased and sustainable financing dedicated to
expanding access to family planning information, services and supplies. We support
financing mechanisms that build on and leverage existing national plans and programmes.
Such funding should be flexible enough to be made available to the public, private and
not-for profit sectors based on their ability to deliver cost-effective results. We support
your efforts to ensure that financing for family planning is increasingly provided by
national governments as an indication of commitment. This is particularly true for middle
income countries, where access to technical assistance or funds for services for extremely
hard-to-reach groups may be more appropriate. Funding to strengthen civil society
capacity to hold their governments accountable, is also much needed.
We commit, where possible, to unite to help mobilize additional financial commitments.


Global Advocacy
This initiative is invigorating the international sexual and reproductive health and rights
community. As we near the 20th anniversary of the ICPD and the expiry date of the
Millennium Development Goals, we urge the convenors to support global and regional
advocacy efforts that build international support for sexual and reproductive health and
rights, including family planning, as central to sustainable development and a critical
component of future development goals. We also call on the UK Government, as a lead
Summit partner, to work with governments to ensure that Summit goals, commitments
and plans remain central priorities for the development agenda as it assumes leadership of
the G8 in 2013.

FP borde varit först med 6-årsförslaget!

Nu har M – med understöd av lärarfacket – föreslagit obligatorisk skolstart vid 6 års ålder med hänvisning till den dokumenterade effekten av tidigt inlärande. Ett mycket bra förslag! Det är extra viktigt för barn som av en eller annan anledning riskerar hamna efter i utvecklingen. Förslaget har framförts i motioner till landsmötet vid flera tillfällen men partistyrelsen har valt att inte göra förslaget till sitt. Nu får vi i stället se M ta poäng på en planhalva som borde vara vår. Varför denna senfärdighet?

Bromma - att flyga eller inte flyga…

Den borgliga alliansen i Stockholm har nyligen beslutat att storsatsa på Bromma flygplats. Satsningen är omfattande och låser fast strukturen till minst 2038.

Detta är ett utmärkt exempel på hur dagens problem och behov får styra långt in i en framtid då förhållandena med stor sannolikhet är helt annorlunda.

Har det överhuvudtaget gjorts någon utförlig och realistisk analys av hur flygtrafiken kommer att se ut kring 2040? Peak oil och klimathot kommer att göra flygverksamhet både dyrare och svårare än idag. Detta kommer att påverka både ”slentrianflygandet” till fjärran platser, det rutinmässiga flygandet i affärer och det omfattande fraktflyget. Bara en så ”liten” förändring som införande av ”normal” beskattning eller utsläppsordning för flygets CO2 – utsläpp skulle göra stor skillnad, för att inte tala om när den minskade/fördyrade oljetillförseln får fullt genomslag. För flyget kan man inte ens drömma om batteridrift och möjligheten att få fram förnybara bränslen av tillräcklig kvalitet och till rimlig kostnad är uppenbart lägre än för landbaserad trafik. Flygbranschen tycker naturligtvis inte om toner av detta slag utan fortsätter att göra sina backspegelsbaserade framskrivningar av flygtrafiken. Ansvariga politiker borde dock tänka själva när det framtida samhället planeras.

Flyg kommer inte att försvinna, men kommer att (åter-)få en mera begränsad roll i framtiden. Det kommer inte att längre att vara en mänsklig rättighet att flyga till Thailand. Korta och medellånga resor kommer att företas med mer resurssnåla/klimatsmarta alternativ och kostnadsmedvetna företag (=alla) kommer att välja andra kommunikationsmedel i ökad omfattning.

Hur mycket flygplatskapacitet behöver vi då i Storstockholm? Ett effektiviserat Arlanda med perfekta, energisnåla och klimatsmarta landtransporter kan fylla de återstående flygbehoven. Genom att göra Arlanda C till en nationell järnvägsknutpunkt med genomgående snabbtåg (HH eller inte), pendeltåg utan extraavgift på Arlanda till/från Stockholm/Uppsala, Roslagsbanans förlängning till Arlanda samt ett sammanbindande spårbilssystem på/kring Arlanda är vägen framåt – både för resenärer och för arbetstagare kring ”Stor-Arlanda”. Mycket få skulle få längre restid till Arlanda än till det planerade Bromma – egentligen endast de som bor mycket nära Bromma och de som till varje pris skall åka limousin till flyget.

Vad är då alternativet? Det är att utnyttja den strategiskt belägna marken till en ny klimatsmart och uthållig stadsdel där människor kan både bo och arbeta. Det skulle bidra till att Stockholm kan växa utan att människor sprids ut i periferin, att resbehoven minskar i st f ökar och att de sista grönytorna kan behållas.

Annullera!

De ”överblivna” utsläppsrätterna skall annulleras! Det faktum att Sverige har lyckats bättre i arbetet att minska sina utsläpp beror i någon utsträckning på en effektiv klimatpolitik. Minst lika mycket beror det på att tilldelningen skedde på en högst pragmatisk basis, att vi hade ett bra utgångsläge och att en stor del av klimatpåverkan av vår konsumtion nu sker på andra håll genom ökad import av främst livsmedel.

Genom att annullera utsläppsrätterna bidrar vi på allvar till en global minskning av växthusgasutsläppen. Sett ur dagens svenska skattebetalares synpunkt är en försäljning naturligtvis det ”smarta”, men det vore upplyftande att se mitt eget parti i stället förespråka det ”rätta”. En viljeyttring i den riktningen – kanske tillsammans med C – skulle göra det uppenbart att det finns en majoritet i riksdagen för ett sådant etiskt handlande från vårt land.

Gunilla Carlsson och Lena Ek – ta med befolkningsfrågan till Rio + 20!

I svenskt och internationellt bistånd har insatserna för preventivmedelsrådgivning och familjeplanering marginaliserats de senaste 2-3 decennierna. I regeringens Stockholmskonferens ”+40”, som också är ett förspel till FN konferensen ”Rio+20”, innehåller programmet många aspekter på hur vi skall uppnå en hållbar värld. Befolkningsfrågan lyser dock med sin totala frånvaro. I ett längre perspektiv är detta ett trendbrott. I den ”riktiga” Rio-konferensen för 20 år sedan var det en självklarhet att hjälp till en balanserad befolkningsutveckling är en av grundstenarna i ett verksamt biståndsarbete.

Ett av skälen är att familjeplanering sorterats in i ett större begrepp – ”Sexuell och reproduktiv hälsa”. Där ingår och mödravård, spädbarnsvård och insatser mot HIV/Aids. Det är viktiga områden, men det är helt fel att finansiera dem med minskade familjeplaneringsinsatser.

En annan anledning är uppfattningen att ”problemet” löser sig självt när välståndet ökar. Som exempel framhålls flera asiatiska länder där välfärd och fertilitet förvisso gått hand i hand. Familjeplanering har dock varit en aktiv och medveten del av utvecklingen och möjliggjort den ökade välfärden. I många länder – framför allt i Afrika – är födelsetalen fortfarande är mycket höga och enl. gällande FN-prognoser kommer folkmängden att 2- 3-dubblas till 2050. Kommer verkligen välfärd att infinna sig med en sådan befolkningsutveckling. Många av dessa länder drabbas redan av torka och svält. De redan oåterkalleliga klimateffekterna försvårar ytterligare.

En tredje förklaring är att politiker och biståndsorgan anser att familjeplanering skall komma först sedan kvinnors/flickors rättigheter och utbildning fått tillräcklig utbredning. Detta är angelägna mål, men knappast överordnade kvinnors rätt och möjlighet att själva bestämma över sitt barnafödande. När den svenska pionjären – Elsie Ottesen-Jensen – besökte hustrur till arbetare, lantarbetare och fiskare på 20-30-talen och visade dem att man inte behövde föda 8-10 barn blev effekten enorm trots att det skedde i hemlighet och trotsande många motkrafter. Hon krävde inte att dessa kvinnor först måste ha fullgod utbildning och full jämställdhet. Det bidrog dock till att deras döttrar fick den chansen.

En fjärde faktor är att nyvaknade reaktionära och fundamentalistiskt religiösa kretsar fått ökat inflytande. Det är bland annat tydligt i USA där man t.o.m. försöker sätta stopp för sexualundervisning i skolorna med drastiskt ökande tonårsgraviditeter och aborttal som följd.

I detta ljus skall man se att över 200 miljoner kvinnor i världen aktivt efterfrågar preventivrådgivning. Långt många fler har inte ens haft möjligheten att ställa frågan. Resultatet är miljontals ”smutsiga” aborter - många med dödlig utgång. Det är ett stort svek att inte möta dessa kvinnors behov. Man bör också ställa frågan hur många av svältande barnen på Afrikas horn, bland Nigerias gatubarn eller Kongos barnsoldater som är resultatet av planerade eller ens önskade graviditeter.

Sverige har varit ett föregångsland när det gäller familjeplanering – en position som slarvats bort. Om vårt land återigen skall bli en förebild krävs att Gunilla Carlsson, Lena Ek och andra av våra politiska företrädare resolut för upp familjeplanerings- och befolkningsfrågan på bordet vid den stundande Rio-konferensen.

DN och klimatet - Räcker det att hoppas på det bästa?

På ledarplats 1a april värderar DN två synsätt på klimatfrågan.

Det första är ”förnekelsens väg” d.v.s. att allt tal om klimatkris mm bara är bluff och att inga behov av åtgärder föreligger. Den vägen verkar inte DN tro på. Klokt!

Det andra synsättet är den ”civilisationskritiska vägen”. Den anses bygga på att en minskning av växthusgasutsläppen är det överordnade målet. Också detta synsätt förkastar DN eftersom ”människan då förvandlas till en restpost... och får finna sig i konsekvenserna av klimatpolitiken”.

Efter dessa djupsinniga slutsatser konstaterar skribenten att det i dag inte finns någon realistisk lösning och att det därför inte är meningsfullt att Sverige inrättar klimatmål och genomför åtgärder som ”går före” världssamfundet. Samtidigt konstaterar man att tillräckligt verkningsfulla globala avtal knappast är troliga.

Slutsatsen blir att man får hoppas att - idag okända - tekniska lösningar skall lösa dilemmat(!).

Många politiker sänder säkert en tacksam tanke till skribenten. Inställningen stämmer överens med rådande retorik och politik. Man ställer upp mål som inte motsvaras av beslutade eller planerade åtgärder. Ena dagen anses klimathotet vara mänsklighetens ödesfråga. Nästa dag gäller global och nationell tillväxt till varje pris. För att resonemanget skall framstå som logiskt har man uppfunnit begreppet ”hållbar tillväxt”. Jag tvivlar på att någon verkligen tror att denna ”tulipanaros” verkligen finns, men den är bra att ta till när man inte vet vad man skall göra eller säga.

Kan det inte vara så att människan och vår civilisation verkligen är en ”restpost” ur naturens och naturlagarnas synpunkt? Kan vi verkligen ”vinna” över naturen med teknologi, ekonomi och politik? Hittills har teknologiska ”landvinningar” i huvudsak ökat resursförbrukningen och klimatpåverkan. Är det inte så att vi är en del av det naturliga systemet, men att vi med vår ”intelligens”, vårt ökande antal och vår omättliga förbrukning av ändliga resurser på allvar lyckas hota den komplexa balansen på den enda jord vi har?

Det verkliga val vi har är att ta utmaningarna mot ett hållbart framtida samhälle– som i sanning är långt mycket fler än ”bara” klimathotet”- och faktiskt utöva en tillräcklig grad av ”civilisationskritik” och omställningsförmåga eller, som ledarskribenten, hoppas på det bästa och att framtida teknologier nog löser dilemmat. Den senare vägen är bekväm, men djupt omoralisk.

Skall FN-konferensen Rio+20 svika i befolkningsfrågan?

FN:s toppmöte kring ”Uthållig utveckling” i Rio de Janeiro i juni närmar sig. Förberedande dokument visar att motståndet mot familjeplaneringsinsatser hittills ”vunnit” dragkampen. Trots starka protester från bl.a. UNFPA (FN:s befolkningsorgan) och IWHC (den internationella koalitionen för kvinnors hälsa), nämns inte balanserad befolkningsutveckling och familjeplanering i de förberedande dokumenten.

Insikter som tidigare varit uppenbara har försvunnit från bordet. Några citat:

Stabilisering av befolkningsmängden borde vara en prioritet för uthållig utveckling, inkluderande kraftfull fokusering på kvinnor och flickors rättigheter (”empowerment”). Kofi Annan 2009

Antingen begränsar vi vårt antal frivilligt eller naturen gör det för oss - brutalt! Maurice Strong, Rio 1992

Dessa självklarheter har fallit i glömska. En anledning är att de genomsnittliga globala födelsetalen har sjunkit och att det finns goda exempel på att ökande välfärd och minskad fertilitet gått hand i hand. Men denna utveckling har skett med medveten befolkningspolitik som en drivkraft. Den kinesiska utvecklingen är ett väl känt och tungt vägande exempel. Deras metoder må sedan diskuteras. Sydkorea är ett exempel där demokratiska metoder med kvinno- och landsbygdsfokus resulterat i balanserad befolkningsutveckling med bred och imponerande välfärdsökning som följd.

De rapporterade ”framgångarna” kombinerat med växande religiöst motstånd och prioritering av andra behov har lett till successivt minskade insatser för familjeplanering i de berörda länderna och det internationella biståndet (inkl. Sveriges). De globala insatserna för familjeplanering är i absoluta tal långt mindre än för två, tre decennier sedan, och utgör numera en bråkdel av det samlade biståndet.

Detta är både kortsiktigt och osolidariskt av två skäl:

* I många länder är fertiliteten fortfarande extremt hög – 4-7 barn per kvinna. Det är främst afrikanska länder söder om Sahara, men det finns också andra. Tidigare minskning av födelsetalen har stagnerat och FN skriver upp prognoserna för dessa länder innebärande en 2-3-dubbling av befolkningarna till 2050. Dessa länder är redan underförsörjda och ligger i bälten där klimateffekterna förväntas bli som värst. Det fordras det ingen högre matematik för att inse utmaningen.

* Jordens resurser är redan vid 7 miljarder grovt överutnyttjade. Energi, vatten, åkermark, gödningsmedel mm kommer att bli allt mer knappa resurser och fortsatt rovdrift leder till accelererad klimateffekt, utarmning av det biologiska systemet och slutligen brist på grundläggande livsförnödenheter. Det faktum att ett ökande antal människor redan i dag lever under fattigdomsgränsen underlättar inte ekvationen.

Det globala samfundet, FN, Sverige och regeringen borde återupprätta befolkningsutvecklingen och familjeplanering som högprioriterade områden. Konferensen Rio+20 är ett bra tillfälle att påverka. Föreställningen att ”det ordnar sig” och ”det planar ut på 10 miljarder” är felaktig och föga konstruktiv. Med fortsatt låt-gå mentalitet kan det också bli 12 miljarder medan en målmedveten tidig satsning kan leda till ner mot 8 miljarder. Det är en dramatisk skillnad och skulle ha en avgörande effekt på möjligheten att uppnå välfärd för alla i balans med naturen.

Vad säger biståndsministern och miljöministern om denna utmaning? Vad tycker våra egna bistånds- och miljöpolitiker?

Om dessa viktiga, existentiella frågor har Gröna Liberaler ett seminarium den 22 februari kl 18.00 i Folkpartiets klubbrum i centrala Stockholm. Anmälan krävs och sker till www.gronaliberaler.se.

Prioritera kollektivtrafiken!

Nedanstående är en motion som lämnats in av en grupp Gröna Liberaler till Folkpartiets i Stockholms län förbundsårsmöte 2012.
Folkpartiet måste prioritera och satsa mycket hårdare på kollektivtrafikens utveckling - för klimatets, hållbarhetens och kommande generationers skull!

Utsläppen av klimatgaser i världen ökar och nådde 2010 den högsta nivån någonsin. Med rådande förhållanden finns hittills inga tecken på att sambandet mellan materiell tillväxt och negativ klimat- och miljöpåverkan är brutet. Med ökande världsbefolkning, redan intecknade klimatförsämringar och legitima krav på ökad välfärd i stora delar av världen kommer denna ekvation att bli allt mer svårlöst. Sverige och Stockholms län är inte oberoende av denna utveckling och har som rik storstadsregion en särskild plikt att möta dessa utmaningar. Folkpartiet som förnufts- och värderingsbaserat parti bör inta en offensiv roll i detta avseende. Kollektivtrafikens utveckling och konkurrenskraft har en stor betydelse för en hållbar framtid.

Landstingets styrande allians (med Folkpartiet) har antagit ett miljöpolitiskt program där målet för kollektivtrafiken är att andelen ”skall öka” (!!). Det är en alldeles för låg ambitionsnivå och kommer inte att leda till de utsläppsminskningsmål som är uppställda – än mindre till vad som verkligen krävs. Det finns ingen myndighet eller forskningsinstitution som tror att utsläppen från länets trafik kommer att minska under de kommande 20 åren med nu kända planer och utvecklingstendenser.

De kollektivtrafikandelar som oftast refereras är andelen påbörjade resor. Med detta mått har kollektivtrafiken i dag 35 % mot biltrafikens 65 %. Detta är en minskning från 37/63 som gällde 2006 (källa SL). Eftersom detta mätsätt jämställer en tunnelbanetur mellan Hötorget och Rådmansgatan med en bilists resa mellan Nynäshamn och Norrtälje beskriver dessa siffror inte alls resmönstrets miljö- och klimatpåverkan. Det mer relevanta mätetalet personkilometer ger andelarna för kollektivtrafiken resp. bilen 29/71! Om man lägger till det faktum att kollektivresan i genomsnitt är mer energieffektiv och har lägre andel fossilt bränsle framstår bilresandets klimatpåverkan i förhållande till kollektivtrafiken som ännu mycket större. I det ljuset är den oprecisa ambitionen om ökad kollektivandel inte imponerande.

Vi förespråkar en mycket mer aktiv trafikpolitik med mål och åtgärder som leder till den minskade miljöpåverkan alla säger sig förespråka. Det innebär ökade satsningar, ekonomiska styrmedel och ökad helhetssyn i plan- och trafikarbetet. Bl.a. måste all nybyggnation grundas på minskat resbehov och ökad tillgång till effektiv kollektivtrafik. För att säkerställa ökade resurser bör skattefinansieringsgraden ökas. Tillskottet skall gå till utbyggnad, kapacitetshöjning och annan förbättring av kollektivtrafikens konkurrenskraft.

Yrkanden

Vi yrkar att Folkpartiet i Stockholms län skall verka för:

• Att kollektivtrafikandelen (av kollektiv + personbil) i första hand ska mätas och målsättas som andel av totala antalet personkilometer i.st.f. antalet resor

• Att kollektivtrafikandelen med ovanstående mätsätt ska öka från 29 % 2010 till 35 % 2015, 50 % 2020 och minst 60 % till 2030

• Att finansieringsmodellen för SL successivt under en flerårsperiod ska ändras från 50/50 skatte-/biljettintäktsbaserat till en högre skattefinansieringsgrad – exempelvis 60/40 med bibehållen, men inflationsjusterad biljettprisnivå. Detta skulle tillföra kollektivtrafiken ca 4 miljarder per år – en ökning med ca 25 % (motsvarande ca 0,65 skattekrona)

• Att biltulls-/trängselskattsystemet ska utvidgas och avgiftshöjas kontinuerligt i samma takt som kollektivtrafiken förbättras. De nya intäkterna ska gå till drift och investeringar i kollektivtrafiken utöver finansieringen från skatt och biljettintäkter

• Att utvecklandet av Stockholms läns kollektivtrafik ska ske i ett helhetsperspektiv där det överordnade målet är avskaffande av beroendet av egen bil i vardagslivet genom ökad tillgänglighet och attraktivitet i kollektivtrafiken

• Att helheten ska byggas på objektiv analys av alla transportmedel – järnväg, spårväg, tunnelbana, traditionell buss, trådbuss och spårbil. SL ska uppmanas till visionärt och kreativt tänkande och låsning till vissa transportmedel undvikas

• Att nybyggnation och annan markexploatering i regionen ska underställas kravet att 60 % av persontransportarbetet skall vara kollektivt redan under inflyttningsfasen av projekten

Så här ökas kollektivtrafiken till Arlanda

I DN 27/12 beskrivs resor till och från Arlanda. Slutsatsen är att kollektivtrafikandelen - särskilt den spårbundna – måste öka. Artikeln fokuserar på flygresenärerna, men kom ihåg att arbetsresor till/från Arlandaområdet väger nästan lika tungt. Även för dessa är bil det dominerande färdsättet och kollektivtrafiken har extra svårt att konkurrera då resmålet ofta inte är terminalerna.

En del är på gång – t.ex. den planerade SL-pendeln från söder om Stockholm via Arlanda till Uppsala -, men det fordras ett helhetsgrepp för att kollektivtrafiken skall ”vinna”. Här några byggstenar:

1. Snabba på planerna på förlängning av Roslagsbanan till Arlanda.

2. Accelerera projektet med ett spårbilssystem som täcker hela Arlandaområdet, Märsta station, centrum och centrala bostadsområden (+ ev. förlängning mot Upplands Väsbys planerade spårbilssystem).

3. Etablera ny bytespunkt i södra Arlandaområdet där nya pendeln, Roslagsbanan och spårbilssystemet möts.

4. Se till att vanliga SL-kort gäller utan tillägg för ovanstående möjligheter

5. Förhandla bort den extra avgift som gäller för tågresenärer till/från Arlanda så att Arlanda C blir en verklig järnvägsknytpunkt med fjärrtåg från både norr, söder och väster så tåget blir en effektiv ”matare” till långa flyglinjer och konkurrent till korta.

6. Delfinansiera med beslut om biltullar till hela Arlandaområdet. Genomför stegvis i takt med de nya kollektivtrafikmöjligheterna.

Ovanstående innebär investeringar och driftskostnader. Förutom intäkter från biltullar och ökade biljettintäkter måste dock staten, landstinget, kommunen, Swedavia och m.fl. vara beredda att satsa om man menar allvar med att Arlanda skall vara en internationell storflygplats, att Arlanda/Märsta skall utvecklas till en hållbar regional kärna och regionens klimatpåverkan skall minska.

Skall FP verka för mörkläggning av SÄPO:s Stasi-arkiv?

Man nås av uppgiften att vår partiledning och våra regeringsrepresentanter står för uppfattningen att de arkiv som visar hur det svenska samhällslivet under decennier infiltrerades av svenskar som gick Stasi:s ärenden skall undanhållas offentlighetens ljus. Kan det vara sant?

Sedan när har det varit Folkpartiets linje att mörklägga överlöperi i samverkan med odemokratiska regimer till vänster- eller höger? För oss som vuxit upp med ”68-generationen” är det ingen överraskning att det fanns svenskar som i ljuset av den socialdemokratiska regeringens ”gullande” med allehanda kommunistdiktaturer tyckte det var helt acceptabelt att spela under täcket med den ”progressiva” regimen i DDR. Men att vårt eget parti driver linjen om fortsatt mörkning är remarkabelt. Är det bara Per Ahlmark som förstår att demokratisk opålitlighet alltid måste påtalas? Vilka förklaringar har Jan Björklund?...och vad tycker Birgitta Ohlsson egentligen om detta?

Man saknar också förankring kring partiledningens ställningstagande. Om frågan hade ställts till landsmötet är jag övertygad om en bedövande majoritet för offentliggörande.

Självklart måste offentliggörandet av dessa historiskt viktiga uppgifter ske under rättsäkra former. Någon typ av oberoende kommission kan säkra det, men uppgifterna måste fram!

Växthusgaserna i atmosfären ökar igen - har beslutsfattarna i olika länder och partier inte förstått någonting?

Rapporterna om ökade klimatgasutsläpp under 2010 och därmed koncentration i atmosfären överraskat tyvärr inte. Det har sedan länge stått klart att materiell tillväxt med dagens energi- och samhällsstruktur resulterar i en minst lika stor tillväxt av de klimatpåverkande gaserna. Utvecklingen åt fel håll går dessutom snabbare än de värsta scenarierna från FNs klimatorgan IPCC.

Det politiska käbblet handlar mest om vem som vågar mest när det gäller att minska utsläppen. Har man inte förstått att även minskade utsläpp leder till ökad koncentration i atmosfären eftersom nedbrytningen av t.ex. koldioxid är mycket långsam? Har man inte förstått att halten redan är för hög? Har man inte förstått att en dålig start kräver en mer resolut insats i fortsättningen?

Sambanden är så komplexa att ingen med full säkerhet kan förutspå exakt vad som kommer att hända och när. Detta faktum tar tvivlare och beslutsfattare som intäkt för att välja den kortsiktigt enkla vägen ut. Först i efterhand kommer vi att konstatera när ”the point of no return” uppnåddes. Den hyllade – men i detta fall glömda – försiktighetsprincipen borde leda till snabb och genomgripande omprövning.

I Sverige berömmer vi oss av att ha minskat utsläppen mer än genomsnittet i EU, men glömmer att vi överfört en stor del till varor som vi importerar och att vi fortfarande har en utsläppsmängd per capita som är flera gånger större än världens genomsnitt – för att inte tala om vad klimatet tål.

Det verkar som om politikerna lever i två alternativa världar - I den ena förfäras man över den snabba klimatförändringen och de skrämmande scenarier det leder till. - I den andra förkunnar man att fortsatt materiell tillväxt är absolut nödvändig, också för att lösa klimatfrågan. Detta utan att man hittat den nyckel som kopplar isär tillväxt och klimat/miljöpåverkan. Utfallet 2010 är ett belägg för detta.

Man kan hoppas att bristen på sammanhängande politik beror på okunnighet (vilket är illa nog) och inte på cynism eller brist på mod. I varje fall är de åtgärder som diskuteras nationellt och globalt helt otillräckliga för att säkra rimliga förutsättningar redan för den nu födda generationen. Satsningarna på hållbara energi- och transportsystem är för små. Inställningen till ökade miljöskatter (t.ex. inom ramen för en genomgripande skatteväxling) är för feg. Det räcker att nämna ordet bensinskatt för att etablissemanget skall få skrämselhicka. Problemet kommer inte att lösas enbart genom teknik eller individuell beteendeförändring. Det fordras också tydliga, kraftfulla och varaktiga ekonomiska styrmedel för att uppnå tillräcklig förändring.

Vi väljare borde kräva av våra politiker att gräva ner partitaktiken och tillsammans söka vägarna till ett uthålligt samhälle. Denna fråga är minst lika viktig som demokrati. Om det naturliga systemet och därmed vår försörjning brakar samman kommer begrepp som frihet, rättvisa och empati att väga lätt.