Sigtuna Kommun 2031 - en vision

Efter flera år av målmedvetet arbete har vår vackra och attraktiva kommun utvecklats till ett samhälle som är både ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart.

Baserat på en helt ny Översiktsplan (Uthållighetsplan) som utarbetades 2011-2012 har utvecklingen styrts av principer där långsiktighet gått före kortsiktiga plånboksfrågor och ansvaret för framtida generationer tagits på allvar. De viktigaste besluten har tagits i enighet över block- och partigränser. Inrättandet av en Tankesmedja i Uthållighetsfrågor 2011 har starkt bidragit till denna samsyn.

Utvecklingen i Sigtuna har skett parallellt med den genomgripande omläggning av skattesystemet som inleddes i landet redan 2012. Den stora Skatteväxlingen har inneburit att utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser blivit kännbart dyrare, att energibesparing och återvinning lönar sig för alla parter, men att skatter och annan belastning på mänskligt arbete blivit mycket lägre.

Sammantaget har detta inneburit att lokal service (samhällelig och privat) blivit bättre och att en större andel av befolkningen har sitt arbete och serviceutbud på nära håll. Eftersom transporter, energi och många material blivit relativt sett dyrare produceras fler varor på närmare håll och oftast med högre kvalitet, hållbarhet och reparationsbarhet. ”Slit-och-släng” har ersatts av kvalitet, underhåll och reparation.

En av de största revolutionerna har skett inom matsektorn. Vi har förstått (egentligen tvingats inse) att de näringsämnen som behövs för all odling måste återföras i ett kretsloppsystem. Fosfor, kväve mm i form av konstgödsel har blivit många gånger dyrare – i den mån det alls finns att tillgå. Näringen återvinns genom tidig avfallssortering i alla led, biogasproduktion, kompostering och separationstoaletter (som man skrattade åt 2011 men som idag är en självklarhet). Eftersom importerad mat blivit dyrare p.g.a. ökade transportkostnader och global livsmedelsbrist samtidigt med att bristen på konstgödsel minskar vår egen arealavkastning har vi förstått att skydda den svenska åkermarken. På nationell nivå har odlingsmark fått ett starkare skydd än t.o.m. strandskyddet. Sigtuna blev känt genom att som första kommun gå före lagstiftningen och i princip införa byggstopp på åkermark.

Vad har mer hänt i vår kommun? Några exempel:

• Kommunen har till sist fått en verklig centralpunkt genom uppförandet av en ny station i ett sydligare läge i direkt anslutning till det utvecklade Märsta Centrum och Pinnbacka-området. Här finns alla centrala servicefunktioner och inte minst en effektiv bytespunkt för alla transportslag.

• Centralpunkten har hamnat närmare den nya ”gröna” stadsdelen Märsta Port, Kunskapens hus och idrottsanläggningarna eftersom 263-an ”trollats bort” genom nedsänkning och överbyggnad på en sträcka av 4-600m.

• Alla nya bostadsområden har byggts på redan ianspråktagen mark eller i ”brynen” mellan skog och odlingsmark.

• De allra flesta hus som byggts efter 2010 är klimat- och energismarta. Många är ”passivhus” och några är ”aktivhus” (=levererar energi till nätet”)

• Många familjer har fortfarande egen bil (hybrid, el eller bränslecell), men klarar huvuddelen av sina ”vardagstransporter” utan bil eftersom närservicen är mycket bättre och kollektivtrafiken är attraktiv, snabb och pålitlig

• Kommunens bebyggelsestruktur är baserad på principen att avstånden skall minska - inte öka. I flera kommundelar har man kunnat förtäta bebyggelsen. Utbredning i nya riktningar har upphört medan ”bandet” Märsta- Valsta - Steningehöjden – Til – Sigtuna har utvecklats genom utbyggnad på ”öar” utefter denna sträckning. Därigenom har utrymme skapats för en befolkning på upp till 60 000 samtidigt som förutsättningar för riktigt bra kollektivtrafik skapats

• Märsta tätort har utvecklats till den ”trädgårdsstad” man en gång tänkte. De flesta nya hus är 3-4 våningar höga men lokalgator på ena sidan och park, lek och ”stadsodling” på den andra. Alla är numera glada att man övergav de gammaldags ”miljonprograms-husen” som var på förslag 2010-2011.

• Sigtuna stads världsunika karaktär är starkt skyddad. Endast begränsad expansion i närområdet har skett. Genom de nya förutsättningarna (skatteväxling) har serviceutbudet ökat och de allra flesta butikstyper finns i staden. Tre ”tunga” bytespunkter för kollektivtrafik har utvecklats – busstationen, Svalängen och Pilsborondellen. Vid den senare har ett mindre serviceområde uppstått. Inom kommundelen rullar ett effektivt lokalbussystem som binder samman alla områden med bytespunkterna.

• Kollektivtrafiken har genomgått en revolution. Det frekventa pendeltåget förbinder kommunen med både Uppsala och Stockholm. Roslagsbanan har dragits fram hela vägen till Arlanda. Ett energisnålt och klimatneutralt spårbilssytem binder samman Arlanda (flygplats och serviceområde), Arlanda stad, EuroStop med Märsta station/ centrum/ bytespunkt. Successivt byggdes systemet ut till Märsta bostadsområden, Valsta/ Steningehöjden och – nyligen – till både Sigtuna och Rosersberg. Genom sin ständiga tillgänglighet och direkt resa från start till mål var det detta system som till sist fick kollektivtrafikandelen i kommunen att mer än fördubblas jämfört med 2010.

• Arlanda flygplats finns kvar och tillsammans med det utbredda industri- och affärsområdet är det en väl hävdad ”regional kärna” i länet. Flygtrafiken har inte ökat särskilt mycket dels för att flyget numera bär sina klimatkostnader liksom andra trafikslag, men framför allt för att Arlanda C har utvecklats till en av landets tyngsta järnvägsknutpunkter. Matningen till de långa flyglinjerna har därför flyttat från inrikes flyg till de nya snabba och genomgående fjärrtågen. Man har numera svårt att förstå att tågresenärer en gång fick betala extra på- och avstigningsavgift på Arlanda. Roslagsbanans förlängning till Arlanda och spårbilssystemet har varit avgörande för ett klimatsmart resande till/från Arlanda – både för resenärer och arbetstagare.

Detta var bara några exempel på de stora förändringar som skett i vår kommun under de senaste 20 åren. Alla vi Sigtunabor är stolta över att vår kommun vågat vara i framkant i utvecklingen mot ett samhälle som lever i samklang med naturen och vår världs resurser. I någon utsträckning har vår materiella ”standard” begränsats, men de allra flesta är överens om att man uppnått en större livskvalitet.

Nyårsafton 2010

Lars Wedén

Kan skattesystemet bidra till ett uthålligt samhälle?

Detta är en otillåtet lång blogg  -  förlåt!  Det viktigaste hittar du i slutet (skatteväxling) om du orkar så långt.
 Vårt svenska skattesystem är extremt komplicerat. Genom att lappa och laga under decennier har man lyckats åstadkomma så många variationer, undantag och beräkningsmetoder att effekterna ofta är ogenomskådliga både för beslutsfattare och de ”drabbade”. I vissa fall är dock effekterna uppenbara och orimliga.

 De krav man kan ställa på ett skattesystem är:

- Att det ger de skatteintäkter som eftersträvas *)
- Att det är enkelt, begripligt, förutsägbart och konsekvent
- Att det upplevs som rimligt rättvist *)
- Att det är svårt att kringgå
- Att det bidrar till en god sysselsättningsnivå
- Att det bidrar till ett uthålligt samhälle betr. miljö, klimat och resursförbrukning

 *) På dessa punkter kan olika partier/ideologier komma till olika svar om nivån, men det borde inte föreligga ideologiska motsättningar avseende de principiella målsättningarna.

 Hur fungerar då våra olika skatter?

1. Inkomstskatten
Den statliga inkomstskatten har avvikit från uppgörelsen under ”den underbara natten” då man kom överens om att marginalskatter över 50% var improduktiva och skadliga för samhällsekonomin (”perverst” sa Kjell-Olof Fäldt”). Samtidigt kom man fram till att en absolut majoritet av skattebetalarna (90%) inte skulle betala statlig inkomstskatt utan endast kommunalskatt. Den statliga skatten inträdde vid två olika inkomsttrösklar och max-nivån var 20% (resulterande i ca 50% marginalskatt vid genomsnittlig k-skatt). Alla dessa riktlinjer har övergivits. S införde en ”värnskatt” som man lovade ta bort. Det skedde också genom att byta namn på skatten. Alliansen har inte haft mod/kraft att ändra på detta. Marginalskatten är nu åter högst i världen och inflationen flyttar upp allt fler i de högre skatteintervallen. Oavsett vad man tycker är rätt nivåer på inkomstskatt och marginalskatt så bör skatter inte höjas automatiskt av inflationen. Den beslutande majoriteten bör ange vilken andel av skattebetalarna som skall betala statsskatt och vilken den högsta marginalskatten skall vara.

 2. Fastighetsskatten
 Det var fel att avskaffa fastighetsskatten. Den var en bra skattebas som de allra flesta länder utnyttjar. Genom justeringar av nivåerna och införande av ett rimligt batteri begränsningsregler hade avarterna undanröjts. I och med avskaffandet av den ineffektiva förmögenhetsskatten försvann också den dubbla effekten av höga taxeringsvärden. Det nuvarande systemet med beskattning av uppskov mm är vare sig effektivt eller lättförståeligt. Systemet har dessutom bidragit till överhettning av bostadsmarknaden i expansiva regioner samtidigt som kostnaderna för människor i avfolkningsbygder ökat.  

 3. Moms
 Det nuvarande systemet med differentierad moms är ett exempel på att man vill gynna/missgynna olika företeelser genom ett finmaskigt nät av olika momssatser och varu-/ tjänstedefinitioner. Nackdelarna är uppenbara – det kräver administration, leder till fusk och oklarheter och får en del orimliga effekter. Exempelvis är det låg moms på godis, gåslever, oxfilé, porrtidningar och skandalblaskor medan barnkläder och cd-böcker får hög moms. Det är omöjligt att utreda hur olika konsumentgrupper eller verksamheter verkligen påverkas av detta. Vi borde återgå till ett enhetligt momssystem med ett enda undantag (se nedan under skatteväxling).

 4. Arbetsgivaravgifter
Arbetsgivaravgifterna är en betydande del av det totala skattesystemet. I huvudsak består de av två delar –försäkringssystemet (ATP, sjukförsäkring) och ”övrigt” (=skatt till statskassan). Den senare delen är en dold skatt som bör synliggöras och överföras till andra delar av skattesystemet. Försäkringsdelen är en blandning av rent försäkringstekniska avgifter och transfereringar mellan olika grupper. Transfereringsdelen bör tas bort från arbetsgivaravgifterna och bekostas direkt över statens budget. De rent försäkringsrelaterade delarna bör vara transparenta och den enskildes avgifter och ersättningsnivåer byggas på försäkringstekniska grunder. Ersättningar utöver vad den egna avgiften ger bekostas av skattekollektivet och inte genom dolda överföringar mellan löntagargrupper. Samma principer borde gälla för arbetslöshetsförsäkringen som därmed blev obligatorisk och frikopplades från fackföreningssystemet.

 5. Punktskatter, energiskatter, miljöskatter mm
Skatter och avgifter av folkhälsokaraktär (alkohol, tobak) är föremål för en särskild balansgång där hälsoeffekter, missbrukets samhällskostnader, praktiska möjligheter att följa upp och möjligheten till legal eller illegal tillförsel måste vägas in. Detta utkast behandlar inte detta förutom synpunkten att dessa avgifter inte i första hand skall ses som en intäktskälla. I övrigt bör avgifter/skatter helt styras av principen ”polluter pays”. Det är mycket bättre att belasta varor/verksamheter som hotar samhällets uthållighet än att försöka gynna alternativen. På så sätt fördyras förorenande och klimatpåverkande verksamheter liksom användningen av kritiskt knappa resurser medan alternativens konkurrenskraft ökar. Det finns många tekniker för uttag av dessa belastningar – punktskatter, utsläppsrätter mm. Huvudinriktningen bör vara enkelhet, koppling till den negativa effektens storlek samt uppföljbarhet. För att få tillräcklig effekt och genomslag i individers, företags och organisationers beteende måste dessa skatter/avgifter öka på ett signifikant och tydligt sätt. Detta är dock inte en väg till ökat totalt skatteuttag utan del av en genomgripande skatteväxling (se nedan).

 6. Skatteväxling
I princip har alla de politiska partierna – inte minst i den senaste valrörelsen – byggt sin politik på behovet av fortsatt, materiell tillväxt. Uppnår man det så löses alla problem på ett underbart sätt – skatteintäkterna ökar, arbetslösheten minskar och det politiska systemet kan utlova allt mer ”godis” till allt fler väljargrupper.

 Denna inriktning är förhärskande trots att allt fler inser att fortsatt, obegränsad materiell tillväxt inte är möjlig – inte lokalt, inte nationellt och ännu mindre i ett globalt perspektiv. Världsbefolkningens storlek och fortsatta ökning, berättigade krav på frihet från misär och fattigdom, oljans och naturgasens kommande slutpunkt, kolets ”omöjlighet” ur klimatsynpunkt, oundvikliga klimatförändringar (torrbälten, översvämningar), brist på näringsämnen i livsmedelsproduktionen (främst fosfor), havens utfiskning, naturens utarmning och arternas accelererande försvinnande - detta och mer därtill anger digniteten av den utmaning vi står inför. Ingen vet precis när, hur och i vilken ordning dessa - ofta samverkande – hot kommer att manifestera sig, men sannolikheten för någon sorts kollaps är uppenbar.

Vad kan nu ett skattesystem göra åt detta? Det kan bidra till att sätta ramarna för vårt beteende. En av anledningarna till politikernas oförmåga att se hotet med fortsatt materiell tillväxt är den befogade rädslan för arbetslöshet. En politik som leder till hög arbetslöshet är ”svårsåld” och resulterar också i ett samhälle vi inte vill ha. Det nuvarande skattesystemet bidrar till att människors arbete är dyrt och ”värt” att rationalisera bort, medan varor blir relativt billigare och billigare. Effekten blir färre jobb, sämre service, svårt att besätta/bekosta sjukvård/skola/omvårdnad. Samtidigt vrids vår samhällsplanering till att passa in i detta mönster. Stora ”rationella” produktions- och distributionssystem gör att vi måste åka långt för att arbeta, handla eller utföra andra vardagsfunktioner. Bilen är en nödvändighet för många familjer. Det finns många exempel på hur beskattningssystemet bidrar till att styra samhällsutvecklingen mot allt sämre uthållighet.

 En systematisk, genomgripande och signifikant växling från skattebelastning på arbete till ökat uttag från varor (särskilt de skadliga och/eller knappa) bygger in nya drivkrafter i samhället. Minska inkomstskatten, arbetsgivaravgifterna (enl. ovan) och tjänstemomsen! Öka i motsvarande grad varumomsen (enhetlig för alla varor), koldioxidskatten (inkl. bensin/dieselskatt), priset på utsläppsrätter, avgifter på konstgödsel etc.. Undvik snåriga undantag som förtar effekterna av omställningen och som sällan är träffsäkra. Vad skulle hända? Tjänster blir mer efterfrågade, varor med högt tjänsteinnehåll blir relativt billigare, produktion med kvalitet, resurssnålhet och hållbarhet vinner över ”slit och släng”, reparationer lönar sig, återvinningsgraden ökar, service och personaltäthet i offentliga sektorn och privata näringslivet blir bättre, kollektivtrafiken gynnas o.s.v.. Bilen, fossil-åkandet och prylarna blir dyrare. Alla dessa effekter ger oss ett samhälle som bättre möter framtidens utmaningar och - jag tror - till ett liv som bättre uppfyller människornas verkliga behov.

Är återinförd morgonbön nästa?

Jan Björklunds och FPs (?) fasthållande vid kristendomens särställning i skolan är beklaglig. Steg för steg har utvecklingen gått från förtryck av andra religioner och frikyrkliga tolkning av kristendom, via Statskyrka till kyrkans skiljande från staten. I ett modernt, demokratiskt samhälle vore det naturligt att fortsätta på den vägen genom att säkerställa skolväsendets neutralitet i religionsfrågor - särskilt om man har en liberal grundsyn. Där vill dock Björklund sätta stopp. Hans skäl för detta håller inte. Den stora roll som kristendomen spelat i vår historia och kultur genomsyrar redan både historie- och litteraturundervisningen, för att inte tala om vardagslivet där kyrkodop och konfirmation för många sker helt slentrianmässigt. Det är redan så att svenska barn och ungdomar bibringas uppfattningen att kristendom är det normala och naturliga och att andra riktnigar är något främmande. Om det är någonstans i undervisningen som balansen borde återställas så är det i religionsämnet. Om vi verkligen strävar efter att underlätta integration och bidra till ömsesidig förståelse mellan religioner och kulturer så borde skolan ligga först i spåret. Man undrar om detta verkligen är FPs linje eller om det är ett förhandlingsresultat med KD, eller - ännu värre - en snegling på islamofobiska SD. Det vore också intressant att höra vår nye integrationsministers synpunkt på detta.

Vilka dåliga förlorare!

Krutröken skingrar sig efter valet.

På riksnivå stiger fram en allians som inkasserat ett större stöd i väljarkåren än någonsin, som ökat sitt stöd trots finanskris mm och som uppnått ett rekordstort övertag över den rödgröna utmanargruppen.

Ut till vänster smyger ett surt gäng dåliga förlorare. Endast Mona Sahlin talar klarspråk om att man har förlorat, men ältar ändå att det är ett val "utan vinnare". Ohly - som förestår parlamentets minsta parti - tar till brösttoner och skyller SDs framgång på alliansen trots att det kanske är risken för vänsterinflytande i en rödgrön regering som skrämt väljare dit. Den vanligtvis sansade och sakliga Maria Wetterstrand verkar panikslagen och vräker ur sig uttalanden som gör konstruktiv samverkan allt svårare.

SDs intåg i riksdagen är en sorg för alla demokratiska partier, vilket får betraktas som ett misslyckande för de nuvarande riksdagspartierna. Detta borde ha resulterat i eftertanke och ansvarstagande i stället för fingerpekande och konfrontation. Man får hoppas att förnuftet återkommer.

I Sigtuna kommun skedde det motsatta. Anders Johansson och S har lyckats stärka sin ställning. Alliansen har inte kunnat förklara för väljarna att S-politiken innebär en fortsatt allvarlig inteckning av det framtida ekonomiska utrymmet och en tung börda för kommande skattebetalare. Han räknar kanske med en tung roll i "nya Socialdemokraterna" och att därmed slippa ta konsekvenserna. Alliansen kan den här gången inte skylla utfallet på effekter av den S-gynnande valkretsindelningen (som 2002 och 2006) eller ens på det decimerade Centerpartiets svek mot alliansen. S kan välja att bilda majoritet på olika sätt genom samarbete inom gruppen MP, V och C.

Vad gjorde alliansen för fel? Sammanhållningen mellan partierna var större än någonsin så det kan inte ha rått någon tvekan om att man både velat och kunnat hålla ihop i "regeringsställning". Kanske finns det väljargrupper som önskat mer bevis på att en allianspolitik inte bara är M-styrd. Min erfarenhet är att goda idéer vunnit gehör i samarbetet oavsett partiursprung, men det har nog inte framgått i offentligheten. En annan problematik är det faktum att vi har tre partier som verkar i och för hela kommunen, men ett parti som uttryckligen siktar bara på Sigtuna Stad. Det kan ha lett till en överdriven fokusering på denna kommundel i st f att ta kampen med S i Märsta och Valsta där avgörandet om vem som skall styra i kommunen verkligen sker. I varje fall inom FP har rådet från centralt håll varit att satsa på sina starka fästen. Det är nog rätt om man vill optimera det egna partiet, men knappast om vi skall kunna återerövra en borglig majoritet i Sigtuna kommun.

Inbjudan till Miljöpartiet (?) - förslag

Oavsett om sluträkningen riksdagsvalet leder till majoritet eller inte så behöver alliansens och Folkpartiets politik i miljö- och uthållighetsfrågor utvecklas. Här följer ett förslag till Jan Björklund och hans partiledarkollegor till hur en inbjudan till MP skulle kunna se ut:

Inbjudan till Miljöpartiet (förslag)

Kära Miljöpartiet! Först vill vi gratulera er till ett framgångsrikt val. Det är uppenbart att allt fler väljare allt mer upplever att hotet mot miljön och de framtida livsbetingelserna för människor och natur måste tas på allvar. En sådan utveckling sker också inom alliansens partier och många av våra väljare och medlemmar känner ett behov att utveckla politiken i den riktningen. Det skulle kunna ske i en konstruktiv, fördomsfri och förtroendefull dialog med er. Vi är övertygade om att framtiden inte kan byggas på ”blind” materiell tillväxt utan att utvecklingen måste länkas in på en väg som leder till välfärd och livskvalitet för Sveriges och världens befolkning utan att jordens resurser förbrukas och livsbetingelserna för kommande generationer intecknas. Svårigheten ligger i att kombinera denna insikt med en politik som ett flertal av väljarna kan acceptera. Vi tror att de ramar – och ibland uppoffringar – som kommer att krävas får en bättre och mer verkningsfull utformning med en liberal inriktning som bygger på frihet och ansvar än i en socialistiskt och kollektivistiskt atmosfär. I ett samarbete av denna typ krävs ödmjukhet och lyhördhet från alla parter liksom en beredskap att överväga gamla låsningar. Här följer några exempel på områden där vi kan vara beredda till omprövning:

* Bensinskatt - Vi tror att fossila bränslen successivt bör belastas mer för att bidra till minskad klimatpåverkan och öka konkurrenskraften för förnybara bränslen. 49 öre eller t.o.m. efterhand mer är inte orimligt. För oss är dock en absolut förutsättning att det sker som en del av en skatteväxling där motsvarande minskningar av beskattning på arbete äger rum.

* Vi delar er uppfattning att ökad satsning på järnväg för både gods- och persontrafik är rätt väg för ett uthålligt samhälle. Vi är därför beredda att tillsammans med er ”hitta” åtskilliga miljarder för ökade insatser inom detta område. I det sammanhang skall utredas om höghastighetståg eller massiv kapacitetsutbyggnad av modern, ”konventionell” järnväg ger bäst utbyte.

* Vi är också beredda att öka insatserna i forskning och stöd för pionjärinvesteringar inom andra ”uthållighetsfrämjande” sektorer. Det kan röra sig om sol-, vind- och vågkraft liksom åtgärder för att främja nya transportsystem såsom spårbil.

* Vi tror att den framtida livsmedelsproduktionen måste säkras. Ökat skydd för åkermark, utveckling av kretsloppsnära odlingssystem samt inriktning på mer närproducerat är exempel där Miljöpartiet kan bidra till utveckling av politiken.

* Vi vill gärna med er diskutera vägar att styra den fysiska samhällsplaneringen i en riktning som minskar bilberoende och transportbehov men främjar utbyggnad av kollektivtrafik, skapar förutsättningar för närservice och säkrar tillgång till natur och odlingsmöjligheter.

Detta var exempel på vår vilja till utveckling av politiken i en uthållig riktning. Ett ”svårt” område är kärnkraften. Vi tror inte att kärnkraften är den riktigt långsiktiga lösningen för Sveriges eller världens energibehov. Därtill blir ”hålet” efter de fossila bränslena alltför stort. En kombination av effektivisering, besparingar, livsstilsförändring och utveckling av förnybara källor är i längden den rätta vägen. Vi bedömer dock att denna omställning är så svår och tidskrävande att kärnkraft kommer att behövas under ett skede för att det skall vara möjligt att pressa tillbaka de fossila bränslena – främst kol – i tid. Man måste inse att detta inte är en isolerat svensk fråga utan en angelägenhet för den globala energibalansen. Vi står fast vid att det aldrig skall röra sig om fler än 10 kärnkraftverk i Sverige och att det är nuvarande lokaliseringsplatser som gäller. Vi vill också säkerställa att ingen del av ev. utbyggnad skall skattefinansieras och att det totala ansvaret och kostnaden för upparbetning/lagring/försäkring skall tas av operatören. I detta ljus är det inte givet att det blir aktuellt med nya kärnkraftverk, men vi vill inte ta ansvaret för att stänga denna dörr.

Andra områden där skillnader kan behöva utjämnas är sjukförsäkringssystemet. Vi står fast vid inriktningen att ingen skall ”dömas” till livslångt utanförskap och att uppföljning och stöd aktivt skall erbjudas alla som kan ha någon grad av arbetsförmåga – detta för både deras egen och samhällets skull. Däremot skall ”orimliga” effekter såsom ”arbetstvång” för dödssjuka undanröjas. Tillsammans kan vi utveckla system som fyller dessa krav.

Inom en lång rad politikområden bedömer vi att det finns sådan grad av samstämmighet att ett fördjupat samarbete kan leda till bättre förslag med bredare allmän acceptans än i dag. Det handlar exempelvis om arbetsrätten, mångfald i skolan och patientmakt i vården.

Mot denna bakgrund vill vi inbjuda er till förutsättningsfria samtal med sikte på samarbete inom specifika områden eller – om tillräcklig ömsesidig samsyn uppstår – deltagande i breddad alliansregering med handlingskraftig riksdagsmajoritet.

Med vänliga hälsningar

"Fredrik, Jan, Maud och Göran " PS Tar någon av er mjölk till kaffet?

Anders Johansson i "kolossalformat"!

Häromdagen kunde trafikanter och gående kring Sätuna torg blicka upp på en jätteaffisch av "kommunens store man". Det kändes verkligen främmande i vår omgivning. Den typen av personkult brukar inte höra hemma i svensk politik - men ett stort ego kräver väl en stor affisch? Nu är jag dock mer bekymrad över budskapet än affischens storlek. - LÅT UTVECKLING FORTSÄTTA - står det. Den utveckling som Anders J stått för har inneburit en långt gående inteckning av resurserna och det ekonomiska utrymmet för kommande generationer. Trots ett ökat skatteuttag - som fört Sigtuna kommun från genomsnittet till skattetoppen i länet - har skuldbördan ökat och vältrats framåt. Det blir extra kännbart när ränteläget återgår till normalt. Utöver detta har man under 8 år investerat dramatiskt mycket mer än kommunens avskrivningar. Det innebär att skattebetalarna har en mycket stor avskrivningsbörda framför sig, vilket ytterligare intecknar utrymmet för upprätthållande av välfärden. Det allra värsta synden (som om inte ovanstående vore nog) är att Anders J och S nu tagit som regel att låta exploateringsvinster (försäljning av mark till byggföretag) bekosta en stor del av kommunens årliga driftskostnader. I början använde man det som nödventil när den planerade ekonomin inte gick ihop. I den senaste planen (2010-2012) byggs denna metod in redan i planläggningen. Förutom att detta egentligen är en förlustbudgetering - som enligt lagen inte skall förkomma - innebär det en osund beroendeställning i förhållande till de byggbolag och exploatörer som skall fram med slantarna. Jag kommer mycket väl ihåg ett uttalande som Anders J med darr på stämman fällde vid en debatt i kommunfullmäktige för några år sedan - "aldrig, aldrig kommer jag att täcka driftskostnader med exploateringsvinster!" Nähej! Sammanfattningsvis kan man säga att Anders J och S försöker köpa väljarnas röster med deras egna pengar - och det på kredit!

Centern i Sigtuna har "kommit ut"!

Häromveckan meddelade Centerpartiet i Sigtuna kommun att man har för avsikt att fortsätta som stödparti till Socialdemokraterna. Det är ärligt och bra att man denna gång talar om det i förväg och inte - som 2006- vilseleder ett antal centerväljare som trodde att man röstade för en borgerlig majoritet. Den gången ledde det till ett spel bakom kulisserna där kommunalrådsposter och ersättning var viktigare beståndsdelar än det politiska innehållet. Man får hoppas att C får "betalt" för sin ärlighet denna gång. Bra att väljarna vet att en röst på C i kommunen inte faller på "alliansens gröna parti" utan innebär ett röd-färgat stöd. I sammanhanget kan man filosofera över hur partibytande kandidater funderar och fungerar. Vi har i kommuenn några exempel på att man har kandiderat för två eller ännu fler partier vid olika tillfällen. Jag har den allra största respekt för människor som känner att de själva eller deras parti förändrats på ett sätt som leder till att man inte känner sig hemma. I rikspolitiken är Carl Tham och Per Garthon sådana exempel. Där råder ingen tvekan om att ärlig övertygelse ligger bakom. I Sigtuna kommuns ankdam hittar man dock flera som byter parti lika lätt som skjorta. Man kan förledas tro att det är misslyckandet att nå en personlig position som ligger bakom dessa byten. Vilka kan jag då avse? - Sannolikt de som känner sig träffade.