Annullera!

De ”överblivna” utsläppsrätterna skall annulleras! Det faktum att Sverige har lyckats bättre i arbetet att minska sina utsläpp beror i någon utsträckning på en effektiv klimatpolitik. Minst lika mycket beror det på att tilldelningen skedde på en högst pragmatisk basis, att vi hade ett bra utgångsläge och att en stor del av klimatpåverkan av vår konsumtion nu sker på andra håll genom ökad import av främst livsmedel.

Genom att annullera utsläppsrätterna bidrar vi på allvar till en global minskning av växthusgasutsläppen. Sett ur dagens svenska skattebetalares synpunkt är en försäljning naturligtvis det ”smarta”, men det vore upplyftande att se mitt eget parti i stället förespråka det ”rätta”. En viljeyttring i den riktningen – kanske tillsammans med C – skulle göra det uppenbart att det finns en majoritet i riksdagen för ett sådant etiskt handlande från vårt land.

Gunilla Carlsson och Lena Ek – ta med befolkningsfrågan till Rio + 20!

I svenskt och internationellt bistånd har insatserna för preventivmedelsrådgivning och familjeplanering marginaliserats de senaste 2-3 decennierna. I regeringens Stockholmskonferens ”+40”, som också är ett förspel till FN konferensen ”Rio+20”, innehåller programmet många aspekter på hur vi skall uppnå en hållbar värld. Befolkningsfrågan lyser dock med sin totala frånvaro. I ett längre perspektiv är detta ett trendbrott. I den ”riktiga” Rio-konferensen för 20 år sedan var det en självklarhet att hjälp till en balanserad befolkningsutveckling är en av grundstenarna i ett verksamt biståndsarbete.

Ett av skälen är att familjeplanering sorterats in i ett större begrepp – ”Sexuell och reproduktiv hälsa”. Där ingår och mödravård, spädbarnsvård och insatser mot HIV/Aids. Det är viktiga områden, men det är helt fel att finansiera dem med minskade familjeplaneringsinsatser.

En annan anledning är uppfattningen att ”problemet” löser sig självt när välståndet ökar. Som exempel framhålls flera asiatiska länder där välfärd och fertilitet förvisso gått hand i hand. Familjeplanering har dock varit en aktiv och medveten del av utvecklingen och möjliggjort den ökade välfärden. I många länder – framför allt i Afrika – är födelsetalen fortfarande är mycket höga och enl. gällande FN-prognoser kommer folkmängden att 2- 3-dubblas till 2050. Kommer verkligen välfärd att infinna sig med en sådan befolkningsutveckling. Många av dessa länder drabbas redan av torka och svält. De redan oåterkalleliga klimateffekterna försvårar ytterligare.

En tredje förklaring är att politiker och biståndsorgan anser att familjeplanering skall komma först sedan kvinnors/flickors rättigheter och utbildning fått tillräcklig utbredning. Detta är angelägna mål, men knappast överordnade kvinnors rätt och möjlighet att själva bestämma över sitt barnafödande. När den svenska pionjären – Elsie Ottesen-Jensen – besökte hustrur till arbetare, lantarbetare och fiskare på 20-30-talen och visade dem att man inte behövde föda 8-10 barn blev effekten enorm trots att det skedde i hemlighet och trotsande många motkrafter. Hon krävde inte att dessa kvinnor först måste ha fullgod utbildning och full jämställdhet. Det bidrog dock till att deras döttrar fick den chansen.

En fjärde faktor är att nyvaknade reaktionära och fundamentalistiskt religiösa kretsar fått ökat inflytande. Det är bland annat tydligt i USA där man t.o.m. försöker sätta stopp för sexualundervisning i skolorna med drastiskt ökande tonårsgraviditeter och aborttal som följd.

I detta ljus skall man se att över 200 miljoner kvinnor i världen aktivt efterfrågar preventivrådgivning. Långt många fler har inte ens haft möjligheten att ställa frågan. Resultatet är miljontals ”smutsiga” aborter - många med dödlig utgång. Det är ett stort svek att inte möta dessa kvinnors behov. Man bör också ställa frågan hur många av svältande barnen på Afrikas horn, bland Nigerias gatubarn eller Kongos barnsoldater som är resultatet av planerade eller ens önskade graviditeter.

Sverige har varit ett föregångsland när det gäller familjeplanering – en position som slarvats bort. Om vårt land återigen skall bli en förebild krävs att Gunilla Carlsson, Lena Ek och andra av våra politiska företrädare resolut för upp familjeplanerings- och befolkningsfrågan på bordet vid den stundande Rio-konferensen.

DN och klimatet - Räcker det att hoppas på det bästa?

På ledarplats 1a april värderar DN två synsätt på klimatfrågan.

Det första är ”förnekelsens väg” d.v.s. att allt tal om klimatkris mm bara är bluff och att inga behov av åtgärder föreligger. Den vägen verkar inte DN tro på. Klokt!

Det andra synsättet är den ”civilisationskritiska vägen”. Den anses bygga på att en minskning av växthusgasutsläppen är det överordnade målet. Också detta synsätt förkastar DN eftersom ”människan då förvandlas till en restpost... och får finna sig i konsekvenserna av klimatpolitiken”.

Efter dessa djupsinniga slutsatser konstaterar skribenten att det i dag inte finns någon realistisk lösning och att det därför inte är meningsfullt att Sverige inrättar klimatmål och genomför åtgärder som ”går före” världssamfundet. Samtidigt konstaterar man att tillräckligt verkningsfulla globala avtal knappast är troliga.

Slutsatsen blir att man får hoppas att - idag okända - tekniska lösningar skall lösa dilemmat(!).

Många politiker sänder säkert en tacksam tanke till skribenten. Inställningen stämmer överens med rådande retorik och politik. Man ställer upp mål som inte motsvaras av beslutade eller planerade åtgärder. Ena dagen anses klimathotet vara mänsklighetens ödesfråga. Nästa dag gäller global och nationell tillväxt till varje pris. För att resonemanget skall framstå som logiskt har man uppfunnit begreppet ”hållbar tillväxt”. Jag tvivlar på att någon verkligen tror att denna ”tulipanaros” verkligen finns, men den är bra att ta till när man inte vet vad man skall göra eller säga.

Kan det inte vara så att människan och vår civilisation verkligen är en ”restpost” ur naturens och naturlagarnas synpunkt? Kan vi verkligen ”vinna” över naturen med teknologi, ekonomi och politik? Hittills har teknologiska ”landvinningar” i huvudsak ökat resursförbrukningen och klimatpåverkan. Är det inte så att vi är en del av det naturliga systemet, men att vi med vår ”intelligens”, vårt ökande antal och vår omättliga förbrukning av ändliga resurser på allvar lyckas hota den komplexa balansen på den enda jord vi har?

Det verkliga val vi har är att ta utmaningarna mot ett hållbart framtida samhälle– som i sanning är långt mycket fler än ”bara” klimathotet”- och faktiskt utöva en tillräcklig grad av ”civilisationskritik” och omställningsförmåga eller, som ledarskribenten, hoppas på det bästa och att framtida teknologier nog löser dilemmat. Den senare vägen är bekväm, men djupt omoralisk.

Skall FN-konferensen Rio+20 svika i befolkningsfrågan?

FN:s toppmöte kring ”Uthållig utveckling” i Rio de Janeiro i juni närmar sig. Förberedande dokument visar att motståndet mot familjeplaneringsinsatser hittills ”vunnit” dragkampen. Trots starka protester från bl.a. UNFPA (FN:s befolkningsorgan) och IWHC (den internationella koalitionen för kvinnors hälsa), nämns inte balanserad befolkningsutveckling och familjeplanering i de förberedande dokumenten.

Insikter som tidigare varit uppenbara har försvunnit från bordet. Några citat:

Stabilisering av befolkningsmängden borde vara en prioritet för uthållig utveckling, inkluderande kraftfull fokusering på kvinnor och flickors rättigheter (”empowerment”). Kofi Annan 2009

Antingen begränsar vi vårt antal frivilligt eller naturen gör det för oss - brutalt! Maurice Strong, Rio 1992

Dessa självklarheter har fallit i glömska. En anledning är att de genomsnittliga globala födelsetalen har sjunkit och att det finns goda exempel på att ökande välfärd och minskad fertilitet gått hand i hand. Men denna utveckling har skett med medveten befolkningspolitik som en drivkraft. Den kinesiska utvecklingen är ett väl känt och tungt vägande exempel. Deras metoder må sedan diskuteras. Sydkorea är ett exempel där demokratiska metoder med kvinno- och landsbygdsfokus resulterat i balanserad befolkningsutveckling med bred och imponerande välfärdsökning som följd.

De rapporterade ”framgångarna” kombinerat med växande religiöst motstånd och prioritering av andra behov har lett till successivt minskade insatser för familjeplanering i de berörda länderna och det internationella biståndet (inkl. Sveriges). De globala insatserna för familjeplanering är i absoluta tal långt mindre än för två, tre decennier sedan, och utgör numera en bråkdel av det samlade biståndet.

Detta är både kortsiktigt och osolidariskt av två skäl:

* I många länder är fertiliteten fortfarande extremt hög – 4-7 barn per kvinna. Det är främst afrikanska länder söder om Sahara, men det finns också andra. Tidigare minskning av födelsetalen har stagnerat och FN skriver upp prognoserna för dessa länder innebärande en 2-3-dubbling av befolkningarna till 2050. Dessa länder är redan underförsörjda och ligger i bälten där klimateffekterna förväntas bli som värst. Det fordras det ingen högre matematik för att inse utmaningen.

* Jordens resurser är redan vid 7 miljarder grovt överutnyttjade. Energi, vatten, åkermark, gödningsmedel mm kommer att bli allt mer knappa resurser och fortsatt rovdrift leder till accelererad klimateffekt, utarmning av det biologiska systemet och slutligen brist på grundläggande livsförnödenheter. Det faktum att ett ökande antal människor redan i dag lever under fattigdomsgränsen underlättar inte ekvationen.

Det globala samfundet, FN, Sverige och regeringen borde återupprätta befolkningsutvecklingen och familjeplanering som högprioriterade områden. Konferensen Rio+20 är ett bra tillfälle att påverka. Föreställningen att ”det ordnar sig” och ”det planar ut på 10 miljarder” är felaktig och föga konstruktiv. Med fortsatt låt-gå mentalitet kan det också bli 12 miljarder medan en målmedveten tidig satsning kan leda till ner mot 8 miljarder. Det är en dramatisk skillnad och skulle ha en avgörande effekt på möjligheten att uppnå välfärd för alla i balans med naturen.

Vad säger biståndsministern och miljöministern om denna utmaning? Vad tycker våra egna bistånds- och miljöpolitiker?

Om dessa viktiga, existentiella frågor har Gröna Liberaler ett seminarium den 22 februari kl 18.00 i Folkpartiets klubbrum i centrala Stockholm. Anmälan krävs och sker till www.gronaliberaler.se.

Prioritera kollektivtrafiken!

Nedanstående är en motion som lämnats in av en grupp Gröna Liberaler till Folkpartiets i Stockholms län förbundsårsmöte 2012.
Folkpartiet måste prioritera och satsa mycket hårdare på kollektivtrafikens utveckling - för klimatets, hållbarhetens och kommande generationers skull!

Utsläppen av klimatgaser i världen ökar och nådde 2010 den högsta nivån någonsin. Med rådande förhållanden finns hittills inga tecken på att sambandet mellan materiell tillväxt och negativ klimat- och miljöpåverkan är brutet. Med ökande världsbefolkning, redan intecknade klimatförsämringar och legitima krav på ökad välfärd i stora delar av världen kommer denna ekvation att bli allt mer svårlöst. Sverige och Stockholms län är inte oberoende av denna utveckling och har som rik storstadsregion en särskild plikt att möta dessa utmaningar. Folkpartiet som förnufts- och värderingsbaserat parti bör inta en offensiv roll i detta avseende. Kollektivtrafikens utveckling och konkurrenskraft har en stor betydelse för en hållbar framtid.

Landstingets styrande allians (med Folkpartiet) har antagit ett miljöpolitiskt program där målet för kollektivtrafiken är att andelen ”skall öka” (!!). Det är en alldeles för låg ambitionsnivå och kommer inte att leda till de utsläppsminskningsmål som är uppställda – än mindre till vad som verkligen krävs. Det finns ingen myndighet eller forskningsinstitution som tror att utsläppen från länets trafik kommer att minska under de kommande 20 åren med nu kända planer och utvecklingstendenser.

De kollektivtrafikandelar som oftast refereras är andelen påbörjade resor. Med detta mått har kollektivtrafiken i dag 35 % mot biltrafikens 65 %. Detta är en minskning från 37/63 som gällde 2006 (källa SL). Eftersom detta mätsätt jämställer en tunnelbanetur mellan Hötorget och Rådmansgatan med en bilists resa mellan Nynäshamn och Norrtälje beskriver dessa siffror inte alls resmönstrets miljö- och klimatpåverkan. Det mer relevanta mätetalet personkilometer ger andelarna för kollektivtrafiken resp. bilen 29/71! Om man lägger till det faktum att kollektivresan i genomsnitt är mer energieffektiv och har lägre andel fossilt bränsle framstår bilresandets klimatpåverkan i förhållande till kollektivtrafiken som ännu mycket större. I det ljuset är den oprecisa ambitionen om ökad kollektivandel inte imponerande.

Vi förespråkar en mycket mer aktiv trafikpolitik med mål och åtgärder som leder till den minskade miljöpåverkan alla säger sig förespråka. Det innebär ökade satsningar, ekonomiska styrmedel och ökad helhetssyn i plan- och trafikarbetet. Bl.a. måste all nybyggnation grundas på minskat resbehov och ökad tillgång till effektiv kollektivtrafik. För att säkerställa ökade resurser bör skattefinansieringsgraden ökas. Tillskottet skall gå till utbyggnad, kapacitetshöjning och annan förbättring av kollektivtrafikens konkurrenskraft.

Yrkanden

Vi yrkar att Folkpartiet i Stockholms län skall verka för:

• Att kollektivtrafikandelen (av kollektiv + personbil) i första hand ska mätas och målsättas som andel av totala antalet personkilometer i.st.f. antalet resor

• Att kollektivtrafikandelen med ovanstående mätsätt ska öka från 29 % 2010 till 35 % 2015, 50 % 2020 och minst 60 % till 2030

• Att finansieringsmodellen för SL successivt under en flerårsperiod ska ändras från 50/50 skatte-/biljettintäktsbaserat till en högre skattefinansieringsgrad – exempelvis 60/40 med bibehållen, men inflationsjusterad biljettprisnivå. Detta skulle tillföra kollektivtrafiken ca 4 miljarder per år – en ökning med ca 25 % (motsvarande ca 0,65 skattekrona)

• Att biltulls-/trängselskattsystemet ska utvidgas och avgiftshöjas kontinuerligt i samma takt som kollektivtrafiken förbättras. De nya intäkterna ska gå till drift och investeringar i kollektivtrafiken utöver finansieringen från skatt och biljettintäkter

• Att utvecklandet av Stockholms läns kollektivtrafik ska ske i ett helhetsperspektiv där det överordnade målet är avskaffande av beroendet av egen bil i vardagslivet genom ökad tillgänglighet och attraktivitet i kollektivtrafiken

• Att helheten ska byggas på objektiv analys av alla transportmedel – järnväg, spårväg, tunnelbana, traditionell buss, trådbuss och spårbil. SL ska uppmanas till visionärt och kreativt tänkande och låsning till vissa transportmedel undvikas

• Att nybyggnation och annan markexploatering i regionen ska underställas kravet att 60 % av persontransportarbetet skall vara kollektivt redan under inflyttningsfasen av projekten

Så här ökas kollektivtrafiken till Arlanda

I DN 27/12 beskrivs resor till och från Arlanda. Slutsatsen är att kollektivtrafikandelen - särskilt den spårbundna – måste öka. Artikeln fokuserar på flygresenärerna, men kom ihåg att arbetsresor till/från Arlandaområdet väger nästan lika tungt. Även för dessa är bil det dominerande färdsättet och kollektivtrafiken har extra svårt att konkurrera då resmålet ofta inte är terminalerna.

En del är på gång – t.ex. den planerade SL-pendeln från söder om Stockholm via Arlanda till Uppsala -, men det fordras ett helhetsgrepp för att kollektivtrafiken skall ”vinna”. Här några byggstenar:

1. Snabba på planerna på förlängning av Roslagsbanan till Arlanda.

2. Accelerera projektet med ett spårbilssystem som täcker hela Arlandaområdet, Märsta station, centrum och centrala bostadsområden (+ ev. förlängning mot Upplands Väsbys planerade spårbilssystem).

3. Etablera ny bytespunkt i södra Arlandaområdet där nya pendeln, Roslagsbanan och spårbilssystemet möts.

4. Se till att vanliga SL-kort gäller utan tillägg för ovanstående möjligheter

5. Förhandla bort den extra avgift som gäller för tågresenärer till/från Arlanda så att Arlanda C blir en verklig järnvägsknytpunkt med fjärrtåg från både norr, söder och väster så tåget blir en effektiv ”matare” till långa flyglinjer och konkurrent till korta.

6. Delfinansiera med beslut om biltullar till hela Arlandaområdet. Genomför stegvis i takt med de nya kollektivtrafikmöjligheterna.

Ovanstående innebär investeringar och driftskostnader. Förutom intäkter från biltullar och ökade biljettintäkter måste dock staten, landstinget, kommunen, Swedavia och m.fl. vara beredda att satsa om man menar allvar med att Arlanda skall vara en internationell storflygplats, att Arlanda/Märsta skall utvecklas till en hållbar regional kärna och regionens klimatpåverkan skall minska.

Skall FP verka för mörkläggning av SÄPO:s Stasi-arkiv?

Man nås av uppgiften att vår partiledning och våra regeringsrepresentanter står för uppfattningen att de arkiv som visar hur det svenska samhällslivet under decennier infiltrerades av svenskar som gick Stasi:s ärenden skall undanhållas offentlighetens ljus. Kan det vara sant?

Sedan när har det varit Folkpartiets linje att mörklägga överlöperi i samverkan med odemokratiska regimer till vänster- eller höger? För oss som vuxit upp med ”68-generationen” är det ingen överraskning att det fanns svenskar som i ljuset av den socialdemokratiska regeringens ”gullande” med allehanda kommunistdiktaturer tyckte det var helt acceptabelt att spela under täcket med den ”progressiva” regimen i DDR. Men att vårt eget parti driver linjen om fortsatt mörkning är remarkabelt. Är det bara Per Ahlmark som förstår att demokratisk opålitlighet alltid måste påtalas? Vilka förklaringar har Jan Björklund?...och vad tycker Birgitta Ohlsson egentligen om detta?

Man saknar också förankring kring partiledningens ställningstagande. Om frågan hade ställts till landsmötet är jag övertygad om en bedövande majoritet för offentliggörande.

Självklart måste offentliggörandet av dessa historiskt viktiga uppgifter ske under rättsäkra former. Någon typ av oberoende kommission kan säkra det, men uppgifterna måste fram!