Spola avfallskvarnarna!

På allt fler håll dyker idén upp att lösa avfalls- och kretsloppsproblematiken med avfallskvarnar för organiskt avfall. Också inom FP har tanken fått fotfäste – inte minst i Stockholmsområdet.

Tekniken kan verka praktisk, men den bygger på felaktiga, icke hållbara principer. Genom att blanda olika typer av avfall och sedan försöka ta vara på de användbara fraktionerna skapar man kontaminerade restprodukter samtidigt som både biogasutvinningen och återföring av näringsämnen till jordbruket blir mindre effektiv än vid insamling av en organisk fraktion från hushåll, restauranger, livsmedelsindustri och jordbruk.

Våra jordbruksjordar är redan alltför förorenade av kadmium, tungmetaller och andra gifter. Exempelvis kan endast en mycket liten andel av våra jordar användas för produktion av barnmat. Till stor del har detta åstadkommits genom det ”kvittblivningsbehov” som våra reningsverk har. Problemet tilltar ju närmare en storstad man kommer eftersom man av transportekonomiska skäl dumpat slammet i närområdet. Vi talar då om det närområde som kommer att bli allt viktigare för att försörja städernas befolkning i en värld med oljebrist, klimateffekter och brist på åkermark. De certifieringssystem som nu åberopas är inte tillräckliga. Slammet innehåller en stor mängd kadmium och andra obehagliga ämnen. Det ännu inte uppnådda målet för REVAQ-certifiering innehåller nästa dubbelt så mycket kadmium som KSLA (Kungl. Skogs- och lantbruksakademin) angivit som högsta nivå för att undvika fortsatt ackumulering i våra jordar. Måltalen bygger på vad som verkar vara tekniskt uppnåbart i reningsverken och inte på vad jorden och livsmedelskonsumenterna tål.

En ytterligare aspekt på avfallskvarnar är att de osynliggör det organiska avfallet. Vi blir helt enkelt inte medvetna om hur mycket mat som kastas i onödan. Problemet accentueras av att hushåll med rymligt samvete (utan upptäcktsrisk) maler ner både det ena och andra.

I stället bör vi satsa på effektiva system för ”äkta” återvinning och kretslopp. Det kräver eftertanke vid nybyggnation och ombyggnad av t.ex. miljonprogramsbostäder så att det blir lätt för hushållen att göra rätt. En medveten taxepolitik hjälper bevisligen till för att styra åt rätt håll.

De grundläggande principerna för en hållbar avfallshantering är (i prioritetsordning):

* Minska mängden avfall

* Källsortera så tidigt som möjligt

* Återbruka

* Återvinn (material, näringsämnen, energi)

En satsning på avfallskvarnar är dålig ur alla dessa aspekter. Avfallskvarn är bättre än ingen sortering alls, men är inte långsiktigt hållbar. Om hushåll och kommuner bygger fast sig i ett sådant system blockeras för de riktigt bra lösningarna.

Ompröva FPs aggressiva kärnkraftpolitik!!

Utkast till motion till Folkpartiets landsmöte i oktober

Ompröva FPs aggressiva kärnkraftpolitik!!

Vi yrkar:

Att Landsmötet skall uttala som sin mening att partiet skall inta en mer försiktig hållning till kärnkraftens möjligheter att lösa framtidens behov.

Motiv

Folkpartiet har valt att vara riksdagens mest kärnkraftaggressiva parti. Förra landsmötets beslut att verka för fler än alliansöverenskommelsens 10 kärnkraftverk är ett exempel på detta. Detta kan ifrågasättas både på sakliga, moraliska och taktiska grunder.

Energifrågan bör ses i ett globalt perspektiv. I dag står fossila bränslen för ca 75 % av världens energiproduktion medan kärnkraften utgör ca 6 %. De fossila bränslena måste ersättas – olja och gas p.g.a. ”peak oil” (de kommer i praktiskt- ekonomisk mening att ta slut) och kol p.g.a. dess klimatpåverkan. En ytterligare försvårande faktor är den fortsatta världsbefolkningstillväxten och ett legitimt behov hos stora befolkningsgrupper att öka sin välfärd också i form av ökad energiförbrukning.

Den enorma mängd ny kärnkraft som skulle krävas för att göra en signifikant skillnad i denna ekvation är inte realistisk. Det rör sig om många tusentals nya anläggningar. Urantillgången (när kommer ”peak uranium”?), kostnaden att ta fram och anrika uran ur allt sämre fyndigheter, den stora mark- och miljöpåverkan från uranbrytning i den skalan, energi- och materialåtgången för brytning och anläggningsuppförande, kapitalbehovet, säkerhets- och försäkringskostnaderna och till sist den otillräckligt lösta frågan om slutförvaring – alla dessa faktorer pekar på att kärnkraft inte är ”lösningen” på världens och Sveriges energidilemma. Kärnkraft är en ändlig energikälla, den är inte förnybar och den är inte klimat- och miljöneutral.

Till detta kommer de tekniska, miljömässiga och politiska säkerhetsaspekterna. Man måste vara mycket kallsinnig för att inte påverkas av det faktum att ett område kring Tjernobyl stort som Schweiz inte kommer att kunna bebos eller användas för livsmedelsproduktion på många generationerer, att svamp och fisk kring Gävle ännu inte är ätbara och att det högteknologiska landet Japan har 4-5 kärnreaktorer som (i skrivande stund) okontrollerat läcker radioaktivitet från härdsmältor. Detta är händelser som inte ”kan” inträffa, men som ändå skett. Sådana ”överraskningar” drabbar all mänsklig aktivitet – när de händer inom kärnkraftområdet blir effekterna oöverskådliga. Denna risk tilltar naturligtvis om vi skall leva med 1000-tals kärnkraftverk, vilket krävs om kärnkraften skall spela en roll i den globala energibalansen. Säkerhetspolitiskt tillkommer geopolitiska konflikter och beroendesituationer som uppstå när urantillgången blir knapp samt risken för terrorhot och kärnvapenspridning.

Moraliskt innebär en oreflekterad kärnkraftsatsning att vi löser vår generations bekvämlighet genom att skicka en svårhanterlig och svårdefinierad räkning till kommande generationer.

Ur taktisk synpunkt har fältropet ”kärnkraft för klimatets skull” haft sin tydliga verkan. Stora grupper av yngre, tänkande väljare – även med liberal grundsyn – valde att lägga sin röst på MP. Å andra sidan har FP säkert vunnit ”betongsossar”. Frågan är var vår framtid ligger.

Kärnkraft kan i begränsad omfattning bidraga till att skapa rådrum för omställning av samhället i en uthållig riktning. Om den i stället blir ett alibi för att fördröja nödvändiga satsningar på verkligt uthållig energiförsörjning och hållbar samhällsplanering samt bibringa väljare uppfattningen att fortsatt evig, exponentiell, materiell tillväxt är möjlig så leder det åt ett helt felaktigt och farligt håll.

Mot denna bakgrund borde vårt parti ”rätta in sig” i allianskompromissens begränsning till 10 kärnkraftverk på nuvarande platser i Sverige. Vi borde dessutom tydligt uttala att varje uppgradering eller nybyggnad måste ske helt utan statlig subvention, med maximal säkerhetsinsats, total finansiering av ”evig” slutförvaring och med full egen täckning av försäkringskostnaden. Den största förändringen är dock att beskriva kärnkraft som en temporär, men problematisk parentes och inte framtidens ”dunderhonung”.

Fel av Anders Johansson om Öfvre Ekilla!

I en kommentar i SigtunaBygdens nätupplaga reagerar Johansson på en synpunkt från Lars Persson om att Ö. Ekillas åkermark kan behövas i framtiden och drar därefter slutsatser om FPs politik. Det bör noteras att FP röstade för majoritetens förslag till detaljplan för området. Det är dock korrekt att det fanns röster inom partiet som hellre hade sett ett avslag – bl.a. undertecknad. Både inom vårt parti och på flera andra håll börjar man inse att framtiden medför större utmaningar beträffande både livsmedels – och energiförsörjning och att man därför borde inta en mycket försiktigare hållning när det gäller asfaltering av åker än vad Johansson verkar inse. Johansson hänger den här gången upp sitt resonemang på att det finns planer på att bygga 1 (ett) miljöhus på området som i övrigt handlar om helt vanliga villarader och flerfamiljshus – ofta med långt avstånd till kollektivtrafik och därmed fortsatt bilberoende. Den S-märkta politiken visar fortsatt betong- och miljonprogramsprägel och bristande respekt för framtiden vilket visas också i planerna för Märsta port och de – lyckligtvis tillbakadragna – tankarna för Herresta. Genom eftertänksam förtätning och bebyggelse som planeras utefter lämpliga trafikstråk är det helt möjligt att tillgodose behovet av bostäder – för den som vill se det. ”Åkermarksfundamentalister” kallar Johansson raljerande dem som vädjat om återhållsamhet med åkermark – bl.a. Naturskyddsföreningen. Det är lätt att inse att en politiker vars horisont inte sträcker sig längre än till nästa val, och som tror att miljö-, klimat- och hållbarhetsutmaningar löses med slagord och symbolåtgärder, har svårt att ta till sig detta. Det är mer förvånande att MP och C jamsar med.