DN och klimatet - Räcker det att hoppas på det bästa?

På ledarplats 1a april värderar DN två synsätt på klimatfrågan.

Det första är ”förnekelsens väg” d.v.s. att allt tal om klimatkris mm bara är bluff och att inga behov av åtgärder föreligger. Den vägen verkar inte DN tro på. Klokt!

Det andra synsättet är den ”civilisationskritiska vägen”. Den anses bygga på att en minskning av växthusgasutsläppen är det överordnade målet. Också detta synsätt förkastar DN eftersom ”människan då förvandlas till en restpost... och får finna sig i konsekvenserna av klimatpolitiken”.

Efter dessa djupsinniga slutsatser konstaterar skribenten att det i dag inte finns någon realistisk lösning och att det därför inte är meningsfullt att Sverige inrättar klimatmål och genomför åtgärder som ”går före” världssamfundet. Samtidigt konstaterar man att tillräckligt verkningsfulla globala avtal knappast är troliga.

Slutsatsen blir att man får hoppas att - idag okända - tekniska lösningar skall lösa dilemmat(!).

Många politiker sänder säkert en tacksam tanke till skribenten. Inställningen stämmer överens med rådande retorik och politik. Man ställer upp mål som inte motsvaras av beslutade eller planerade åtgärder. Ena dagen anses klimathotet vara mänsklighetens ödesfråga. Nästa dag gäller global och nationell tillväxt till varje pris. För att resonemanget skall framstå som logiskt har man uppfunnit begreppet ”hållbar tillväxt”. Jag tvivlar på att någon verkligen tror att denna ”tulipanaros” verkligen finns, men den är bra att ta till när man inte vet vad man skall göra eller säga.

Kan det inte vara så att människan och vår civilisation verkligen är en ”restpost” ur naturens och naturlagarnas synpunkt? Kan vi verkligen ”vinna” över naturen med teknologi, ekonomi och politik? Hittills har teknologiska ”landvinningar” i huvudsak ökat resursförbrukningen och klimatpåverkan. Är det inte så att vi är en del av det naturliga systemet, men att vi med vår ”intelligens”, vårt ökande antal och vår omättliga förbrukning av ändliga resurser på allvar lyckas hota den komplexa balansen på den enda jord vi har?

Det verkliga val vi har är att ta utmaningarna mot ett hållbart framtida samhälle– som i sanning är långt mycket fler än ”bara” klimathotet”- och faktiskt utöva en tillräcklig grad av ”civilisationskritik” och omställningsförmåga eller, som ledarskribenten, hoppas på det bästa och att framtida teknologier nog löser dilemmat. Den senare vägen är bekväm, men djupt omoralisk.

Skall FN-konferensen Rio+20 svika i befolkningsfrågan?

FN:s toppmöte kring ”Uthållig utveckling” i Rio de Janeiro i juni närmar sig. Förberedande dokument visar att motståndet mot familjeplaneringsinsatser hittills ”vunnit” dragkampen. Trots starka protester från bl.a. UNFPA (FN:s befolkningsorgan) och IWHC (den internationella koalitionen för kvinnors hälsa), nämns inte balanserad befolkningsutveckling och familjeplanering i de förberedande dokumenten.

Insikter som tidigare varit uppenbara har försvunnit från bordet. Några citat:

Stabilisering av befolkningsmängden borde vara en prioritet för uthållig utveckling, inkluderande kraftfull fokusering på kvinnor och flickors rättigheter (”empowerment”). Kofi Annan 2009

Antingen begränsar vi vårt antal frivilligt eller naturen gör det för oss - brutalt! Maurice Strong, Rio 1992

Dessa självklarheter har fallit i glömska. En anledning är att de genomsnittliga globala födelsetalen har sjunkit och att det finns goda exempel på att ökande välfärd och minskad fertilitet gått hand i hand. Men denna utveckling har skett med medveten befolkningspolitik som en drivkraft. Den kinesiska utvecklingen är ett väl känt och tungt vägande exempel. Deras metoder må sedan diskuteras. Sydkorea är ett exempel där demokratiska metoder med kvinno- och landsbygdsfokus resulterat i balanserad befolkningsutveckling med bred och imponerande välfärdsökning som följd.

De rapporterade ”framgångarna” kombinerat med växande religiöst motstånd och prioritering av andra behov har lett till successivt minskade insatser för familjeplanering i de berörda länderna och det internationella biståndet (inkl. Sveriges). De globala insatserna för familjeplanering är i absoluta tal långt mindre än för två, tre decennier sedan, och utgör numera en bråkdel av det samlade biståndet.

Detta är både kortsiktigt och osolidariskt av två skäl:

* I många länder är fertiliteten fortfarande extremt hög – 4-7 barn per kvinna. Det är främst afrikanska länder söder om Sahara, men det finns också andra. Tidigare minskning av födelsetalen har stagnerat och FN skriver upp prognoserna för dessa länder innebärande en 2-3-dubbling av befolkningarna till 2050. Dessa länder är redan underförsörjda och ligger i bälten där klimateffekterna förväntas bli som värst. Det fordras det ingen högre matematik för att inse utmaningen.

* Jordens resurser är redan vid 7 miljarder grovt överutnyttjade. Energi, vatten, åkermark, gödningsmedel mm kommer att bli allt mer knappa resurser och fortsatt rovdrift leder till accelererad klimateffekt, utarmning av det biologiska systemet och slutligen brist på grundläggande livsförnödenheter. Det faktum att ett ökande antal människor redan i dag lever under fattigdomsgränsen underlättar inte ekvationen.

Det globala samfundet, FN, Sverige och regeringen borde återupprätta befolkningsutvecklingen och familjeplanering som högprioriterade områden. Konferensen Rio+20 är ett bra tillfälle att påverka. Föreställningen att ”det ordnar sig” och ”det planar ut på 10 miljarder” är felaktig och föga konstruktiv. Med fortsatt låt-gå mentalitet kan det också bli 12 miljarder medan en målmedveten tidig satsning kan leda till ner mot 8 miljarder. Det är en dramatisk skillnad och skulle ha en avgörande effekt på möjligheten att uppnå välfärd för alla i balans med naturen.

Vad säger biståndsministern och miljöministern om denna utmaning? Vad tycker våra egna bistånds- och miljöpolitiker?

Om dessa viktiga, existentiella frågor har Gröna Liberaler ett seminarium den 22 februari kl 18.00 i Folkpartiets klubbrum i centrala Stockholm. Anmälan krävs och sker till www.gronaliberaler.se.

M och MP - OK, men var tar FP vägen?

Media har i dagarna intresserat sig för de signaler om möjligt samarbete som MP skickat till M. Det är bra eftersom MP därmed slår in på en väg som tar dem ur ”vänsterburen”. Det visar också att omsorg om miljö, klimat och hållbarhet inte är ett vänsterprojekt utan en angelägenhet för alla ansvarsfulla politiker.

Ett uttalande har fastnat hos mig - Mikaela Valtersson sade något i stil med ”M är inte det parti som vi står längst ifrån”. Jag upplever det som en klar signal till både C och FP. Tyvärr gör hon en bedömning som kan vara korrekt. ”Nya” M har visat en uppriktig vilja att fördjupa sitt klimat- och miljöengagemang. Uttalanden från Sofia Arkelsten och – i någon utsträckning Fredrik R – pekar i den riktningen. Med sin pragmatiskt betingade lyhördhet verkar man börja inse utvecklingens riktning.

När det gäller ”gamla” FP så har i varje fall våra ledande talesmän klart markerat att man sitter kvar i den kärnkrafteldade, eviga tillväxtens bur. Man kunde inte vänta ens en dag efter Fukoshima eller Tysklands omvälvande omläggning av energipolitiken förrän man grävde sig ännu djupare i den positionen.

Med undantag för en handfull riksdagsmän och några kämpar i Gröna Liberaler verkar intresset för och – ännu värre – kunskapen om de enorma resurs- och miljöutmaningar, som hela vår värld står inför, vara mycket begränsade. Klimatfrågan har tagits som ”gisslan” för att driva riksdagens mest aggressiva kärnkraftpolitik och vettiga principer stannar ofta i mångordiga policydokument. Från ledande håll brukar det stanna vid ”miljön är ju också viktig…”.

Det är dags att ta av skygglapparna och med ökad ödmjukhet börja lära sig av exempelvis Stockholm Environment Institute – en världsauktoritet på området – hur långt det är mellan de krav som naturen och framtida generationer ställer och de politiska ramar vi hittills uppnått.

Att bygga ett samhälle som fungerar för våra barn och barnbarn och som inte föröder den enda jord vi har är faktiskt viktigare än skola, skattenivåer, arbetsrätt, jämställdhet och annat som politiken ägnar mycket kraft åt och i varje fall lika viktigt som demokrati och frihet. Vid en kollaps av de grundläggande försörjningssystemen blir dessa värden de första offren. Som förnufts- och etikbaserat parti borde vi i FP inse detta och väsentligen öka vårt kunnande och agerande inom detta område. Det är i första hand rätt väg i ett längre perspektiv. I det korta perspektivet gäller det att inte bli omkörd av mer progressiva krafter i olika läger.

Spola avfallskvarnarna!

På allt fler håll dyker idén upp att lösa avfalls- och kretsloppsproblematiken med avfallskvarnar för organiskt avfall. Också inom FP har tanken fått fotfäste – inte minst i Stockholmsområdet.

Tekniken kan verka praktisk, men den bygger på felaktiga, icke hållbara principer. Genom att blanda olika typer av avfall och sedan försöka ta vara på de användbara fraktionerna skapar man kontaminerade restprodukter samtidigt som både biogasutvinningen och återföring av näringsämnen till jordbruket blir mindre effektiv än vid insamling av en organisk fraktion från hushåll, restauranger, livsmedelsindustri och jordbruk.

Våra jordbruksjordar är redan alltför förorenade av kadmium, tungmetaller och andra gifter. Exempelvis kan endast en mycket liten andel av våra jordar användas för produktion av barnmat. Till stor del har detta åstadkommits genom det ”kvittblivningsbehov” som våra reningsverk har. Problemet tilltar ju närmare en storstad man kommer eftersom man av transportekonomiska skäl dumpat slammet i närområdet. Vi talar då om det närområde som kommer att bli allt viktigare för att försörja städernas befolkning i en värld med oljebrist, klimateffekter och brist på åkermark. De certifieringssystem som nu åberopas är inte tillräckliga. Slammet innehåller en stor mängd kadmium och andra obehagliga ämnen. Det ännu inte uppnådda målet för REVAQ-certifiering innehåller nästa dubbelt så mycket kadmium som KSLA (Kungl. Skogs- och lantbruksakademin) angivit som högsta nivå för att undvika fortsatt ackumulering i våra jordar. Måltalen bygger på vad som verkar vara tekniskt uppnåbart i reningsverken och inte på vad jorden och livsmedelskonsumenterna tål.

En ytterligare aspekt på avfallskvarnar är att de osynliggör det organiska avfallet. Vi blir helt enkelt inte medvetna om hur mycket mat som kastas i onödan. Problemet accentueras av att hushåll med rymligt samvete (utan upptäcktsrisk) maler ner både det ena och andra.

I stället bör vi satsa på effektiva system för ”äkta” återvinning och kretslopp. Det kräver eftertanke vid nybyggnation och ombyggnad av t.ex. miljonprogramsbostäder så att det blir lätt för hushållen att göra rätt. En medveten taxepolitik hjälper bevisligen till för att styra åt rätt håll.

De grundläggande principerna för en hållbar avfallshantering är (i prioritetsordning):

* Minska mängden avfall

* Källsortera så tidigt som möjligt

* Återbruka

* Återvinn (material, näringsämnen, energi)

En satsning på avfallskvarnar är dålig ur alla dessa aspekter. Avfallskvarn är bättre än ingen sortering alls, men är inte långsiktigt hållbar. Om hushåll och kommuner bygger fast sig i ett sådant system blockeras för de riktigt bra lösningarna.

Ompröva FPs aggressiva kärnkraftpolitik!!

Utkast till motion till Folkpartiets landsmöte i oktober

Ompröva FPs aggressiva kärnkraftpolitik!!

Vi yrkar:

Att Landsmötet skall uttala som sin mening att partiet skall inta en mer försiktig hållning till kärnkraftens möjligheter att lösa framtidens behov.

Motiv

Folkpartiet har valt att vara riksdagens mest kärnkraftaggressiva parti. Förra landsmötets beslut att verka för fler än alliansöverenskommelsens 10 kärnkraftverk är ett exempel på detta. Detta kan ifrågasättas både på sakliga, moraliska och taktiska grunder.

Energifrågan bör ses i ett globalt perspektiv. I dag står fossila bränslen för ca 75 % av världens energiproduktion medan kärnkraften utgör ca 6 %. De fossila bränslena måste ersättas – olja och gas p.g.a. ”peak oil” (de kommer i praktiskt- ekonomisk mening att ta slut) och kol p.g.a. dess klimatpåverkan. En ytterligare försvårande faktor är den fortsatta världsbefolkningstillväxten och ett legitimt behov hos stora befolkningsgrupper att öka sin välfärd också i form av ökad energiförbrukning.

Den enorma mängd ny kärnkraft som skulle krävas för att göra en signifikant skillnad i denna ekvation är inte realistisk. Det rör sig om många tusentals nya anläggningar. Urantillgången (när kommer ”peak uranium”?), kostnaden att ta fram och anrika uran ur allt sämre fyndigheter, den stora mark- och miljöpåverkan från uranbrytning i den skalan, energi- och materialåtgången för brytning och anläggningsuppförande, kapitalbehovet, säkerhets- och försäkringskostnaderna och till sist den otillräckligt lösta frågan om slutförvaring – alla dessa faktorer pekar på att kärnkraft inte är ”lösningen” på världens och Sveriges energidilemma. Kärnkraft är en ändlig energikälla, den är inte förnybar och den är inte klimat- och miljöneutral.

Till detta kommer de tekniska, miljömässiga och politiska säkerhetsaspekterna. Man måste vara mycket kallsinnig för att inte påverkas av det faktum att ett område kring Tjernobyl stort som Schweiz inte kommer att kunna bebos eller användas för livsmedelsproduktion på många generationerer, att svamp och fisk kring Gävle ännu inte är ätbara och att det högteknologiska landet Japan har 4-5 kärnreaktorer som (i skrivande stund) okontrollerat läcker radioaktivitet från härdsmältor. Detta är händelser som inte ”kan” inträffa, men som ändå skett. Sådana ”överraskningar” drabbar all mänsklig aktivitet – när de händer inom kärnkraftområdet blir effekterna oöverskådliga. Denna risk tilltar naturligtvis om vi skall leva med 1000-tals kärnkraftverk, vilket krävs om kärnkraften skall spela en roll i den globala energibalansen. Säkerhetspolitiskt tillkommer geopolitiska konflikter och beroendesituationer som uppstå när urantillgången blir knapp samt risken för terrorhot och kärnvapenspridning.

Moraliskt innebär en oreflekterad kärnkraftsatsning att vi löser vår generations bekvämlighet genom att skicka en svårhanterlig och svårdefinierad räkning till kommande generationer.

Ur taktisk synpunkt har fältropet ”kärnkraft för klimatets skull” haft sin tydliga verkan. Stora grupper av yngre, tänkande väljare – även med liberal grundsyn – valde att lägga sin röst på MP. Å andra sidan har FP säkert vunnit ”betongsossar”. Frågan är var vår framtid ligger.

Kärnkraft kan i begränsad omfattning bidraga till att skapa rådrum för omställning av samhället i en uthållig riktning. Om den i stället blir ett alibi för att fördröja nödvändiga satsningar på verkligt uthållig energiförsörjning och hållbar samhällsplanering samt bibringa väljare uppfattningen att fortsatt evig, exponentiell, materiell tillväxt är möjlig så leder det åt ett helt felaktigt och farligt håll.

Mot denna bakgrund borde vårt parti ”rätta in sig” i allianskompromissens begränsning till 10 kärnkraftverk på nuvarande platser i Sverige. Vi borde dessutom tydligt uttala att varje uppgradering eller nybyggnad måste ske helt utan statlig subvention, med maximal säkerhetsinsats, total finansiering av ”evig” slutförvaring och med full egen täckning av försäkringskostnaden. Den största förändringen är dock att beskriva kärnkraft som en temporär, men problematisk parentes och inte framtidens ”dunderhonung”.

Kan skattesystemet bidra till ett uthålligt samhälle?

Detta är en otillåtet lång blogg  -  förlåt!  Det viktigaste hittar du i slutet (skatteväxling) om du orkar så långt.
 Vårt svenska skattesystem är extremt komplicerat. Genom att lappa och laga under decennier har man lyckats åstadkomma så många variationer, undantag och beräkningsmetoder att effekterna ofta är ogenomskådliga både för beslutsfattare och de ”drabbade”. I vissa fall är dock effekterna uppenbara och orimliga.

 De krav man kan ställa på ett skattesystem är:

- Att det ger de skatteintäkter som eftersträvas *)
- Att det är enkelt, begripligt, förutsägbart och konsekvent
- Att det upplevs som rimligt rättvist *)
- Att det är svårt att kringgå
- Att det bidrar till en god sysselsättningsnivå
- Att det bidrar till ett uthålligt samhälle betr. miljö, klimat och resursförbrukning

 *) På dessa punkter kan olika partier/ideologier komma till olika svar om nivån, men det borde inte föreligga ideologiska motsättningar avseende de principiella målsättningarna.

 Hur fungerar då våra olika skatter?

1. Inkomstskatten
Den statliga inkomstskatten har avvikit från uppgörelsen under ”den underbara natten” då man kom överens om att marginalskatter över 50% var improduktiva och skadliga för samhällsekonomin (”perverst” sa Kjell-Olof Fäldt”). Samtidigt kom man fram till att en absolut majoritet av skattebetalarna (90%) inte skulle betala statlig inkomstskatt utan endast kommunalskatt. Den statliga skatten inträdde vid två olika inkomsttrösklar och max-nivån var 20% (resulterande i ca 50% marginalskatt vid genomsnittlig k-skatt). Alla dessa riktlinjer har övergivits. S införde en ”värnskatt” som man lovade ta bort. Det skedde också genom att byta namn på skatten. Alliansen har inte haft mod/kraft att ändra på detta. Marginalskatten är nu åter högst i världen och inflationen flyttar upp allt fler i de högre skatteintervallen. Oavsett vad man tycker är rätt nivåer på inkomstskatt och marginalskatt så bör skatter inte höjas automatiskt av inflationen. Den beslutande majoriteten bör ange vilken andel av skattebetalarna som skall betala statsskatt och vilken den högsta marginalskatten skall vara.

 2. Fastighetsskatten
 Det var fel att avskaffa fastighetsskatten. Den var en bra skattebas som de allra flesta länder utnyttjar. Genom justeringar av nivåerna och införande av ett rimligt batteri begränsningsregler hade avarterna undanröjts. I och med avskaffandet av den ineffektiva förmögenhetsskatten försvann också den dubbla effekten av höga taxeringsvärden. Det nuvarande systemet med beskattning av uppskov mm är vare sig effektivt eller lättförståeligt. Systemet har dessutom bidragit till överhettning av bostadsmarknaden i expansiva regioner samtidigt som kostnaderna för människor i avfolkningsbygder ökat.  

 3. Moms
 Det nuvarande systemet med differentierad moms är ett exempel på att man vill gynna/missgynna olika företeelser genom ett finmaskigt nät av olika momssatser och varu-/ tjänstedefinitioner. Nackdelarna är uppenbara – det kräver administration, leder till fusk och oklarheter och får en del orimliga effekter. Exempelvis är det låg moms på godis, gåslever, oxfilé, porrtidningar och skandalblaskor medan barnkläder och cd-böcker får hög moms. Det är omöjligt att utreda hur olika konsumentgrupper eller verksamheter verkligen påverkas av detta. Vi borde återgå till ett enhetligt momssystem med ett enda undantag (se nedan under skatteväxling).

 4. Arbetsgivaravgifter
Arbetsgivaravgifterna är en betydande del av det totala skattesystemet. I huvudsak består de av två delar –försäkringssystemet (ATP, sjukförsäkring) och ”övrigt” (=skatt till statskassan). Den senare delen är en dold skatt som bör synliggöras och överföras till andra delar av skattesystemet. Försäkringsdelen är en blandning av rent försäkringstekniska avgifter och transfereringar mellan olika grupper. Transfereringsdelen bör tas bort från arbetsgivaravgifterna och bekostas direkt över statens budget. De rent försäkringsrelaterade delarna bör vara transparenta och den enskildes avgifter och ersättningsnivåer byggas på försäkringstekniska grunder. Ersättningar utöver vad den egna avgiften ger bekostas av skattekollektivet och inte genom dolda överföringar mellan löntagargrupper. Samma principer borde gälla för arbetslöshetsförsäkringen som därmed blev obligatorisk och frikopplades från fackföreningssystemet.

 5. Punktskatter, energiskatter, miljöskatter mm
Skatter och avgifter av folkhälsokaraktär (alkohol, tobak) är föremål för en särskild balansgång där hälsoeffekter, missbrukets samhällskostnader, praktiska möjligheter att följa upp och möjligheten till legal eller illegal tillförsel måste vägas in. Detta utkast behandlar inte detta förutom synpunkten att dessa avgifter inte i första hand skall ses som en intäktskälla. I övrigt bör avgifter/skatter helt styras av principen ”polluter pays”. Det är mycket bättre att belasta varor/verksamheter som hotar samhällets uthållighet än att försöka gynna alternativen. På så sätt fördyras förorenande och klimatpåverkande verksamheter liksom användningen av kritiskt knappa resurser medan alternativens konkurrenskraft ökar. Det finns många tekniker för uttag av dessa belastningar – punktskatter, utsläppsrätter mm. Huvudinriktningen bör vara enkelhet, koppling till den negativa effektens storlek samt uppföljbarhet. För att få tillräcklig effekt och genomslag i individers, företags och organisationers beteende måste dessa skatter/avgifter öka på ett signifikant och tydligt sätt. Detta är dock inte en väg till ökat totalt skatteuttag utan del av en genomgripande skatteväxling (se nedan).

 6. Skatteväxling
I princip har alla de politiska partierna – inte minst i den senaste valrörelsen – byggt sin politik på behovet av fortsatt, materiell tillväxt. Uppnår man det så löses alla problem på ett underbart sätt – skatteintäkterna ökar, arbetslösheten minskar och det politiska systemet kan utlova allt mer ”godis” till allt fler väljargrupper.

 Denna inriktning är förhärskande trots att allt fler inser att fortsatt, obegränsad materiell tillväxt inte är möjlig – inte lokalt, inte nationellt och ännu mindre i ett globalt perspektiv. Världsbefolkningens storlek och fortsatta ökning, berättigade krav på frihet från misär och fattigdom, oljans och naturgasens kommande slutpunkt, kolets ”omöjlighet” ur klimatsynpunkt, oundvikliga klimatförändringar (torrbälten, översvämningar), brist på näringsämnen i livsmedelsproduktionen (främst fosfor), havens utfiskning, naturens utarmning och arternas accelererande försvinnande - detta och mer därtill anger digniteten av den utmaning vi står inför. Ingen vet precis när, hur och i vilken ordning dessa - ofta samverkande – hot kommer att manifestera sig, men sannolikheten för någon sorts kollaps är uppenbar.

Vad kan nu ett skattesystem göra åt detta? Det kan bidra till att sätta ramarna för vårt beteende. En av anledningarna till politikernas oförmåga att se hotet med fortsatt materiell tillväxt är den befogade rädslan för arbetslöshet. En politik som leder till hög arbetslöshet är ”svårsåld” och resulterar också i ett samhälle vi inte vill ha. Det nuvarande skattesystemet bidrar till att människors arbete är dyrt och ”värt” att rationalisera bort, medan varor blir relativt billigare och billigare. Effekten blir färre jobb, sämre service, svårt att besätta/bekosta sjukvård/skola/omvårdnad. Samtidigt vrids vår samhällsplanering till att passa in i detta mönster. Stora ”rationella” produktions- och distributionssystem gör att vi måste åka långt för att arbeta, handla eller utföra andra vardagsfunktioner. Bilen är en nödvändighet för många familjer. Det finns många exempel på hur beskattningssystemet bidrar till att styra samhällsutvecklingen mot allt sämre uthållighet.

 En systematisk, genomgripande och signifikant växling från skattebelastning på arbete till ökat uttag från varor (särskilt de skadliga och/eller knappa) bygger in nya drivkrafter i samhället. Minska inkomstskatten, arbetsgivaravgifterna (enl. ovan) och tjänstemomsen! Öka i motsvarande grad varumomsen (enhetlig för alla varor), koldioxidskatten (inkl. bensin/dieselskatt), priset på utsläppsrätter, avgifter på konstgödsel etc.. Undvik snåriga undantag som förtar effekterna av omställningen och som sällan är träffsäkra. Vad skulle hända? Tjänster blir mer efterfrågade, varor med högt tjänsteinnehåll blir relativt billigare, produktion med kvalitet, resurssnålhet och hållbarhet vinner över ”slit och släng”, reparationer lönar sig, återvinningsgraden ökar, service och personaltäthet i offentliga sektorn och privata näringslivet blir bättre, kollektivtrafiken gynnas o.s.v.. Bilen, fossil-åkandet och prylarna blir dyrare. Alla dessa effekter ger oss ett samhälle som bättre möter framtidens utmaningar och - jag tror - till ett liv som bättre uppfyller människornas verkliga behov.

Inbjudan till Miljöpartiet (?) - förslag

Oavsett om sluträkningen riksdagsvalet leder till majoritet eller inte så behöver alliansens och Folkpartiets politik i miljö- och uthållighetsfrågor utvecklas. Här följer ett förslag till Jan Björklund och hans partiledarkollegor till hur en inbjudan till MP skulle kunna se ut:

Inbjudan till Miljöpartiet (förslag)

Kära Miljöpartiet! Först vill vi gratulera er till ett framgångsrikt val. Det är uppenbart att allt fler väljare allt mer upplever att hotet mot miljön och de framtida livsbetingelserna för människor och natur måste tas på allvar. En sådan utveckling sker också inom alliansens partier och många av våra väljare och medlemmar känner ett behov att utveckla politiken i den riktningen. Det skulle kunna ske i en konstruktiv, fördomsfri och förtroendefull dialog med er. Vi är övertygade om att framtiden inte kan byggas på ”blind” materiell tillväxt utan att utvecklingen måste länkas in på en väg som leder till välfärd och livskvalitet för Sveriges och världens befolkning utan att jordens resurser förbrukas och livsbetingelserna för kommande generationer intecknas. Svårigheten ligger i att kombinera denna insikt med en politik som ett flertal av väljarna kan acceptera. Vi tror att de ramar – och ibland uppoffringar – som kommer att krävas får en bättre och mer verkningsfull utformning med en liberal inriktning som bygger på frihet och ansvar än i en socialistiskt och kollektivistiskt atmosfär. I ett samarbete av denna typ krävs ödmjukhet och lyhördhet från alla parter liksom en beredskap att överväga gamla låsningar. Här följer några exempel på områden där vi kan vara beredda till omprövning:

* Bensinskatt - Vi tror att fossila bränslen successivt bör belastas mer för att bidra till minskad klimatpåverkan och öka konkurrenskraften för förnybara bränslen. 49 öre eller t.o.m. efterhand mer är inte orimligt. För oss är dock en absolut förutsättning att det sker som en del av en skatteväxling där motsvarande minskningar av beskattning på arbete äger rum.

* Vi delar er uppfattning att ökad satsning på järnväg för både gods- och persontrafik är rätt väg för ett uthålligt samhälle. Vi är därför beredda att tillsammans med er ”hitta” åtskilliga miljarder för ökade insatser inom detta område. I det sammanhang skall utredas om höghastighetståg eller massiv kapacitetsutbyggnad av modern, ”konventionell” järnväg ger bäst utbyte.

* Vi är också beredda att öka insatserna i forskning och stöd för pionjärinvesteringar inom andra ”uthållighetsfrämjande” sektorer. Det kan röra sig om sol-, vind- och vågkraft liksom åtgärder för att främja nya transportsystem såsom spårbil.

* Vi tror att den framtida livsmedelsproduktionen måste säkras. Ökat skydd för åkermark, utveckling av kretsloppsnära odlingssystem samt inriktning på mer närproducerat är exempel där Miljöpartiet kan bidra till utveckling av politiken.

* Vi vill gärna med er diskutera vägar att styra den fysiska samhällsplaneringen i en riktning som minskar bilberoende och transportbehov men främjar utbyggnad av kollektivtrafik, skapar förutsättningar för närservice och säkrar tillgång till natur och odlingsmöjligheter.

Detta var exempel på vår vilja till utveckling av politiken i en uthållig riktning. Ett ”svårt” område är kärnkraften. Vi tror inte att kärnkraften är den riktigt långsiktiga lösningen för Sveriges eller världens energibehov. Därtill blir ”hålet” efter de fossila bränslena alltför stort. En kombination av effektivisering, besparingar, livsstilsförändring och utveckling av förnybara källor är i längden den rätta vägen. Vi bedömer dock att denna omställning är så svår och tidskrävande att kärnkraft kommer att behövas under ett skede för att det skall vara möjligt att pressa tillbaka de fossila bränslena – främst kol – i tid. Man måste inse att detta inte är en isolerat svensk fråga utan en angelägenhet för den globala energibalansen. Vi står fast vid att det aldrig skall röra sig om fler än 10 kärnkraftverk i Sverige och att det är nuvarande lokaliseringsplatser som gäller. Vi vill också säkerställa att ingen del av ev. utbyggnad skall skattefinansieras och att det totala ansvaret och kostnaden för upparbetning/lagring/försäkring skall tas av operatören. I detta ljus är det inte givet att det blir aktuellt med nya kärnkraftverk, men vi vill inte ta ansvaret för att stänga denna dörr.

Andra områden där skillnader kan behöva utjämnas är sjukförsäkringssystemet. Vi står fast vid inriktningen att ingen skall ”dömas” till livslångt utanförskap och att uppföljning och stöd aktivt skall erbjudas alla som kan ha någon grad av arbetsförmåga – detta för både deras egen och samhällets skull. Däremot skall ”orimliga” effekter såsom ”arbetstvång” för dödssjuka undanröjas. Tillsammans kan vi utveckla system som fyller dessa krav.

Inom en lång rad politikområden bedömer vi att det finns sådan grad av samstämmighet att ett fördjupat samarbete kan leda till bättre förslag med bredare allmän acceptans än i dag. Det handlar exempelvis om arbetsrätten, mångfald i skolan och patientmakt i vården.

Mot denna bakgrund vill vi inbjuda er till förutsättningsfria samtal med sikte på samarbete inom specifika områden eller – om tillräcklig ömsesidig samsyn uppstår – deltagande i breddad alliansregering med handlingskraftig riksdagsmajoritet.

Med vänliga hälsningar

"Fredrik, Jan, Maud och Göran " PS Tar någon av er mjölk till kaffet?

Vem ställer om för framtiden`?

Här har jag "lånat" en artikel i VLT av en aktiv "omställare" från Sala - Kurt Grebner. Eftersom jag inte kan säga det bättre själv relaterar jag den i oförändrat skick. Alltså: Vem ställer om för framtiden? När den tusenåriga jordbrukskulturen övergick i industrisamhället ersattes bioenergi och muskelkraft med stenkol och olja. (här en bild av en punkterad glob som håller på att falla ihop) Så går det. En obegränsad fysisk tillväxt är inte möjlig på en begränsad planet. Nu får vi börja dra konsekvenserna av två seklers bristande insikt om människans naturgivna förutsättningar på jorden, skriver Kurt Grebner. foto: scanpix Med dessa nyupptäckta, till synes oändliga energi-tillgångar och teknisk utveckling utan gränser föddes tron på det eviga framsteget. En oinskränkt materiell tillväxt och konsumtion blev tillvarons centrala drivkraft. Denna verklighetsmyt har genomsyrat även vår tid. Men en obegränsad fysisk tillväxt är inte möjlig på en begränsad planet. Nu får vi börja dra konsekvenserna av två seklers bristande insikt om människans naturgivna förutsättningar på jorden. De icke förnybara resurserna, de begränsade lagren av fossil energi och mineraler, töms i allt snabbare takt och allt som hämtas upp ur berggrunden omvandlas efterhand till sopor. Industrisamhällets växande avfallsmängder berövar planetens förmåga att producera mat och resurser och påverkar klimat och vattenförsörjning. Är detta det arv vi kommer att lämna över till kommande generationer? Var och en av oss kan, genom en ändrad livsstil, attitydmässigt och praktiskt, dra vårt lilla strå till stacken. Men de väsentliga förändringarna kräver politiska ställningstaganden – inte välsvarvade till föga förpliktande deklarationer – utan trovärdiga konkreta visioner och mål omsatta i praktiska åtgärder och ledarskap. Finns en sådan politisk beredskap? Om inte, vilka kan orsakerna vara? w Saknar alltför många av våra riksdags-ledamöter relevant kunskap och insikt om naturlagarna, om grundförutsättningarna för ett långsiktigt väl fungerande samhälle? Finns inte den kunskapen, behöver det snarast rättas till med en omfattande utbildningsinsats som når in i riksdagshuset och de lokala politiska församlingarna. w Eller är det möjligen så att den politiska makten vet att åtgärderna för att rädda våra livsbetingelser brådskar? Om våra folkvalda har en sådan insikt och ändå inte tar sitt ansvar handlar det om ett svek mot väljarnas förtroende, framtiden och kommande generationer. w Eller hindrar ett partibundet sneglande på opinionssiffror att de väsentliga, men politiskt krävande framtidsfrågorna inte kommer upp på agendan – annat än som taktisk retorik? Om partsintressen och strävan efter makt för maktens egen skull går före ansvar och handling sker inget väsentligt och skapas inga visioner. Och trovärdiga visioner och konkreta mål är en väsentlig drivkraft för vårt engagemang och framtidshopp. w Eller kan det vara så att våra folkvalda är beroende av eller lojala med näringslivets ekonomiska trossatser och de snävt vinstekonomiska partsintressen som försatt världen i en krissituation? Den krisen handlar inte om kapitalekonomi, om att tjäna pengar på pengar, utan om en ekologisk ekonomi, energiförsörjning, resurser, klimat, livsmiljö och framtida existens. Vilka orsakerna till uteblivna, väsentliga åtgärder än är torde en insiktsfull, folklig opinion vara den säkraste vägen mot fram-tiden. Avgörande är ett massivt pådrivande och en uppbackning av de politiker och den politik som visar vilja till nytänkande som omsätts i praktisk handling. Var och en av oss har två alternativ. Vi kan fly ansvaret, intala oss att tekniska innovationer ordnar allt och fortsätta som vanligt. Överheten vet bäst. Eller så kan vi medverka till att den nödvändiga förändringen blir verklighet. Ju mer vi engagerar oss och påverkar våra politiker, desto tidigare omställningen påbörjas desto mindre besvärlig blir övergången. Man kan bara hoppas att det inte redan är för sent. Det gamla samhället och systemet har spelat ut sin roll, en väg tillbaka är inte möjlig. Det är hög tid att den insikten leder till handling, att vi inte förlitar oss på mirakel. Det nya blir i flera avseenden med nödvändighet annorlunda. Men agerar vi förnuftigt och i tid kan det nya komma att erbjuda andra, långsiktigt hållbara livsvärden och kvaliteter – för oss själva och våra efterkommande. Vem vill bli ihågkommen av sina barnbarn som mor/far-föräldrar som visste men inte gjorde något? Kurt Grebner farfar i Sala

Skatteväxling - vägen till ett uthålligt samhälle med livskvalitet och låg arbetslöshet!

BNP-måttet är otillräckligt för mätande av mänsklig välfärd och utveckling. I finanskrisens spår fokuserar många politiker och partier på att återskapa materiell tillväxt i ”gammaldags” BNP-termer. En fortsatt BNP-optimerande, konsumtionsdrivande och resursslukande tillväxt är dock inte vägen till ökad välfärd utan leder i stället till ett hot mot mänskligheten och det livsuppehållande naturliga systemet. Undertecknad föreslår här en metod som bidrar till minskat resursslöseri utan att människor ställs utan arbete. En systematisk växling från skatt på mänskligt arbete till skatt och avgifter på varukonsumtion, förbrukning av ändliga resurser och skadliga råvaror skulle medföra att det blir dyrare att slösa och förorena men billigare att använda mänskliga tjänster. De områden som bör utsättas för högre skatter/avgifter är:

• Energi (särskilt från fossila bränslen)
• Ändliga och knappa råvaror
• Varukonsumtion (en högre, enhetlig varumoms)

Motsvarande lättnader bör allokeras till:

• Inkomstskatt (inkl. kommunalskatt)
• Tjänstemoms
• Arbetsgivaravgifter

Med dessa steg gynnas en uthållig välfärd. Det blir mer förmånligt att återbruka, reparera och använda mänskliga tjänster (både privat, i näringslivet och i det offentliga). Valfrihet och marknadskrafter skulle verka inom ett nytt ramverk som uppmuntrar omsorg och mänsklig samvaro på bekostnad av hejdlöst konsumerande av prylar. Innerst inne vet vi att lycka och välfärd inte bor i den tredje TV-apparaten, den andra bilen eller ännu fler oanvända apparater. Fler vuxna i skolan, högre personaltäthet i vård och äldreomsorg och bättre service i den kollektiva trafiken, fler butiker i vår närhet o.s.v. betyder mer för vårt välbefinnande. Allt detta inträffar efter en skatteväxling i föreslagen riktning. För kommuner och privata servicegivare blir det billigare att anställa. Personalkostnaden är en av de tyngsta i de verksamheter som i kristid utsätts för besparingar. De höga personalkostnaderna är också en drivkraft för centralisering av service- och varuutbud, vilket i sin tur leder till onödiga transporter, dålig tillgänglighet, bilberoende och allmän ojämlikhet. Detta förslag är vare sig socialistiskt eller kapitalistiskt, borgerligt eller vänsterinriktat utan helt enkelt en väg som främjar mänsklig utveckling och välstånd utan bidra till att vår jord konsumeras till obotlig skada.