Miljöskatter - Alliansen och FP borde tänka först och tala sedan!

Alliansens partiledare går i en DN-artikel häromveckan till storms mot oppositionspartiernas olika budgetutspel inför 2012. Med rätta markerar man mot den oansvariga överbudspolitik som förenar de olika förslagen.

På en punkt borde man dock tagit sig tid att tänka lite längre. Det gäller miljöskatterna. Miljöpartiet föreslår en höjning av miljöskatterna med 20 miljarder kr. I ställer för att reflexmässigt avvisa detta borde man seriöst överväga att göra det förslaget till en del av en storskalig skatteväxling - från skatt på mänskligt arbete till skatt och avgifter på knappa resurser och/eller skadliga verksamheter. På den vägen skulle man t.ex. kunna ta ett stort steg mot en signifikant sänkt – enhetlig – tjänstemoms, och därmed slippa pusslandet med gränsdragningar och hanterandet av särintressen.

Partistyrelsen avslog en motion om skatteväxling vid senaste Landsmötet med motiveringen att miljöskatter är en för liten skattebas för att spela roll. 20 miljarder är inte försumbart och om man involverar hela momssystemet så finns det stora möjligheter till skatteväxling som stöd för ett uthålligt samhälle.

Det är sant att exempelvis höjd bensinskatt är impopulärt i väljarkåren och därför en fråga som lämpar sig väl för populistiska utspel (á la KD inför 2006-valet). Jag förväntar mig dock att FP som ett idéburet parti skall ha modet att ta ledningen i utvecklandet av en långsiktigt hållbar skattepolitik. Om alliansen kunde enas om den färdriktningen kan man också räkna med stöd från MP och sannolikt även S och V. Vad vore bättre än en sund skattepolitik med brett stöd i riksdagen?

Visst kan Folkpartiet vara ett ”miljöparti”!

Karin Karlsbo – ordförande i partiets miljöpolitiska arbetsgrupp – antyder i en NU-artikel att det finns en motsättning mellan att vara ett ”miljöparti” och att vara ett parti med ”liberal kompass”. Jag har svårt att följa resonemanget. För ett förnufts- och värderingsbaserat parti som vårt borde det vara självklart att värna om en värld som är uthållig också för kommande generationer utan att utarma den känsliga natur som allt liv är beroende av. Det är lika grundläggande som att verka för demokrati och frihet. Man behöver inte kopiera någon annan – det räcker med övertygelse och insikt om utmaningarna.

Det är dock riktigt att Folkpartiet vare sig är eller upplevs som ett miljöparti. Alltför många liberalt sinnade väljare har därför vänt oss ryggen. Mera kärnkraft och BNP-fokuserad, materiell tillväxt har fått bli ett enkelspårigt signum för vår förda politik. Att det står en del bra saker i program och strategier döljer inte det faktum att vi inte förknippas med omsorgen om en uthållig planet utan för fortsatt oreflekterad tillväxt.

Karin Karlsbo nämner att hon tillsammans med Jan Björklund lyssnat på professor Johan Rockström från Stockholm Environment Institute. Då måste hon ha hört hans budskap att det utöver klimatet finns ett flertal andra livsviktiga områden där jordens resurser förbrukas i en långt högre takt än de återskapas - enkelt uttryckt att vi tullar på kommande generationers levnadsutrymme. Sverige och de andra ”rika” länderna står för en oproportionerligt stor andel av den överförbrukningen. Utan medveten ändring i den delen av världen uppstår inget resursutrymme för den välfärd i form av el och annat som fattigare länder med rätta kräver.

Vi är många Gröna Liberaler som hoppas att det kommande Landsmötet och det fortsatta arbetet med miljöprogrammet skall visa ökad förståelse för de komplexa och globala utmaningar vi står inför. Det krävs ny teknologi och livsstilsförändringar och politiskt/ekonomiska styrmedel för att möta kraven. Vi liberaler skulle kunna ta täten i frågor som grön skatteväxling, skydd för åkermark, återupprättande av familjeplanering i biståndet, mer ambitiös kollektivtrafikpolitik, fungerande kretslopp i avfallshanteringen, stopp för giftigt slam på våra åkrar och mycket, mycket annat.

Varför bagatelliserar DN den globala befolkningsökningen?

I återkommande ledare och kolumner har Peter Wolodarski och Hans Rosling målat upp en bild av att en världsbefolkning som ökar från 7 miljarder idag till kanske 10 miljarder år 2050 är något som är ganska bra, i varje fall inget problem och dessutom i stort sett opåverkbart. Man stödjer sitt resonemang på statistiska genomsnitt och på profetior om att den ”demografiska transition” till lägre födelsetal som inträffat i flera länder i samband med ökad välfärd kommer att inträffa inom kort också på andra håll. Huruvida en sådan utveckling alls är kombinerbar med vår jords begränsade resurser berörs endast marginellt. Lite uppfinningar, lite ändrade värderingar och livsstil anses ordna upp det hotet. Det är denna typ av argumentation som resulterat i ett minskat intresse och minskade insatser för familjeplanering både inom länder med höga födelsetal och hos biståndsgivare – inkl. Sverige.

Jag anser att man måste flytta diskussionen från statistikens och teorins fält till den verklighet som råder. I stort sett hela Afrika söder om Sahara har födelsetal som leder till 2- eller 3-dubbling av befolkningen till år 2050 enligt FNs prognoser. Liknande situation föreligger också på flera andra håll i världen. Även om det finns exempel på sjunkande födelsetal så har en återgång till högre nativitet skett på en del håll. I hela regionen är användningen av ”moderna” preventivmedel (inkl. kondom) mycket låg - 5- 15 % är norm. Lägst har konflikt- och svältdrabbade Somalia med 1 (en)%! Flera 100-tals miljoner kvinnor efterfrågar förgäves tillgång till preventivmedel och ytterligare många fler har av traditionella och kulturella skäl inte ens ställt frågan. Man frågar sig hur stor (egentligen liten) andel av de barn som föds i dessa länder som är önskade och planerade. Rosling tacklar den verkligheten med den lakoniska synpunkten att avgörande ”är inte hur många döttrar en kvinna föder utan hur många… som överlever…”. Så kan det te sig för en statistiker. För oss är det en självklarhet att en minskning av födelsetalen så mycket och snart som möjligt är den bästa hjälpen dessa fattiga länder kan få för att ha en chans till rimlig välfärd för sina befolkningar. Endast ökade, målinriktade och effektiva åtgärder för spridande och användning av preventivmedel ger det resultatet. Självklart måste det kopplas till utbildning av kvinnor och stöd för kvinnors rätt till självbestämmande.

Wodowarski/Rosling underskattar också det tryck på det globala naturliga systemet som en ökande världsbefolkning har. Det faktum att vi kunnat öka från 1 miljard år 1900 över 3 miljarder 1950 till 7 miljarder i dag är inte bara ”good news” utan en följd av en allt snabbare förödning av jordens resurser. Först billigt kol och sedan billig olja har varit de främsta drivkrafterna. Den perioden är snart slut, men har resulterat i en helt ohållbar förbrukningsnivå och miljöförstöring som i huvudsak sker på kommande generationers bekostnad. I det ljuset är det ”goda nyheter” att befolkningen i många högkonsumerande länder minskar. Ingen har på ett trovärdigt sätt visat hur resurserna skall räcka för 10 miljarder människor med en rimlig välfärdsnivå för alla.

M och MP - OK, men var tar FP vägen?

Media har i dagarna intresserat sig för de signaler om möjligt samarbete som MP skickat till M. Det är bra eftersom MP därmed slår in på en väg som tar dem ur ”vänsterburen”. Det visar också att omsorg om miljö, klimat och hållbarhet inte är ett vänsterprojekt utan en angelägenhet för alla ansvarsfulla politiker.

Ett uttalande har fastnat hos mig - Mikaela Valtersson sade något i stil med ”M är inte det parti som vi står längst ifrån”. Jag upplever det som en klar signal till både C och FP. Tyvärr gör hon en bedömning som kan vara korrekt. ”Nya” M har visat en uppriktig vilja att fördjupa sitt klimat- och miljöengagemang. Uttalanden från Sofia Arkelsten och – i någon utsträckning Fredrik R – pekar i den riktningen. Med sin pragmatiskt betingade lyhördhet verkar man börja inse utvecklingens riktning.

När det gäller ”gamla” FP så har i varje fall våra ledande talesmän klart markerat att man sitter kvar i den kärnkrafteldade, eviga tillväxtens bur. Man kunde inte vänta ens en dag efter Fukoshima eller Tysklands omvälvande omläggning av energipolitiken förrän man grävde sig ännu djupare i den positionen.

Med undantag för en handfull riksdagsmän och några kämpar i Gröna Liberaler verkar intresset för och – ännu värre – kunskapen om de enorma resurs- och miljöutmaningar, som hela vår värld står inför, vara mycket begränsade. Klimatfrågan har tagits som ”gisslan” för att driva riksdagens mest aggressiva kärnkraftpolitik och vettiga principer stannar ofta i mångordiga policydokument. Från ledande håll brukar det stanna vid ”miljön är ju också viktig…”.

Det är dags att ta av skygglapparna och med ökad ödmjukhet börja lära sig av exempelvis Stockholm Environment Institute – en världsauktoritet på området – hur långt det är mellan de krav som naturen och framtida generationer ställer och de politiska ramar vi hittills uppnått.

Att bygga ett samhälle som fungerar för våra barn och barnbarn och som inte föröder den enda jord vi har är faktiskt viktigare än skola, skattenivåer, arbetsrätt, jämställdhet och annat som politiken ägnar mycket kraft åt och i varje fall lika viktigt som demokrati och frihet. Vid en kollaps av de grundläggande försörjningssystemen blir dessa värden de första offren. Som förnufts- och etikbaserat parti borde vi i FP inse detta och väsentligen öka vårt kunnande och agerande inom detta område. Det är i första hand rätt väg i ett längre perspektiv. I det korta perspektivet gäller det att inte bli omkörd av mer progressiva krafter i olika läger.

Befolkningsökningen – det största hotet mot ”det afrikanska undret”!

Nedan en replik till en debattartikel i DN 12/8. Vi får se om de tar den.

Befolkningsökningen – det största hotet mot ”det afrikanska undret”!

I en debattartikel i DN 12/8 pekar Afrikaexperterna Bo Göransson och Cecilia Bäcklander på att Sverige bör vara mer närvarande i de växande afrikanska ekonomierna genom diplomatisk representation, handelsförbindelser mm. Den ekonomiska tillväxten och den framväxande medelklassen anges som tecken på en ljusnande framtid för denna kontinent. Man framhåller dock två viktiga hot mot en positiv utveckling - konflikter och etnicitet.

Så långt är vi överens, även om Göransson/Bäcklander knappast tacklar den stora utmaning som klimatförändringar, vattenbrist, tillgång till billig energi och många andra globala resurskriser medför – speciellt för samhällen utan egentlig marginal, vilket gäller de flesta länder i Afrika. En viktig aspekt i sammanhanget är att den ”rika” världen (inkl. Sverige) förbrukar resurser och sprider växthusgaser i en helt ohållbar omfattning, vilket ytterligare begränsar förutsättningarna för uthållig välfärdsutvecklingen i Afrika och på andra håll.

Det vi absolut vill lägga till är dock att man glömmer det största hotet av alla – den skenande befolkningsökningen i majoriteten av Afrikas länder. Insatserna för familjeplanering och preventivrådgivning har minskat både från de berörda länderna och i det internationella biståndet – även från Sverige. En bidragande anledning kan vara att området inlemmats och därmed ”dolts” i den bredare definitionen ” Sexuell o Reproduktiv hälsa”. ”SRH” utgör ca 4 - 5 % av biståndet från SIDA och UD vilket inkluderar ökande insatser inom AIDS-bekämpning och mödra- och barnadödlighet. En liten och minskande del ägnas således åt direkta, målinriktade insatser för att minska befolkningstillväxten. Det sammanfaller med en internationell trend. Insatserna för familjeplanering har minskat med 30 % de senaste 15 åren.

Effekterna har inte uteblivit. I flera av länderna ökar födelsetalen igen och FN:s befolkningsprognoser skrivs kontinuerligt upp. För t.ex. Tanzania förväntas en ökning från nuvarande 45 miljoner till 109 millioner år 2050. Kring 1950 var befolkningen 7 miljoner - lika stor som Sveriges vid den tiden! Zambia förväntas 3-dubbla sin befolkning till 2050. I Afrika söder om Sahara är födelsetalet 5,2 barn per kvinna – och det minskar inte! Användning/ tillgång till modern preventivteknik – inkl. kondom - är bara mellan 5 och 15 % i de berörda länderna. Vi hävdar att regionen inte kan uppnå rimlig välfärd för sin befolkning om inte folkökningen planar ut och kommer i balans.

Vi ställer frågan – Hur många av de barn som svälter på Afrikas horn är ett resultat av önskad och planerad graviditet?... av Lagos gatubarn? …av Kongos barnsoldater? Om man på allvar tror att dessa problem kan lösas, konflikter elimineras och välfärd uppnås samtidigt som befolkningarna dubblas eller tredubblas i en värld där bristen på energi och grundläggande naturliga resurser bara tilltar – ja, då krävs en stor portion optimism!

I detta ljus anser vi att Sverige och det internationella samfundet inte kan ge ett bättre stöd och hjälp till självhjälp än att kraftfullt öka de målinriktade biståndsinsatserna för familjeplanering/ preventivrådgivning/ sexualundervisning. Sverige har goda förutsättningar att göra skillnad i detta avseende. Det finns en tradition inom området eftersom vi inte lider av de religiösa och kulturella blockeringar som ofta hindrat effektiva insatser från FN och dess organ.

Bomben och skotten i Oslo - En följd av högerpopulism och extrem-nationalism! Sverigedemokraterna och deras gelikar skapar jordmånen!

Det finns inga ord som jag kan lägga till om hur avskyvärda dåden i Oslo är. Det är uppenbarligen ett isolerat dåd av en förvirrad och extremistisk person. Det finns inget positivt i detta, men är ändå väl att det inte rörde sig om ett islamistiskt dåd med de islamofobiska effekter det skulle haft.

Även om detta är en persons verk så får vi inte glömma bort att sådana personer hämtar sin inspiration i den retorik som olika högerpopulistiska partier och grupper använder. Precis som Ny demokrati på sin tid gjorde att ”Lasermannen” handlade i anda som i hans ögon var allmän, så bidrar Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, De sanna finnarna och Sverigedemokraterna till den främlingsfientlighet, hat och överdrivna nationalism som utgör jordmånen för företeelser som skjutaren i Skåne och vettvillingen i Norge.

Sverigedemokraterna kan ta avstånd från dessa hur mycket som helst, och jag tror heller inte att majoriteten av deras politiker, medlemmar eller väljare bejakar dessa våldshandlingar, MEN deras budskap om människors olika värde är en signal till dessa udda personers agerande.

Det finns också anledning att tro att de få som verkligen gläds åt dessa händelser återfinns inom eller i närheten av nämnda främlingsfientliga partier. Det räcker inte att låta hårstubben växa ut och för tillfället ställa in de stålhättade kängorna och svarta blusarna i garderoben för att bli riktiga demokrater. Minnesbilderna från filmklippen från SDs interna fester med rasistiska sånger är nog för att vi skall förstå var de verkligen hör hemma.

Grov underskattning av befolkningsfrågans betydelse! (i DN-ledare)

(Replik/debattinlägg med anledning av Peter Wolodarskis ledare 17 juli)

Peter Wolodarski – vars åsikter jag som liberal oftast delar - gör sig skyldig till en allvarlig bagatellisering av det hot som en fortsatt världsbefolkningsökning utgör för möjligheten att uppnå rimliga levnadsvillkor för kommande generationer och en värld där arten människa kan leva i balans med det livsviktiga naturliga systemet.

På flera håll – i USA, i Storbritannien och inom delar av FN-systemet – har man börjat återuppmärksamma det ohållbara i ekvationen ökad befolkning / ökat välstånd/ ”peaks” för flera ändliga resurser/ påverkan på klimatet och naturen.

Stockholm Environmental Institute under ledning av prof. Rockström har på ett eftertryckligt sätt visat att jordens resurser är kraftligt överutnyttjade redan idag. Det torde vara uppenbart att alla resurs-, klimat- och föroreningsutmaningar blir ännu svårare att lösa om världsbefolkningen ökar till de 10 miljarder år 2050 som senaste FN-prognos indikerar.

Wolodarski ställer frågorna ”Räcker maten?” och ”Räcker miljön?”, men ger inte svaren. Det faktum att en så kraftig ökning av befolkning kunnat ske sedan 40-talet är direkt kopplat till tillgången på billig, fossil energi. Det är ingen tillfällighet att den befolknings- och välståndsutvecklingen som skett är helt parallell med en ökande utarmning av vår planet. Både tillgången (olja och gas) och klimatutmaningen (kol) gör dock att denna epok närmar sig sitt slut. ”Oljedopingen” har också bidragit till att begränsa förutsättningarna för kommande generationer. I stor utsträckning har vårt välstånd alltså byggts på deras bekostnad.

Resonemanget att ökat välstånd leder till en avstannande befolkningsökning - exemplifierat av Hans Roslings Gapminder-analyser och utvecklingen i Tunisien – är i sig korrekt, men förutsätter att det finns naturvetenskapligt belagt utrymme för en sådan global välståndsutveckling. Med nuvarande utvecklingstendenser blir svaret tyvärr att det inte finns och att vare sig maten, åkermarken och absolut inte miljön kommer att räcka.

Om/när detta inträffar kommer alla att påverkas, men först och värst de som har det svårt och där resursbristen är som störst. Ofta sammanfaller detta med regioner som redan är politiskt, ekonomiskt och socialt instabila.

Man kan – som Wolodarski – raljera över tidigare ”profeters” varningar, men hans eget resonemang påminner mest om den gamla slitna historien - ”hittills går det bra” sa han som föll från 10e våningen när han passerade 3-an.

I stället för att förringa befolkningsfrågan borde Wolodarski peka på det faktum att målinriktade insatser för att ge jordens kvinnor möjlighet att själva bestämma över sitt barnafödande minskat under de senaste decennierna. Detta gäller globalt, men även det svenska biståndet där området ”reproductional & sexual health”, som också innefattar mödra- och spädbarnsvård samt AIDS-bekämpning, utgör endast ca 4 %. Hur liten del som ägnas åt praktisk familjeplanering kan man endast ana. Sverige har en tradition inom området och kan trots sin litenhet göra en betydande insats. Det borde DN berätta om!