Skall FN-konferensen Rio+20 svika i befolkningsfrågan?

FN:s toppmöte kring ”Uthållig utveckling” i Rio de Janeiro i juni närmar sig. Förberedande dokument visar att motståndet mot familjeplaneringsinsatser hittills ”vunnit” dragkampen. Trots starka protester från bl.a. UNFPA (FN:s befolkningsorgan) och IWHC (den internationella koalitionen för kvinnors hälsa), nämns inte balanserad befolkningsutveckling och familjeplanering i de förberedande dokumenten.

Insikter som tidigare varit uppenbara har försvunnit från bordet. Några citat:

Stabilisering av befolkningsmängden borde vara en prioritet för uthållig utveckling, inkluderande kraftfull fokusering på kvinnor och flickors rättigheter (”empowerment”). Kofi Annan 2009

Antingen begränsar vi vårt antal frivilligt eller naturen gör det för oss - brutalt! Maurice Strong, Rio 1992

Dessa självklarheter har fallit i glömska. En anledning är att de genomsnittliga globala födelsetalen har sjunkit och att det finns goda exempel på att ökande välfärd och minskad fertilitet gått hand i hand. Men denna utveckling har skett med medveten befolkningspolitik som en drivkraft. Den kinesiska utvecklingen är ett väl känt och tungt vägande exempel. Deras metoder må sedan diskuteras. Sydkorea är ett exempel där demokratiska metoder med kvinno- och landsbygdsfokus resulterat i balanserad befolkningsutveckling med bred och imponerande välfärdsökning som följd.

De rapporterade ”framgångarna” kombinerat med växande religiöst motstånd och prioritering av andra behov har lett till successivt minskade insatser för familjeplanering i de berörda länderna och det internationella biståndet (inkl. Sveriges). De globala insatserna för familjeplanering är i absoluta tal långt mindre än för två, tre decennier sedan, och utgör numera en bråkdel av det samlade biståndet.

Detta är både kortsiktigt och osolidariskt av två skäl:

* I många länder är fertiliteten fortfarande extremt hög – 4-7 barn per kvinna. Det är främst afrikanska länder söder om Sahara, men det finns också andra. Tidigare minskning av födelsetalen har stagnerat och FN skriver upp prognoserna för dessa länder innebärande en 2-3-dubbling av befolkningarna till 2050. Dessa länder är redan underförsörjda och ligger i bälten där klimateffekterna förväntas bli som värst. Det fordras det ingen högre matematik för att inse utmaningen.

* Jordens resurser är redan vid 7 miljarder grovt överutnyttjade. Energi, vatten, åkermark, gödningsmedel mm kommer att bli allt mer knappa resurser och fortsatt rovdrift leder till accelererad klimateffekt, utarmning av det biologiska systemet och slutligen brist på grundläggande livsförnödenheter. Det faktum att ett ökande antal människor redan i dag lever under fattigdomsgränsen underlättar inte ekvationen.

Det globala samfundet, FN, Sverige och regeringen borde återupprätta befolkningsutvecklingen och familjeplanering som högprioriterade områden. Konferensen Rio+20 är ett bra tillfälle att påverka. Föreställningen att ”det ordnar sig” och ”det planar ut på 10 miljarder” är felaktig och föga konstruktiv. Med fortsatt låt-gå mentalitet kan det också bli 12 miljarder medan en målmedveten tidig satsning kan leda till ner mot 8 miljarder. Det är en dramatisk skillnad och skulle ha en avgörande effekt på möjligheten att uppnå välfärd för alla i balans med naturen.

Vad säger biståndsministern och miljöministern om denna utmaning? Vad tycker våra egna bistånds- och miljöpolitiker?

Om dessa viktiga, existentiella frågor har Gröna Liberaler ett seminarium den 22 februari kl 18.00 i Folkpartiets klubbrum i centrala Stockholm. Anmälan krävs och sker till www.gronaliberaler.se.

Varför bagatelliserar DN den globala befolkningsökningen?

I återkommande ledare och kolumner har Peter Wolodarski och Hans Rosling målat upp en bild av att en världsbefolkning som ökar från 7 miljarder idag till kanske 10 miljarder år 2050 är något som är ganska bra, i varje fall inget problem och dessutom i stort sett opåverkbart. Man stödjer sitt resonemang på statistiska genomsnitt och på profetior om att den ”demografiska transition” till lägre födelsetal som inträffat i flera länder i samband med ökad välfärd kommer att inträffa inom kort också på andra håll. Huruvida en sådan utveckling alls är kombinerbar med vår jords begränsade resurser berörs endast marginellt. Lite uppfinningar, lite ändrade värderingar och livsstil anses ordna upp det hotet. Det är denna typ av argumentation som resulterat i ett minskat intresse och minskade insatser för familjeplanering både inom länder med höga födelsetal och hos biståndsgivare – inkl. Sverige.

Jag anser att man måste flytta diskussionen från statistikens och teorins fält till den verklighet som råder. I stort sett hela Afrika söder om Sahara har födelsetal som leder till 2- eller 3-dubbling av befolkningen till år 2050 enligt FNs prognoser. Liknande situation föreligger också på flera andra håll i världen. Även om det finns exempel på sjunkande födelsetal så har en återgång till högre nativitet skett på en del håll. I hela regionen är användningen av ”moderna” preventivmedel (inkl. kondom) mycket låg - 5- 15 % är norm. Lägst har konflikt- och svältdrabbade Somalia med 1 (en)%! Flera 100-tals miljoner kvinnor efterfrågar förgäves tillgång till preventivmedel och ytterligare många fler har av traditionella och kulturella skäl inte ens ställt frågan. Man frågar sig hur stor (egentligen liten) andel av de barn som föds i dessa länder som är önskade och planerade. Rosling tacklar den verkligheten med den lakoniska synpunkten att avgörande ”är inte hur många döttrar en kvinna föder utan hur många… som överlever…”. Så kan det te sig för en statistiker. För oss är det en självklarhet att en minskning av födelsetalen så mycket och snart som möjligt är den bästa hjälpen dessa fattiga länder kan få för att ha en chans till rimlig välfärd för sina befolkningar. Endast ökade, målinriktade och effektiva åtgärder för spridande och användning av preventivmedel ger det resultatet. Självklart måste det kopplas till utbildning av kvinnor och stöd för kvinnors rätt till självbestämmande.

Wodowarski/Rosling underskattar också det tryck på det globala naturliga systemet som en ökande världsbefolkning har. Det faktum att vi kunnat öka från 1 miljard år 1900 över 3 miljarder 1950 till 7 miljarder i dag är inte bara ”good news” utan en följd av en allt snabbare förödning av jordens resurser. Först billigt kol och sedan billig olja har varit de främsta drivkrafterna. Den perioden är snart slut, men har resulterat i en helt ohållbar förbrukningsnivå och miljöförstöring som i huvudsak sker på kommande generationers bekostnad. I det ljuset är det ”goda nyheter” att befolkningen i många högkonsumerande länder minskar. Ingen har på ett trovärdigt sätt visat hur resurserna skall räcka för 10 miljarder människor med en rimlig välfärdsnivå för alla.

Prioritera familjeplanering i biståndsarbetet!

Världen står inför extrema utmaningar när det gäller klimatutveckling, livsmedelstillgång, allmän resursbrist och en accelererande negativ påverkan på det livsuppehållande naturliga systemet. Även med stor tilltro till teknologisk utveckling i form av förnyelsebara energikällor och/eller kärnkraft är det svårt att se hur ”livsutrymmet” skall räcka till för fortsatt tillväxt i i-världen och starkt befogade krav på välfärdsökning i u-världen. Ekvationen blir ännu svårare om man lägger till den fortsatta ökningen av världens befolkning. Tillväxten är i dag ca 80 miljoner per år. Med nuvarande genomsnittliga födelsetal skulle världens befolkning vara ca 10 miljarder 2050 och upp till 20 miljarder 2100. Detta kommer inte att ske, men ”justeringsprocessen” kommer att bli mycket smärtsam och sätta alla politiska och sociala system under mycket stor press. De som föds idag kommer få uppleva detta. Det är dagens politiker som har ansvaret att ta de initiativ som behövs. I ett globalt perspektiv finns ingen viktigare fråga än befolkningsutvecklingen! Fred, demokrati, välfärd, mänskliga rättigheter och jämställdhet kommer att vara ”svårsålda” ideal när människor tvingas på flykt av havsnivåhöjning, utbredda torrområden och allmän livsmedelsbrist. Ändå vågar eller vill regeringen inte utpeka minskad befolkningsökning som ett mål i sig. Folkpartiet/ Regeringen bör verka kraftfullt för att Sverige och EU tar initiativet och prioriterar familjeplanering mycket högre – helst högst - i biståndsarbetet. Projekt i de kritiska områdena innefattande rådgivning och hjälpmedel för födelsekontroll skulle göra en stor skillnad i detta avseende. Det handlar bl.a. om att ge kvinnor utbildning, rättighet och möjlighet att själva bestämma över sitt barnafödande. Sverige har goda förutsättningar att göra stor skillnad i detta avseende. Det finns en tradition av arbete inom detta område och vi lider inte av de religiösa och kulturella blockeringar som ofta hindrat effektiva insatser från FN och dess organ. De 2-4 % (beroende på definition) av det totala svenska biståndet som går till familjeplanering visar att man ser befolkningsutvecklingen som ett underordnad, lågprioriterad fråga. I regeringens direktiv till SIDA nämns knappast familjeplanering och födelsekontroll alls. Det är dags för en allvarlig omprövning!