Familjeplanering - Melinda Gates och Bill Cameron har förstått - varför inte Folkpartiet?

Nedan ett citat av ett brev från en stor FP (=familjeplanerings-) konferens i London. Slutsatserna står i skarp kontrast till Karin Karlsbos uttalande härommånaden på GLs åremöte ("varje barn är välkommet ...") och SIDAs svar på fråga om ökade FP-insatser ("befolkningsutveckling är inte ett prioriterat område") och Hans Roslings huvudbudskap ("det ordnar sig, vi blir 10 miljarder i alla fall") och vårt landsmötes avvisande hållning till förslag om ökade insatser.


Det är förunderligt att det skall vara så svårt att hålla två grundläggande tankar i huvudet:

1. I ett fattigt, överbefolkat land är en exploderande befolkningsökning ett avgörande hot mot möjligheten att nå rimlig välfärd. (över 1 miljard människor lever i sådana länder i dag)
2. Jordens ändliga resurser är redan överutnyttjade. Ju fler människor desto svårare att skapa utrymme för rättvis välfärd för alla. (Här måste dock framhållas att den "rika" världens ökande överkonsumtion är ett minst lika stort hot)

Läs gärna nedanstående brev och titta gärna på denna länk -  http://edition.cnn.com/video/?hpt=hp_c1#/video/bestoftv/2012/07/06/mckenzie-kenya-lucias-secret.cnn

Brevet:
Special congratulations to the Reproductive Health Supplies Coalition for being a strong catalyst behind this rather remarkable FT report. Most impressive is that 1292 organizations from 177 countries all signed onto a "Civil Society Declaration to the London Summit on Family Planning", which is reproduced below.


Dear David Cameron and Melinda Gates:

We strongly support the Government of the United Kingdom and the Bill and Melinda Gates
Foundation in launching this global family planning initiative to drastically improve the
quality of life for millions of women, men and young people. The initiative contributes
directly to realizing the International Conference on Population and Development
Programme of Action (ICPD PoA). We commend your work -which highlights the crisis in
international support for family planning - as part of a comprehensive approach to sexual
and reproductive health and rights. We encourage other partners to support and
supplement the London Family Planning Summit to ensure the ICPD PoA is delivered in its
entirety. In particular, we recognise the potential of this initiative to strengthen health
systems, expand contraceptive choice and stimulate demand. By reaching an additional
120 million women and girls by 2020, it will enable some of the world's poorest people to
exercise their rights; reduce social, financial and gender inequalities; and contribute to
sustainable development. We hope it will inspire additional efforts to benefit women and
girls in all countries.

Through a process of global consultations including an online survey, this statement of
support represents the combined views of more than 220 respondents from 53 countries.

Country-Led and Country-Owned
Meeting the global unmet need for family planning will require a multi-stakeholder
response, and we applaud the strong emphasis of this initiative on building on the existing
policy commitments of national governments. Recognising the need for additional and
significant support for, and expenditure on, family planning, programmes must be
integrated to ensure the most effective and efficient health benefit for women and girls.
We support efforts to build on and strengthen country planning, implementation,
monitoring and evaluation systems that take account of human rights. This will require
the active participation of beneficiaries, and support to build the capacity of local
governments, civil society and the private sector in addressing the issue of unmet need.
In some countries, progress has been made in reducing unmet need. We are committed to
South -South sharing of lessons learnt and successful models.
We commit, as service providers, advocates and monitors, to partnering with governments
and the private sector, to build the required capacity - as recognised in the Every Woman
Every Child Country Accountability Framework.


Increasing Demand and Empowering Women
We applaud the London Summit on Family Planning for its commitment to work with poor
and vulnerable populations to increase individual awareness, address socio-cultural
barriers, and increase community acceptability of family planning, including
comprehensive sexuality education. In particular, we applaud the initiative's emphasis on
empowering women and girls, and delivery through increased service provision. We
encourage you to focus on providing information and services to those who have
historically faced poor access to family planning, especially young people, poor women,
people with disabilities; rural, indigenous, displaced and post crisis populations. Similarly,
we encourage you to make linkages to other programmes including those for economic
development, education (especially for girls), environmental protection, HIV/AIDS,
maternal and child health, security and youth.
We commit to working with communities and reaching poor and vulnerable women and
girls with evidence-based information so that they can make informed choices regarding
their fertility and choice of contraceptive method.


Contraceptive Security
We recognise the need for urgent action to increase women and men's access to a broad
range of contraceptives, which is essential for free and informed choice, and increased
use of family planning. This will require extensive long-term efforts to increase political
will, improve forecasting and budgeting, secure supply chains, and support human
resources and capacity building (including task sharing), reduce price and introduce new
contraceptive technologies - particularly those that are user-controlled and those that
serve multiple purposes (i.e., prevention of both unintended pregnancy and sexuallytransmitted
infections). We encourage this initiative to engage existing and potential
contraceptive manufacturers, WHO and regulatory authorities to expand the available
range of supplies and suppliers. Ensuring contraceptive security in light of the trend
toward decentralisation in the health system will require adaptation of logistics systems.
We encourage the initiative to learn from successful public and private health programmes
including those run by civil society and encourage public-private partnerships.
We commit to raising awareness of the importance of commodity security and to support
mechanisms that will achieve that between now and 2020.


Service Provision: Providing Services for all, including Young People
Family planning is best provided as part of a comprehensive range of services, including
sexual and reproductive health. We support this initiative's efforts to reduce legislative,
policy and cultural barriers that restrict access to information or services, for all people,
including young people. This includes removal of barriers such as the requirement of
parental or spousal consent and denial of services to unmarried people. This initiative
should expand service delivery mechanisms, including those based in the community or
mobile clinics, task shifting and engaging the private sector and civil society to augment
public sector service provision. We call for efforts to improve quality of care, especially
with regards to reducing stigma and ensuring client confidentiality. The price of services
and commodities should not be a barrier to access for the poor. Where appropriate they
should be included within national health insurance schemes.
We commit to advocate for an enabling policy environment and to deliver high quality
services, particularly for those who are poor or vulnerable.

Financing Mechanism
We are united in our support for increased and sustainable financing dedicated to
expanding access to family planning information, services and supplies. We support
financing mechanisms that build on and leverage existing national plans and programmes.
Such funding should be flexible enough to be made available to the public, private and
not-for profit sectors based on their ability to deliver cost-effective results. We support
your efforts to ensure that financing for family planning is increasingly provided by
national governments as an indication of commitment. This is particularly true for middle
income countries, where access to technical assistance or funds for services for extremely
hard-to-reach groups may be more appropriate. Funding to strengthen civil society
capacity to hold their governments accountable, is also much needed.
We commit, where possible, to unite to help mobilize additional financial commitments.


Global Advocacy
This initiative is invigorating the international sexual and reproductive health and rights
community. As we near the 20th anniversary of the ICPD and the expiry date of the
Millennium Development Goals, we urge the convenors to support global and regional
advocacy efforts that build international support for sexual and reproductive health and
rights, including family planning, as central to sustainable development and a critical
component of future development goals. We also call on the UK Government, as a lead
Summit partner, to work with governments to ensure that Summit goals, commitments
and plans remain central priorities for the development agenda as it assumes leadership of
the G8 in 2013.

FP borde varit först med 6-årsförslaget!

Nu har M – med understöd av lärarfacket – föreslagit obligatorisk skolstart vid 6 års ålder med hänvisning till den dokumenterade effekten av tidigt inlärande. Ett mycket bra förslag! Det är extra viktigt för barn som av en eller annan anledning riskerar hamna efter i utvecklingen. Förslaget har framförts i motioner till landsmötet vid flera tillfällen men partistyrelsen har valt att inte göra förslaget till sitt. Nu får vi i stället se M ta poäng på en planhalva som borde vara vår. Varför denna senfärdighet?

Bromma - att flyga eller inte flyga…

Den borgliga alliansen i Stockholm har nyligen beslutat att storsatsa på Bromma flygplats. Satsningen är omfattande och låser fast strukturen till minst 2038.

Detta är ett utmärkt exempel på hur dagens problem och behov får styra långt in i en framtid då förhållandena med stor sannolikhet är helt annorlunda.

Har det överhuvudtaget gjorts någon utförlig och realistisk analys av hur flygtrafiken kommer att se ut kring 2040? Peak oil och klimathot kommer att göra flygverksamhet både dyrare och svårare än idag. Detta kommer att påverka både ”slentrianflygandet” till fjärran platser, det rutinmässiga flygandet i affärer och det omfattande fraktflyget. Bara en så ”liten” förändring som införande av ”normal” beskattning eller utsläppsordning för flygets CO2 – utsläpp skulle göra stor skillnad, för att inte tala om när den minskade/fördyrade oljetillförseln får fullt genomslag. För flyget kan man inte ens drömma om batteridrift och möjligheten att få fram förnybara bränslen av tillräcklig kvalitet och till rimlig kostnad är uppenbart lägre än för landbaserad trafik. Flygbranschen tycker naturligtvis inte om toner av detta slag utan fortsätter att göra sina backspegelsbaserade framskrivningar av flygtrafiken. Ansvariga politiker borde dock tänka själva när det framtida samhället planeras.

Flyg kommer inte att försvinna, men kommer att (åter-)få en mera begränsad roll i framtiden. Det kommer inte att längre att vara en mänsklig rättighet att flyga till Thailand. Korta och medellånga resor kommer att företas med mer resurssnåla/klimatsmarta alternativ och kostnadsmedvetna företag (=alla) kommer att välja andra kommunikationsmedel i ökad omfattning.

Hur mycket flygplatskapacitet behöver vi då i Storstockholm? Ett effektiviserat Arlanda med perfekta, energisnåla och klimatsmarta landtransporter kan fylla de återstående flygbehoven. Genom att göra Arlanda C till en nationell järnvägsknutpunkt med genomgående snabbtåg (HH eller inte), pendeltåg utan extraavgift på Arlanda till/från Stockholm/Uppsala, Roslagsbanans förlängning till Arlanda samt ett sammanbindande spårbilssystem på/kring Arlanda är vägen framåt – både för resenärer och för arbetstagare kring ”Stor-Arlanda”. Mycket få skulle få längre restid till Arlanda än till det planerade Bromma – egentligen endast de som bor mycket nära Bromma och de som till varje pris skall åka limousin till flyget.

Vad är då alternativet? Det är att utnyttja den strategiskt belägna marken till en ny klimatsmart och uthållig stadsdel där människor kan både bo och arbeta. Det skulle bidra till att Stockholm kan växa utan att människor sprids ut i periferin, att resbehoven minskar i st f ökar och att de sista grönytorna kan behållas.

Annullera!

De ”överblivna” utsläppsrätterna skall annulleras! Det faktum att Sverige har lyckats bättre i arbetet att minska sina utsläpp beror i någon utsträckning på en effektiv klimatpolitik. Minst lika mycket beror det på att tilldelningen skedde på en högst pragmatisk basis, att vi hade ett bra utgångsläge och att en stor del av klimatpåverkan av vår konsumtion nu sker på andra håll genom ökad import av främst livsmedel.

Genom att annullera utsläppsrätterna bidrar vi på allvar till en global minskning av växthusgasutsläppen. Sett ur dagens svenska skattebetalares synpunkt är en försäljning naturligtvis det ”smarta”, men det vore upplyftande att se mitt eget parti i stället förespråka det ”rätta”. En viljeyttring i den riktningen – kanske tillsammans med C – skulle göra det uppenbart att det finns en majoritet i riksdagen för ett sådant etiskt handlande från vårt land.

Gunilla Carlsson och Lena Ek – ta med befolkningsfrågan till Rio + 20!

I svenskt och internationellt bistånd har insatserna för preventivmedelsrådgivning och familjeplanering marginaliserats de senaste 2-3 decennierna. I regeringens Stockholmskonferens ”+40”, som också är ett förspel till FN konferensen ”Rio+20”, innehåller programmet många aspekter på hur vi skall uppnå en hållbar värld. Befolkningsfrågan lyser dock med sin totala frånvaro. I ett längre perspektiv är detta ett trendbrott. I den ”riktiga” Rio-konferensen för 20 år sedan var det en självklarhet att hjälp till en balanserad befolkningsutveckling är en av grundstenarna i ett verksamt biståndsarbete.

Ett av skälen är att familjeplanering sorterats in i ett större begrepp – ”Sexuell och reproduktiv hälsa”. Där ingår och mödravård, spädbarnsvård och insatser mot HIV/Aids. Det är viktiga områden, men det är helt fel att finansiera dem med minskade familjeplaneringsinsatser.

En annan anledning är uppfattningen att ”problemet” löser sig självt när välståndet ökar. Som exempel framhålls flera asiatiska länder där välfärd och fertilitet förvisso gått hand i hand. Familjeplanering har dock varit en aktiv och medveten del av utvecklingen och möjliggjort den ökade välfärden. I många länder – framför allt i Afrika – är födelsetalen fortfarande är mycket höga och enl. gällande FN-prognoser kommer folkmängden att 2- 3-dubblas till 2050. Kommer verkligen välfärd att infinna sig med en sådan befolkningsutveckling. Många av dessa länder drabbas redan av torka och svält. De redan oåterkalleliga klimateffekterna försvårar ytterligare.

En tredje förklaring är att politiker och biståndsorgan anser att familjeplanering skall komma först sedan kvinnors/flickors rättigheter och utbildning fått tillräcklig utbredning. Detta är angelägna mål, men knappast överordnade kvinnors rätt och möjlighet att själva bestämma över sitt barnafödande. När den svenska pionjären – Elsie Ottesen-Jensen – besökte hustrur till arbetare, lantarbetare och fiskare på 20-30-talen och visade dem att man inte behövde föda 8-10 barn blev effekten enorm trots att det skedde i hemlighet och trotsande många motkrafter. Hon krävde inte att dessa kvinnor först måste ha fullgod utbildning och full jämställdhet. Det bidrog dock till att deras döttrar fick den chansen.

En fjärde faktor är att nyvaknade reaktionära och fundamentalistiskt religiösa kretsar fått ökat inflytande. Det är bland annat tydligt i USA där man t.o.m. försöker sätta stopp för sexualundervisning i skolorna med drastiskt ökande tonårsgraviditeter och aborttal som följd.

I detta ljus skall man se att över 200 miljoner kvinnor i världen aktivt efterfrågar preventivrådgivning. Långt många fler har inte ens haft möjligheten att ställa frågan. Resultatet är miljontals ”smutsiga” aborter - många med dödlig utgång. Det är ett stort svek att inte möta dessa kvinnors behov. Man bör också ställa frågan hur många av svältande barnen på Afrikas horn, bland Nigerias gatubarn eller Kongos barnsoldater som är resultatet av planerade eller ens önskade graviditeter.

Sverige har varit ett föregångsland när det gäller familjeplanering – en position som slarvats bort. Om vårt land återigen skall bli en förebild krävs att Gunilla Carlsson, Lena Ek och andra av våra politiska företrädare resolut för upp familjeplanerings- och befolkningsfrågan på bordet vid den stundande Rio-konferensen.

DN och klimatet - Räcker det att hoppas på det bästa?

På ledarplats 1a april värderar DN två synsätt på klimatfrågan.

Det första är ”förnekelsens väg” d.v.s. att allt tal om klimatkris mm bara är bluff och att inga behov av åtgärder föreligger. Den vägen verkar inte DN tro på. Klokt!

Det andra synsättet är den ”civilisationskritiska vägen”. Den anses bygga på att en minskning av växthusgasutsläppen är det överordnade målet. Också detta synsätt förkastar DN eftersom ”människan då förvandlas till en restpost... och får finna sig i konsekvenserna av klimatpolitiken”.

Efter dessa djupsinniga slutsatser konstaterar skribenten att det i dag inte finns någon realistisk lösning och att det därför inte är meningsfullt att Sverige inrättar klimatmål och genomför åtgärder som ”går före” världssamfundet. Samtidigt konstaterar man att tillräckligt verkningsfulla globala avtal knappast är troliga.

Slutsatsen blir att man får hoppas att - idag okända - tekniska lösningar skall lösa dilemmat(!).

Många politiker sänder säkert en tacksam tanke till skribenten. Inställningen stämmer överens med rådande retorik och politik. Man ställer upp mål som inte motsvaras av beslutade eller planerade åtgärder. Ena dagen anses klimathotet vara mänsklighetens ödesfråga. Nästa dag gäller global och nationell tillväxt till varje pris. För att resonemanget skall framstå som logiskt har man uppfunnit begreppet ”hållbar tillväxt”. Jag tvivlar på att någon verkligen tror att denna ”tulipanaros” verkligen finns, men den är bra att ta till när man inte vet vad man skall göra eller säga.

Kan det inte vara så att människan och vår civilisation verkligen är en ”restpost” ur naturens och naturlagarnas synpunkt? Kan vi verkligen ”vinna” över naturen med teknologi, ekonomi och politik? Hittills har teknologiska ”landvinningar” i huvudsak ökat resursförbrukningen och klimatpåverkan. Är det inte så att vi är en del av det naturliga systemet, men att vi med vår ”intelligens”, vårt ökande antal och vår omättliga förbrukning av ändliga resurser på allvar lyckas hota den komplexa balansen på den enda jord vi har?

Det verkliga val vi har är att ta utmaningarna mot ett hållbart framtida samhälle– som i sanning är långt mycket fler än ”bara” klimathotet”- och faktiskt utöva en tillräcklig grad av ”civilisationskritik” och omställningsförmåga eller, som ledarskribenten, hoppas på det bästa och att framtida teknologier nog löser dilemmat. Den senare vägen är bekväm, men djupt omoralisk.

Skall FN-konferensen Rio+20 svika i befolkningsfrågan?

FN:s toppmöte kring ”Uthållig utveckling” i Rio de Janeiro i juni närmar sig. Förberedande dokument visar att motståndet mot familjeplaneringsinsatser hittills ”vunnit” dragkampen. Trots starka protester från bl.a. UNFPA (FN:s befolkningsorgan) och IWHC (den internationella koalitionen för kvinnors hälsa), nämns inte balanserad befolkningsutveckling och familjeplanering i de förberedande dokumenten.

Insikter som tidigare varit uppenbara har försvunnit från bordet. Några citat:

Stabilisering av befolkningsmängden borde vara en prioritet för uthållig utveckling, inkluderande kraftfull fokusering på kvinnor och flickors rättigheter (”empowerment”). Kofi Annan 2009

Antingen begränsar vi vårt antal frivilligt eller naturen gör det för oss - brutalt! Maurice Strong, Rio 1992

Dessa självklarheter har fallit i glömska. En anledning är att de genomsnittliga globala födelsetalen har sjunkit och att det finns goda exempel på att ökande välfärd och minskad fertilitet gått hand i hand. Men denna utveckling har skett med medveten befolkningspolitik som en drivkraft. Den kinesiska utvecklingen är ett väl känt och tungt vägande exempel. Deras metoder må sedan diskuteras. Sydkorea är ett exempel där demokratiska metoder med kvinno- och landsbygdsfokus resulterat i balanserad befolkningsutveckling med bred och imponerande välfärdsökning som följd.

De rapporterade ”framgångarna” kombinerat med växande religiöst motstånd och prioritering av andra behov har lett till successivt minskade insatser för familjeplanering i de berörda länderna och det internationella biståndet (inkl. Sveriges). De globala insatserna för familjeplanering är i absoluta tal långt mindre än för två, tre decennier sedan, och utgör numera en bråkdel av det samlade biståndet.

Detta är både kortsiktigt och osolidariskt av två skäl:

* I många länder är fertiliteten fortfarande extremt hög – 4-7 barn per kvinna. Det är främst afrikanska länder söder om Sahara, men det finns också andra. Tidigare minskning av födelsetalen har stagnerat och FN skriver upp prognoserna för dessa länder innebärande en 2-3-dubbling av befolkningarna till 2050. Dessa länder är redan underförsörjda och ligger i bälten där klimateffekterna förväntas bli som värst. Det fordras det ingen högre matematik för att inse utmaningen.

* Jordens resurser är redan vid 7 miljarder grovt överutnyttjade. Energi, vatten, åkermark, gödningsmedel mm kommer att bli allt mer knappa resurser och fortsatt rovdrift leder till accelererad klimateffekt, utarmning av det biologiska systemet och slutligen brist på grundläggande livsförnödenheter. Det faktum att ett ökande antal människor redan i dag lever under fattigdomsgränsen underlättar inte ekvationen.

Det globala samfundet, FN, Sverige och regeringen borde återupprätta befolkningsutvecklingen och familjeplanering som högprioriterade områden. Konferensen Rio+20 är ett bra tillfälle att påverka. Föreställningen att ”det ordnar sig” och ”det planar ut på 10 miljarder” är felaktig och föga konstruktiv. Med fortsatt låt-gå mentalitet kan det också bli 12 miljarder medan en målmedveten tidig satsning kan leda till ner mot 8 miljarder. Det är en dramatisk skillnad och skulle ha en avgörande effekt på möjligheten att uppnå välfärd för alla i balans med naturen.

Vad säger biståndsministern och miljöministern om denna utmaning? Vad tycker våra egna bistånds- och miljöpolitiker?

Om dessa viktiga, existentiella frågor har Gröna Liberaler ett seminarium den 22 februari kl 18.00 i Folkpartiets klubbrum i centrala Stockholm. Anmälan krävs och sker till www.gronaliberaler.se.