M och MP - OK, men var tar FP vägen?

Media har i dagarna intresserat sig för de signaler om möjligt samarbete som MP skickat till M. Det är bra eftersom MP därmed slår in på en väg som tar dem ur ”vänsterburen”. Det visar också att omsorg om miljö, klimat och hållbarhet inte är ett vänsterprojekt utan en angelägenhet för alla ansvarsfulla politiker.

Ett uttalande har fastnat hos mig - Mikaela Valtersson sade något i stil med ”M är inte det parti som vi står längst ifrån”. Jag upplever det som en klar signal till både C och FP. Tyvärr gör hon en bedömning som kan vara korrekt. ”Nya” M har visat en uppriktig vilja att fördjupa sitt klimat- och miljöengagemang. Uttalanden från Sofia Arkelsten och – i någon utsträckning Fredrik R – pekar i den riktningen. Med sin pragmatiskt betingade lyhördhet verkar man börja inse utvecklingens riktning.

När det gäller ”gamla” FP så har i varje fall våra ledande talesmän klart markerat att man sitter kvar i den kärnkrafteldade, eviga tillväxtens bur. Man kunde inte vänta ens en dag efter Fukoshima eller Tysklands omvälvande omläggning av energipolitiken förrän man grävde sig ännu djupare i den positionen.

Med undantag för en handfull riksdagsmän och några kämpar i Gröna Liberaler verkar intresset för och – ännu värre – kunskapen om de enorma resurs- och miljöutmaningar, som hela vår värld står inför, vara mycket begränsade. Klimatfrågan har tagits som ”gisslan” för att driva riksdagens mest aggressiva kärnkraftpolitik och vettiga principer stannar ofta i mångordiga policydokument. Från ledande håll brukar det stanna vid ”miljön är ju också viktig…”.

Det är dags att ta av skygglapparna och med ökad ödmjukhet börja lära sig av exempelvis Stockholm Environment Institute – en världsauktoritet på området – hur långt det är mellan de krav som naturen och framtida generationer ställer och de politiska ramar vi hittills uppnått.

Att bygga ett samhälle som fungerar för våra barn och barnbarn och som inte föröder den enda jord vi har är faktiskt viktigare än skola, skattenivåer, arbetsrätt, jämställdhet och annat som politiken ägnar mycket kraft åt och i varje fall lika viktigt som demokrati och frihet. Vid en kollaps av de grundläggande försörjningssystemen blir dessa värden de första offren. Som förnufts- och etikbaserat parti borde vi i FP inse detta och väsentligen öka vårt kunnande och agerande inom detta område. Det är i första hand rätt väg i ett längre perspektiv. I det korta perspektivet gäller det att inte bli omkörd av mer progressiva krafter i olika läger.

Spola avfallskvarnarna!

På allt fler håll dyker idén upp att lösa avfalls- och kretsloppsproblematiken med avfallskvarnar för organiskt avfall. Också inom FP har tanken fått fotfäste – inte minst i Stockholmsområdet.

Tekniken kan verka praktisk, men den bygger på felaktiga, icke hållbara principer. Genom att blanda olika typer av avfall och sedan försöka ta vara på de användbara fraktionerna skapar man kontaminerade restprodukter samtidigt som både biogasutvinningen och återföring av näringsämnen till jordbruket blir mindre effektiv än vid insamling av en organisk fraktion från hushåll, restauranger, livsmedelsindustri och jordbruk.

Våra jordbruksjordar är redan alltför förorenade av kadmium, tungmetaller och andra gifter. Exempelvis kan endast en mycket liten andel av våra jordar användas för produktion av barnmat. Till stor del har detta åstadkommits genom det ”kvittblivningsbehov” som våra reningsverk har. Problemet tilltar ju närmare en storstad man kommer eftersom man av transportekonomiska skäl dumpat slammet i närområdet. Vi talar då om det närområde som kommer att bli allt viktigare för att försörja städernas befolkning i en värld med oljebrist, klimateffekter och brist på åkermark. De certifieringssystem som nu åberopas är inte tillräckliga. Slammet innehåller en stor mängd kadmium och andra obehagliga ämnen. Det ännu inte uppnådda målet för REVAQ-certifiering innehåller nästa dubbelt så mycket kadmium som KSLA (Kungl. Skogs- och lantbruksakademin) angivit som högsta nivå för att undvika fortsatt ackumulering i våra jordar. Måltalen bygger på vad som verkar vara tekniskt uppnåbart i reningsverken och inte på vad jorden och livsmedelskonsumenterna tål.

En ytterligare aspekt på avfallskvarnar är att de osynliggör det organiska avfallet. Vi blir helt enkelt inte medvetna om hur mycket mat som kastas i onödan. Problemet accentueras av att hushåll med rymligt samvete (utan upptäcktsrisk) maler ner både det ena och andra.

I stället bör vi satsa på effektiva system för ”äkta” återvinning och kretslopp. Det kräver eftertanke vid nybyggnation och ombyggnad av t.ex. miljonprogramsbostäder så att det blir lätt för hushållen att göra rätt. En medveten taxepolitik hjälper bevisligen till för att styra åt rätt håll.

De grundläggande principerna för en hållbar avfallshantering är (i prioritetsordning):

* Minska mängden avfall

* Källsortera så tidigt som möjligt

* Återbruka

* Återvinn (material, näringsämnen, energi)

En satsning på avfallskvarnar är dålig ur alla dessa aspekter. Avfallskvarn är bättre än ingen sortering alls, men är inte långsiktigt hållbar. Om hushåll och kommuner bygger fast sig i ett sådant system blockeras för de riktigt bra lösningarna.

Ompröva FPs aggressiva kärnkraftpolitik!!

Utkast till motion till Folkpartiets landsmöte i oktober

Ompröva FPs aggressiva kärnkraftpolitik!!

Vi yrkar:

Att Landsmötet skall uttala som sin mening att partiet skall inta en mer försiktig hållning till kärnkraftens möjligheter att lösa framtidens behov.

Motiv

Folkpartiet har valt att vara riksdagens mest kärnkraftaggressiva parti. Förra landsmötets beslut att verka för fler än alliansöverenskommelsens 10 kärnkraftverk är ett exempel på detta. Detta kan ifrågasättas både på sakliga, moraliska och taktiska grunder.

Energifrågan bör ses i ett globalt perspektiv. I dag står fossila bränslen för ca 75 % av världens energiproduktion medan kärnkraften utgör ca 6 %. De fossila bränslena måste ersättas – olja och gas p.g.a. ”peak oil” (de kommer i praktiskt- ekonomisk mening att ta slut) och kol p.g.a. dess klimatpåverkan. En ytterligare försvårande faktor är den fortsatta världsbefolkningstillväxten och ett legitimt behov hos stora befolkningsgrupper att öka sin välfärd också i form av ökad energiförbrukning.

Den enorma mängd ny kärnkraft som skulle krävas för att göra en signifikant skillnad i denna ekvation är inte realistisk. Det rör sig om många tusentals nya anläggningar. Urantillgången (när kommer ”peak uranium”?), kostnaden att ta fram och anrika uran ur allt sämre fyndigheter, den stora mark- och miljöpåverkan från uranbrytning i den skalan, energi- och materialåtgången för brytning och anläggningsuppförande, kapitalbehovet, säkerhets- och försäkringskostnaderna och till sist den otillräckligt lösta frågan om slutförvaring – alla dessa faktorer pekar på att kärnkraft inte är ”lösningen” på världens och Sveriges energidilemma. Kärnkraft är en ändlig energikälla, den är inte förnybar och den är inte klimat- och miljöneutral.

Till detta kommer de tekniska, miljömässiga och politiska säkerhetsaspekterna. Man måste vara mycket kallsinnig för att inte påverkas av det faktum att ett område kring Tjernobyl stort som Schweiz inte kommer att kunna bebos eller användas för livsmedelsproduktion på många generationerer, att svamp och fisk kring Gävle ännu inte är ätbara och att det högteknologiska landet Japan har 4-5 kärnreaktorer som (i skrivande stund) okontrollerat läcker radioaktivitet från härdsmältor. Detta är händelser som inte ”kan” inträffa, men som ändå skett. Sådana ”överraskningar” drabbar all mänsklig aktivitet – när de händer inom kärnkraftområdet blir effekterna oöverskådliga. Denna risk tilltar naturligtvis om vi skall leva med 1000-tals kärnkraftverk, vilket krävs om kärnkraften skall spela en roll i den globala energibalansen. Säkerhetspolitiskt tillkommer geopolitiska konflikter och beroendesituationer som uppstå när urantillgången blir knapp samt risken för terrorhot och kärnvapenspridning.

Moraliskt innebär en oreflekterad kärnkraftsatsning att vi löser vår generations bekvämlighet genom att skicka en svårhanterlig och svårdefinierad räkning till kommande generationer.

Ur taktisk synpunkt har fältropet ”kärnkraft för klimatets skull” haft sin tydliga verkan. Stora grupper av yngre, tänkande väljare – även med liberal grundsyn – valde att lägga sin röst på MP. Å andra sidan har FP säkert vunnit ”betongsossar”. Frågan är var vår framtid ligger.

Kärnkraft kan i begränsad omfattning bidraga till att skapa rådrum för omställning av samhället i en uthållig riktning. Om den i stället blir ett alibi för att fördröja nödvändiga satsningar på verkligt uthållig energiförsörjning och hållbar samhällsplanering samt bibringa väljare uppfattningen att fortsatt evig, exponentiell, materiell tillväxt är möjlig så leder det åt ett helt felaktigt och farligt håll.

Mot denna bakgrund borde vårt parti ”rätta in sig” i allianskompromissens begränsning till 10 kärnkraftverk på nuvarande platser i Sverige. Vi borde dessutom tydligt uttala att varje uppgradering eller nybyggnad måste ske helt utan statlig subvention, med maximal säkerhetsinsats, total finansiering av ”evig” slutförvaring och med full egen täckning av försäkringskostnaden. Den största förändringen är dock att beskriva kärnkraft som en temporär, men problematisk parentes och inte framtidens ”dunderhonung”.