Skall FN-konferensen Rio+20 svika i befolkningsfrågan?

FN:s toppmöte kring ”Uthållig utveckling” i Rio de Janeiro i juni närmar sig. Förberedande dokument visar att motståndet mot familjeplaneringsinsatser hittills ”vunnit” dragkampen. Trots starka protester från bl.a. UNFPA (FN:s befolkningsorgan) och IWHC (den internationella koalitionen för kvinnors hälsa), nämns inte balanserad befolkningsutveckling och familjeplanering i de förberedande dokumenten.

Insikter som tidigare varit uppenbara har försvunnit från bordet. Några citat:

Stabilisering av befolkningsmängden borde vara en prioritet för uthållig utveckling, inkluderande kraftfull fokusering på kvinnor och flickors rättigheter (”empowerment”). Kofi Annan 2009

Antingen begränsar vi vårt antal frivilligt eller naturen gör det för oss - brutalt! Maurice Strong, Rio 1992

Dessa självklarheter har fallit i glömska. En anledning är att de genomsnittliga globala födelsetalen har sjunkit och att det finns goda exempel på att ökande välfärd och minskad fertilitet gått hand i hand. Men denna utveckling har skett med medveten befolkningspolitik som en drivkraft. Den kinesiska utvecklingen är ett väl känt och tungt vägande exempel. Deras metoder må sedan diskuteras. Sydkorea är ett exempel där demokratiska metoder med kvinno- och landsbygdsfokus resulterat i balanserad befolkningsutveckling med bred och imponerande välfärdsökning som följd.

De rapporterade ”framgångarna” kombinerat med växande religiöst motstånd och prioritering av andra behov har lett till successivt minskade insatser för familjeplanering i de berörda länderna och det internationella biståndet (inkl. Sveriges). De globala insatserna för familjeplanering är i absoluta tal långt mindre än för två, tre decennier sedan, och utgör numera en bråkdel av det samlade biståndet.

Detta är både kortsiktigt och osolidariskt av två skäl:

* I många länder är fertiliteten fortfarande extremt hög – 4-7 barn per kvinna. Det är främst afrikanska länder söder om Sahara, men det finns också andra. Tidigare minskning av födelsetalen har stagnerat och FN skriver upp prognoserna för dessa länder innebärande en 2-3-dubbling av befolkningarna till 2050. Dessa länder är redan underförsörjda och ligger i bälten där klimateffekterna förväntas bli som värst. Det fordras det ingen högre matematik för att inse utmaningen.

* Jordens resurser är redan vid 7 miljarder grovt överutnyttjade. Energi, vatten, åkermark, gödningsmedel mm kommer att bli allt mer knappa resurser och fortsatt rovdrift leder till accelererad klimateffekt, utarmning av det biologiska systemet och slutligen brist på grundläggande livsförnödenheter. Det faktum att ett ökande antal människor redan i dag lever under fattigdomsgränsen underlättar inte ekvationen.

Det globala samfundet, FN, Sverige och regeringen borde återupprätta befolkningsutvecklingen och familjeplanering som högprioriterade områden. Konferensen Rio+20 är ett bra tillfälle att påverka. Föreställningen att ”det ordnar sig” och ”det planar ut på 10 miljarder” är felaktig och föga konstruktiv. Med fortsatt låt-gå mentalitet kan det också bli 12 miljarder medan en målmedveten tidig satsning kan leda till ner mot 8 miljarder. Det är en dramatisk skillnad och skulle ha en avgörande effekt på möjligheten att uppnå välfärd för alla i balans med naturen.

Vad säger biståndsministern och miljöministern om denna utmaning? Vad tycker våra egna bistånds- och miljöpolitiker?

Om dessa viktiga, existentiella frågor har Gröna Liberaler ett seminarium den 22 februari kl 18.00 i Folkpartiets klubbrum i centrala Stockholm. Anmälan krävs och sker till www.gronaliberaler.se.

Prioritera kollektivtrafiken!

Nedanstående är en motion som lämnats in av en grupp Gröna Liberaler till Folkpartiets i Stockholms län förbundsårsmöte 2012.
Folkpartiet måste prioritera och satsa mycket hårdare på kollektivtrafikens utveckling - för klimatets, hållbarhetens och kommande generationers skull!

Utsläppen av klimatgaser i världen ökar och nådde 2010 den högsta nivån någonsin. Med rådande förhållanden finns hittills inga tecken på att sambandet mellan materiell tillväxt och negativ klimat- och miljöpåverkan är brutet. Med ökande världsbefolkning, redan intecknade klimatförsämringar och legitima krav på ökad välfärd i stora delar av världen kommer denna ekvation att bli allt mer svårlöst. Sverige och Stockholms län är inte oberoende av denna utveckling och har som rik storstadsregion en särskild plikt att möta dessa utmaningar. Folkpartiet som förnufts- och värderingsbaserat parti bör inta en offensiv roll i detta avseende. Kollektivtrafikens utveckling och konkurrenskraft har en stor betydelse för en hållbar framtid.

Landstingets styrande allians (med Folkpartiet) har antagit ett miljöpolitiskt program där målet för kollektivtrafiken är att andelen ”skall öka” (!!). Det är en alldeles för låg ambitionsnivå och kommer inte att leda till de utsläppsminskningsmål som är uppställda – än mindre till vad som verkligen krävs. Det finns ingen myndighet eller forskningsinstitution som tror att utsläppen från länets trafik kommer att minska under de kommande 20 åren med nu kända planer och utvecklingstendenser.

De kollektivtrafikandelar som oftast refereras är andelen påbörjade resor. Med detta mått har kollektivtrafiken i dag 35 % mot biltrafikens 65 %. Detta är en minskning från 37/63 som gällde 2006 (källa SL). Eftersom detta mätsätt jämställer en tunnelbanetur mellan Hötorget och Rådmansgatan med en bilists resa mellan Nynäshamn och Norrtälje beskriver dessa siffror inte alls resmönstrets miljö- och klimatpåverkan. Det mer relevanta mätetalet personkilometer ger andelarna för kollektivtrafiken resp. bilen 29/71! Om man lägger till det faktum att kollektivresan i genomsnitt är mer energieffektiv och har lägre andel fossilt bränsle framstår bilresandets klimatpåverkan i förhållande till kollektivtrafiken som ännu mycket större. I det ljuset är den oprecisa ambitionen om ökad kollektivandel inte imponerande.

Vi förespråkar en mycket mer aktiv trafikpolitik med mål och åtgärder som leder till den minskade miljöpåverkan alla säger sig förespråka. Det innebär ökade satsningar, ekonomiska styrmedel och ökad helhetssyn i plan- och trafikarbetet. Bl.a. måste all nybyggnation grundas på minskat resbehov och ökad tillgång till effektiv kollektivtrafik. För att säkerställa ökade resurser bör skattefinansieringsgraden ökas. Tillskottet skall gå till utbyggnad, kapacitetshöjning och annan förbättring av kollektivtrafikens konkurrenskraft.

Yrkanden

Vi yrkar att Folkpartiet i Stockholms län skall verka för:

• Att kollektivtrafikandelen (av kollektiv + personbil) i första hand ska mätas och målsättas som andel av totala antalet personkilometer i.st.f. antalet resor

• Att kollektivtrafikandelen med ovanstående mätsätt ska öka från 29 % 2010 till 35 % 2015, 50 % 2020 och minst 60 % till 2030

• Att finansieringsmodellen för SL successivt under en flerårsperiod ska ändras från 50/50 skatte-/biljettintäktsbaserat till en högre skattefinansieringsgrad – exempelvis 60/40 med bibehållen, men inflationsjusterad biljettprisnivå. Detta skulle tillföra kollektivtrafiken ca 4 miljarder per år – en ökning med ca 25 % (motsvarande ca 0,65 skattekrona)

• Att biltulls-/trängselskattsystemet ska utvidgas och avgiftshöjas kontinuerligt i samma takt som kollektivtrafiken förbättras. De nya intäkterna ska gå till drift och investeringar i kollektivtrafiken utöver finansieringen från skatt och biljettintäkter

• Att utvecklandet av Stockholms läns kollektivtrafik ska ske i ett helhetsperspektiv där det överordnade målet är avskaffande av beroendet av egen bil i vardagslivet genom ökad tillgänglighet och attraktivitet i kollektivtrafiken

• Att helheten ska byggas på objektiv analys av alla transportmedel – järnväg, spårväg, tunnelbana, traditionell buss, trådbuss och spårbil. SL ska uppmanas till visionärt och kreativt tänkande och låsning till vissa transportmedel undvikas

• Att nybyggnation och annan markexploatering i regionen ska underställas kravet att 60 % av persontransportarbetet skall vara kollektivt redan under inflyttningsfasen av projekten

Så här ökas kollektivtrafiken till Arlanda

I DN 27/12 beskrivs resor till och från Arlanda. Slutsatsen är att kollektivtrafikandelen - särskilt den spårbundna – måste öka. Artikeln fokuserar på flygresenärerna, men kom ihåg att arbetsresor till/från Arlandaområdet väger nästan lika tungt. Även för dessa är bil det dominerande färdsättet och kollektivtrafiken har extra svårt att konkurrera då resmålet ofta inte är terminalerna.

En del är på gång – t.ex. den planerade SL-pendeln från söder om Stockholm via Arlanda till Uppsala -, men det fordras ett helhetsgrepp för att kollektivtrafiken skall ”vinna”. Här några byggstenar:

1. Snabba på planerna på förlängning av Roslagsbanan till Arlanda.

2. Accelerera projektet med ett spårbilssystem som täcker hela Arlandaområdet, Märsta station, centrum och centrala bostadsområden (+ ev. förlängning mot Upplands Väsbys planerade spårbilssystem).

3. Etablera ny bytespunkt i södra Arlandaområdet där nya pendeln, Roslagsbanan och spårbilssystemet möts.

4. Se till att vanliga SL-kort gäller utan tillägg för ovanstående möjligheter

5. Förhandla bort den extra avgift som gäller för tågresenärer till/från Arlanda så att Arlanda C blir en verklig järnvägsknytpunkt med fjärrtåg från både norr, söder och väster så tåget blir en effektiv ”matare” till långa flyglinjer och konkurrent till korta.

6. Delfinansiera med beslut om biltullar till hela Arlandaområdet. Genomför stegvis i takt med de nya kollektivtrafikmöjligheterna.

Ovanstående innebär investeringar och driftskostnader. Förutom intäkter från biltullar och ökade biljettintäkter måste dock staten, landstinget, kommunen, Swedavia och m.fl. vara beredda att satsa om man menar allvar med att Arlanda skall vara en internationell storflygplats, att Arlanda/Märsta skall utvecklas till en hållbar regional kärna och regionens klimatpåverkan skall minska.

Skall FP verka för mörkläggning av SÄPO:s Stasi-arkiv?

Man nås av uppgiften att vår partiledning och våra regeringsrepresentanter står för uppfattningen att de arkiv som visar hur det svenska samhällslivet under decennier infiltrerades av svenskar som gick Stasi:s ärenden skall undanhållas offentlighetens ljus. Kan det vara sant?

Sedan när har det varit Folkpartiets linje att mörklägga överlöperi i samverkan med odemokratiska regimer till vänster- eller höger? För oss som vuxit upp med ”68-generationen” är det ingen överraskning att det fanns svenskar som i ljuset av den socialdemokratiska regeringens ”gullande” med allehanda kommunistdiktaturer tyckte det var helt acceptabelt att spela under täcket med den ”progressiva” regimen i DDR. Men att vårt eget parti driver linjen om fortsatt mörkning är remarkabelt. Är det bara Per Ahlmark som förstår att demokratisk opålitlighet alltid måste påtalas? Vilka förklaringar har Jan Björklund?...och vad tycker Birgitta Ohlsson egentligen om detta?

Man saknar också förankring kring partiledningens ställningstagande. Om frågan hade ställts till landsmötet är jag övertygad om en bedövande majoritet för offentliggörande.

Självklart måste offentliggörandet av dessa historiskt viktiga uppgifter ske under rättsäkra former. Någon typ av oberoende kommission kan säkra det, men uppgifterna måste fram!

Växthusgaserna i atmosfären ökar igen - har beslutsfattarna i olika länder och partier inte förstått någonting?

Rapporterna om ökade klimatgasutsläpp under 2010 och därmed koncentration i atmosfären överraskat tyvärr inte. Det har sedan länge stått klart att materiell tillväxt med dagens energi- och samhällsstruktur resulterar i en minst lika stor tillväxt av de klimatpåverkande gaserna. Utvecklingen åt fel håll går dessutom snabbare än de värsta scenarierna från FNs klimatorgan IPCC.

Det politiska käbblet handlar mest om vem som vågar mest när det gäller att minska utsläppen. Har man inte förstått att även minskade utsläpp leder till ökad koncentration i atmosfären eftersom nedbrytningen av t.ex. koldioxid är mycket långsam? Har man inte förstått att halten redan är för hög? Har man inte förstått att en dålig start kräver en mer resolut insats i fortsättningen?

Sambanden är så komplexa att ingen med full säkerhet kan förutspå exakt vad som kommer att hända och när. Detta faktum tar tvivlare och beslutsfattare som intäkt för att välja den kortsiktigt enkla vägen ut. Först i efterhand kommer vi att konstatera när ”the point of no return” uppnåddes. Den hyllade – men i detta fall glömda – försiktighetsprincipen borde leda till snabb och genomgripande omprövning.

I Sverige berömmer vi oss av att ha minskat utsläppen mer än genomsnittet i EU, men glömmer att vi överfört en stor del till varor som vi importerar och att vi fortfarande har en utsläppsmängd per capita som är flera gånger större än världens genomsnitt – för att inte tala om vad klimatet tål.

Det verkar som om politikerna lever i två alternativa världar - I den ena förfäras man över den snabba klimatförändringen och de skrämmande scenarier det leder till. - I den andra förkunnar man att fortsatt materiell tillväxt är absolut nödvändig, också för att lösa klimatfrågan. Detta utan att man hittat den nyckel som kopplar isär tillväxt och klimat/miljöpåverkan. Utfallet 2010 är ett belägg för detta.

Man kan hoppas att bristen på sammanhängande politik beror på okunnighet (vilket är illa nog) och inte på cynism eller brist på mod. I varje fall är de åtgärder som diskuteras nationellt och globalt helt otillräckliga för att säkra rimliga förutsättningar redan för den nu födda generationen. Satsningarna på hållbara energi- och transportsystem är för små. Inställningen till ökade miljöskatter (t.ex. inom ramen för en genomgripande skatteväxling) är för feg. Det räcker att nämna ordet bensinskatt för att etablissemanget skall få skrämselhicka. Problemet kommer inte att lösas enbart genom teknik eller individuell beteendeförändring. Det fordras också tydliga, kraftfulla och varaktiga ekonomiska styrmedel för att uppnå tillräcklig förändring.

Vi väljare borde kräva av våra politiker att gräva ner partitaktiken och tillsammans söka vägarna till ett uthålligt samhälle. Denna fråga är minst lika viktig som demokrati. Om det naturliga systemet och därmed vår försörjning brakar samman kommer begrepp som frihet, rättvisa och empati att väga lätt.

Miljöskatter - Alliansen och FP borde tänka först och tala sedan!

Alliansens partiledare går i en DN-artikel häromveckan till storms mot oppositionspartiernas olika budgetutspel inför 2012. Med rätta markerar man mot den oansvariga överbudspolitik som förenar de olika förslagen.

På en punkt borde man dock tagit sig tid att tänka lite längre. Det gäller miljöskatterna. Miljöpartiet föreslår en höjning av miljöskatterna med 20 miljarder kr. I ställer för att reflexmässigt avvisa detta borde man seriöst överväga att göra det förslaget till en del av en storskalig skatteväxling - från skatt på mänskligt arbete till skatt och avgifter på knappa resurser och/eller skadliga verksamheter. På den vägen skulle man t.ex. kunna ta ett stort steg mot en signifikant sänkt – enhetlig – tjänstemoms, och därmed slippa pusslandet med gränsdragningar och hanterandet av särintressen.

Partistyrelsen avslog en motion om skatteväxling vid senaste Landsmötet med motiveringen att miljöskatter är en för liten skattebas för att spela roll. 20 miljarder är inte försumbart och om man involverar hela momssystemet så finns det stora möjligheter till skatteväxling som stöd för ett uthålligt samhälle.

Det är sant att exempelvis höjd bensinskatt är impopulärt i väljarkåren och därför en fråga som lämpar sig väl för populistiska utspel (á la KD inför 2006-valet). Jag förväntar mig dock att FP som ett idéburet parti skall ha modet att ta ledningen i utvecklandet av en långsiktigt hållbar skattepolitik. Om alliansen kunde enas om den färdriktningen kan man också räkna med stöd från MP och sannolikt även S och V. Vad vore bättre än en sund skattepolitik med brett stöd i riksdagen?

Visst kan Folkpartiet vara ett ”miljöparti”!

Karin Karlsbo – ordförande i partiets miljöpolitiska arbetsgrupp – antyder i en NU-artikel att det finns en motsättning mellan att vara ett ”miljöparti” och att vara ett parti med ”liberal kompass”. Jag har svårt att följa resonemanget. För ett förnufts- och värderingsbaserat parti som vårt borde det vara självklart att värna om en värld som är uthållig också för kommande generationer utan att utarma den känsliga natur som allt liv är beroende av. Det är lika grundläggande som att verka för demokrati och frihet. Man behöver inte kopiera någon annan – det räcker med övertygelse och insikt om utmaningarna.

Det är dock riktigt att Folkpartiet vare sig är eller upplevs som ett miljöparti. Alltför många liberalt sinnade väljare har därför vänt oss ryggen. Mera kärnkraft och BNP-fokuserad, materiell tillväxt har fått bli ett enkelspårigt signum för vår förda politik. Att det står en del bra saker i program och strategier döljer inte det faktum att vi inte förknippas med omsorgen om en uthållig planet utan för fortsatt oreflekterad tillväxt.

Karin Karlsbo nämner att hon tillsammans med Jan Björklund lyssnat på professor Johan Rockström från Stockholm Environment Institute. Då måste hon ha hört hans budskap att det utöver klimatet finns ett flertal andra livsviktiga områden där jordens resurser förbrukas i en långt högre takt än de återskapas - enkelt uttryckt att vi tullar på kommande generationers levnadsutrymme. Sverige och de andra ”rika” länderna står för en oproportionerligt stor andel av den överförbrukningen. Utan medveten ändring i den delen av världen uppstår inget resursutrymme för den välfärd i form av el och annat som fattigare länder med rätta kräver.

Vi är många Gröna Liberaler som hoppas att det kommande Landsmötet och det fortsatta arbetet med miljöprogrammet skall visa ökad förståelse för de komplexa och globala utmaningar vi står inför. Det krävs ny teknologi och livsstilsförändringar och politiskt/ekonomiska styrmedel för att möta kraven. Vi liberaler skulle kunna ta täten i frågor som grön skatteväxling, skydd för åkermark, återupprättande av familjeplanering i biståndet, mer ambitiös kollektivtrafikpolitik, fungerande kretslopp i avfallshanteringen, stopp för giftigt slam på våra åkrar och mycket, mycket annat.