Skall FP verka för mörkläggning av SÄPO:s Stasi-arkiv?

Man nås av uppgiften att vår partiledning och våra regeringsrepresentanter står för uppfattningen att de arkiv som visar hur det svenska samhällslivet under decennier infiltrerades av svenskar som gick Stasi:s ärenden skall undanhållas offentlighetens ljus. Kan det vara sant?

Sedan när har det varit Folkpartiets linje att mörklägga överlöperi i samverkan med odemokratiska regimer till vänster- eller höger? För oss som vuxit upp med ”68-generationen” är det ingen överraskning att det fanns svenskar som i ljuset av den socialdemokratiska regeringens ”gullande” med allehanda kommunistdiktaturer tyckte det var helt acceptabelt att spela under täcket med den ”progressiva” regimen i DDR. Men att vårt eget parti driver linjen om fortsatt mörkning är remarkabelt. Är det bara Per Ahlmark som förstår att demokratisk opålitlighet alltid måste påtalas? Vilka förklaringar har Jan Björklund?...och vad tycker Birgitta Ohlsson egentligen om detta?

Man saknar också förankring kring partiledningens ställningstagande. Om frågan hade ställts till landsmötet är jag övertygad om en bedövande majoritet för offentliggörande.

Självklart måste offentliggörandet av dessa historiskt viktiga uppgifter ske under rättsäkra former. Någon typ av oberoende kommission kan säkra det, men uppgifterna måste fram!

Växthusgaserna i atmosfären ökar igen - har beslutsfattarna i olika länder och partier inte förstått någonting?

Rapporterna om ökade klimatgasutsläpp under 2010 och därmed koncentration i atmosfären överraskat tyvärr inte. Det har sedan länge stått klart att materiell tillväxt med dagens energi- och samhällsstruktur resulterar i en minst lika stor tillväxt av de klimatpåverkande gaserna. Utvecklingen åt fel håll går dessutom snabbare än de värsta scenarierna från FNs klimatorgan IPCC.

Det politiska käbblet handlar mest om vem som vågar mest när det gäller att minska utsläppen. Har man inte förstått att även minskade utsläpp leder till ökad koncentration i atmosfären eftersom nedbrytningen av t.ex. koldioxid är mycket långsam? Har man inte förstått att halten redan är för hög? Har man inte förstått att en dålig start kräver en mer resolut insats i fortsättningen?

Sambanden är så komplexa att ingen med full säkerhet kan förutspå exakt vad som kommer att hända och när. Detta faktum tar tvivlare och beslutsfattare som intäkt för att välja den kortsiktigt enkla vägen ut. Först i efterhand kommer vi att konstatera när ”the point of no return” uppnåddes. Den hyllade – men i detta fall glömda – försiktighetsprincipen borde leda till snabb och genomgripande omprövning.

I Sverige berömmer vi oss av att ha minskat utsläppen mer än genomsnittet i EU, men glömmer att vi överfört en stor del till varor som vi importerar och att vi fortfarande har en utsläppsmängd per capita som är flera gånger större än världens genomsnitt – för att inte tala om vad klimatet tål.

Det verkar som om politikerna lever i två alternativa världar - I den ena förfäras man över den snabba klimatförändringen och de skrämmande scenarier det leder till. - I den andra förkunnar man att fortsatt materiell tillväxt är absolut nödvändig, också för att lösa klimatfrågan. Detta utan att man hittat den nyckel som kopplar isär tillväxt och klimat/miljöpåverkan. Utfallet 2010 är ett belägg för detta.

Man kan hoppas att bristen på sammanhängande politik beror på okunnighet (vilket är illa nog) och inte på cynism eller brist på mod. I varje fall är de åtgärder som diskuteras nationellt och globalt helt otillräckliga för att säkra rimliga förutsättningar redan för den nu födda generationen. Satsningarna på hållbara energi- och transportsystem är för små. Inställningen till ökade miljöskatter (t.ex. inom ramen för en genomgripande skatteväxling) är för feg. Det räcker att nämna ordet bensinskatt för att etablissemanget skall få skrämselhicka. Problemet kommer inte att lösas enbart genom teknik eller individuell beteendeförändring. Det fordras också tydliga, kraftfulla och varaktiga ekonomiska styrmedel för att uppnå tillräcklig förändring.

Vi väljare borde kräva av våra politiker att gräva ner partitaktiken och tillsammans söka vägarna till ett uthålligt samhälle. Denna fråga är minst lika viktig som demokrati. Om det naturliga systemet och därmed vår försörjning brakar samman kommer begrepp som frihet, rättvisa och empati att väga lätt.

Miljöskatter - Alliansen och FP borde tänka först och tala sedan!

Alliansens partiledare går i en DN-artikel häromveckan till storms mot oppositionspartiernas olika budgetutspel inför 2012. Med rätta markerar man mot den oansvariga överbudspolitik som förenar de olika förslagen.

På en punkt borde man dock tagit sig tid att tänka lite längre. Det gäller miljöskatterna. Miljöpartiet föreslår en höjning av miljöskatterna med 20 miljarder kr. I ställer för att reflexmässigt avvisa detta borde man seriöst överväga att göra det förslaget till en del av en storskalig skatteväxling - från skatt på mänskligt arbete till skatt och avgifter på knappa resurser och/eller skadliga verksamheter. På den vägen skulle man t.ex. kunna ta ett stort steg mot en signifikant sänkt – enhetlig – tjänstemoms, och därmed slippa pusslandet med gränsdragningar och hanterandet av särintressen.

Partistyrelsen avslog en motion om skatteväxling vid senaste Landsmötet med motiveringen att miljöskatter är en för liten skattebas för att spela roll. 20 miljarder är inte försumbart och om man involverar hela momssystemet så finns det stora möjligheter till skatteväxling som stöd för ett uthålligt samhälle.

Det är sant att exempelvis höjd bensinskatt är impopulärt i väljarkåren och därför en fråga som lämpar sig väl för populistiska utspel (á la KD inför 2006-valet). Jag förväntar mig dock att FP som ett idéburet parti skall ha modet att ta ledningen i utvecklandet av en långsiktigt hållbar skattepolitik. Om alliansen kunde enas om den färdriktningen kan man också räkna med stöd från MP och sannolikt även S och V. Vad vore bättre än en sund skattepolitik med brett stöd i riksdagen?

Visst kan Folkpartiet vara ett ”miljöparti”!

Karin Karlsbo – ordförande i partiets miljöpolitiska arbetsgrupp – antyder i en NU-artikel att det finns en motsättning mellan att vara ett ”miljöparti” och att vara ett parti med ”liberal kompass”. Jag har svårt att följa resonemanget. För ett förnufts- och värderingsbaserat parti som vårt borde det vara självklart att värna om en värld som är uthållig också för kommande generationer utan att utarma den känsliga natur som allt liv är beroende av. Det är lika grundläggande som att verka för demokrati och frihet. Man behöver inte kopiera någon annan – det räcker med övertygelse och insikt om utmaningarna.

Det är dock riktigt att Folkpartiet vare sig är eller upplevs som ett miljöparti. Alltför många liberalt sinnade väljare har därför vänt oss ryggen. Mera kärnkraft och BNP-fokuserad, materiell tillväxt har fått bli ett enkelspårigt signum för vår förda politik. Att det står en del bra saker i program och strategier döljer inte det faktum att vi inte förknippas med omsorgen om en uthållig planet utan för fortsatt oreflekterad tillväxt.

Karin Karlsbo nämner att hon tillsammans med Jan Björklund lyssnat på professor Johan Rockström från Stockholm Environment Institute. Då måste hon ha hört hans budskap att det utöver klimatet finns ett flertal andra livsviktiga områden där jordens resurser förbrukas i en långt högre takt än de återskapas - enkelt uttryckt att vi tullar på kommande generationers levnadsutrymme. Sverige och de andra ”rika” länderna står för en oproportionerligt stor andel av den överförbrukningen. Utan medveten ändring i den delen av världen uppstår inget resursutrymme för den välfärd i form av el och annat som fattigare länder med rätta kräver.

Vi är många Gröna Liberaler som hoppas att det kommande Landsmötet och det fortsatta arbetet med miljöprogrammet skall visa ökad förståelse för de komplexa och globala utmaningar vi står inför. Det krävs ny teknologi och livsstilsförändringar och politiskt/ekonomiska styrmedel för att möta kraven. Vi liberaler skulle kunna ta täten i frågor som grön skatteväxling, skydd för åkermark, återupprättande av familjeplanering i biståndet, mer ambitiös kollektivtrafikpolitik, fungerande kretslopp i avfallshanteringen, stopp för giftigt slam på våra åkrar och mycket, mycket annat.

Varför bagatelliserar DN den globala befolkningsökningen?

I återkommande ledare och kolumner har Peter Wolodarski och Hans Rosling målat upp en bild av att en världsbefolkning som ökar från 7 miljarder idag till kanske 10 miljarder år 2050 är något som är ganska bra, i varje fall inget problem och dessutom i stort sett opåverkbart. Man stödjer sitt resonemang på statistiska genomsnitt och på profetior om att den ”demografiska transition” till lägre födelsetal som inträffat i flera länder i samband med ökad välfärd kommer att inträffa inom kort också på andra håll. Huruvida en sådan utveckling alls är kombinerbar med vår jords begränsade resurser berörs endast marginellt. Lite uppfinningar, lite ändrade värderingar och livsstil anses ordna upp det hotet. Det är denna typ av argumentation som resulterat i ett minskat intresse och minskade insatser för familjeplanering både inom länder med höga födelsetal och hos biståndsgivare – inkl. Sverige.

Jag anser att man måste flytta diskussionen från statistikens och teorins fält till den verklighet som råder. I stort sett hela Afrika söder om Sahara har födelsetal som leder till 2- eller 3-dubbling av befolkningen till år 2050 enligt FNs prognoser. Liknande situation föreligger också på flera andra håll i världen. Även om det finns exempel på sjunkande födelsetal så har en återgång till högre nativitet skett på en del håll. I hela regionen är användningen av ”moderna” preventivmedel (inkl. kondom) mycket låg - 5- 15 % är norm. Lägst har konflikt- och svältdrabbade Somalia med 1 (en)%! Flera 100-tals miljoner kvinnor efterfrågar förgäves tillgång till preventivmedel och ytterligare många fler har av traditionella och kulturella skäl inte ens ställt frågan. Man frågar sig hur stor (egentligen liten) andel av de barn som föds i dessa länder som är önskade och planerade. Rosling tacklar den verkligheten med den lakoniska synpunkten att avgörande ”är inte hur många döttrar en kvinna föder utan hur många… som överlever…”. Så kan det te sig för en statistiker. För oss är det en självklarhet att en minskning av födelsetalen så mycket och snart som möjligt är den bästa hjälpen dessa fattiga länder kan få för att ha en chans till rimlig välfärd för sina befolkningar. Endast ökade, målinriktade och effektiva åtgärder för spridande och användning av preventivmedel ger det resultatet. Självklart måste det kopplas till utbildning av kvinnor och stöd för kvinnors rätt till självbestämmande.

Wodowarski/Rosling underskattar också det tryck på det globala naturliga systemet som en ökande världsbefolkning har. Det faktum att vi kunnat öka från 1 miljard år 1900 över 3 miljarder 1950 till 7 miljarder i dag är inte bara ”good news” utan en följd av en allt snabbare förödning av jordens resurser. Först billigt kol och sedan billig olja har varit de främsta drivkrafterna. Den perioden är snart slut, men har resulterat i en helt ohållbar förbrukningsnivå och miljöförstöring som i huvudsak sker på kommande generationers bekostnad. I det ljuset är det ”goda nyheter” att befolkningen i många högkonsumerande länder minskar. Ingen har på ett trovärdigt sätt visat hur resurserna skall räcka för 10 miljarder människor med en rimlig välfärdsnivå för alla.

M och MP - OK, men var tar FP vägen?

Media har i dagarna intresserat sig för de signaler om möjligt samarbete som MP skickat till M. Det är bra eftersom MP därmed slår in på en väg som tar dem ur ”vänsterburen”. Det visar också att omsorg om miljö, klimat och hållbarhet inte är ett vänsterprojekt utan en angelägenhet för alla ansvarsfulla politiker.

Ett uttalande har fastnat hos mig - Mikaela Valtersson sade något i stil med ”M är inte det parti som vi står längst ifrån”. Jag upplever det som en klar signal till både C och FP. Tyvärr gör hon en bedömning som kan vara korrekt. ”Nya” M har visat en uppriktig vilja att fördjupa sitt klimat- och miljöengagemang. Uttalanden från Sofia Arkelsten och – i någon utsträckning Fredrik R – pekar i den riktningen. Med sin pragmatiskt betingade lyhördhet verkar man börja inse utvecklingens riktning.

När det gäller ”gamla” FP så har i varje fall våra ledande talesmän klart markerat att man sitter kvar i den kärnkrafteldade, eviga tillväxtens bur. Man kunde inte vänta ens en dag efter Fukoshima eller Tysklands omvälvande omläggning av energipolitiken förrän man grävde sig ännu djupare i den positionen.

Med undantag för en handfull riksdagsmän och några kämpar i Gröna Liberaler verkar intresset för och – ännu värre – kunskapen om de enorma resurs- och miljöutmaningar, som hela vår värld står inför, vara mycket begränsade. Klimatfrågan har tagits som ”gisslan” för att driva riksdagens mest aggressiva kärnkraftpolitik och vettiga principer stannar ofta i mångordiga policydokument. Från ledande håll brukar det stanna vid ”miljön är ju också viktig…”.

Det är dags att ta av skygglapparna och med ökad ödmjukhet börja lära sig av exempelvis Stockholm Environment Institute – en världsauktoritet på området – hur långt det är mellan de krav som naturen och framtida generationer ställer och de politiska ramar vi hittills uppnått.

Att bygga ett samhälle som fungerar för våra barn och barnbarn och som inte föröder den enda jord vi har är faktiskt viktigare än skola, skattenivåer, arbetsrätt, jämställdhet och annat som politiken ägnar mycket kraft åt och i varje fall lika viktigt som demokrati och frihet. Vid en kollaps av de grundläggande försörjningssystemen blir dessa värden de första offren. Som förnufts- och etikbaserat parti borde vi i FP inse detta och väsentligen öka vårt kunnande och agerande inom detta område. Det är i första hand rätt väg i ett längre perspektiv. I det korta perspektivet gäller det att inte bli omkörd av mer progressiva krafter i olika läger.

Befolkningsökningen – det största hotet mot ”det afrikanska undret”!

Nedan en replik till en debattartikel i DN 12/8. Vi får se om de tar den.

Befolkningsökningen – det största hotet mot ”det afrikanska undret”!

I en debattartikel i DN 12/8 pekar Afrikaexperterna Bo Göransson och Cecilia Bäcklander på att Sverige bör vara mer närvarande i de växande afrikanska ekonomierna genom diplomatisk representation, handelsförbindelser mm. Den ekonomiska tillväxten och den framväxande medelklassen anges som tecken på en ljusnande framtid för denna kontinent. Man framhåller dock två viktiga hot mot en positiv utveckling - konflikter och etnicitet.

Så långt är vi överens, även om Göransson/Bäcklander knappast tacklar den stora utmaning som klimatförändringar, vattenbrist, tillgång till billig energi och många andra globala resurskriser medför – speciellt för samhällen utan egentlig marginal, vilket gäller de flesta länder i Afrika. En viktig aspekt i sammanhanget är att den ”rika” världen (inkl. Sverige) förbrukar resurser och sprider växthusgaser i en helt ohållbar omfattning, vilket ytterligare begränsar förutsättningarna för uthållig välfärdsutvecklingen i Afrika och på andra håll.

Det vi absolut vill lägga till är dock att man glömmer det största hotet av alla – den skenande befolkningsökningen i majoriteten av Afrikas länder. Insatserna för familjeplanering och preventivrådgivning har minskat både från de berörda länderna och i det internationella biståndet – även från Sverige. En bidragande anledning kan vara att området inlemmats och därmed ”dolts” i den bredare definitionen ” Sexuell o Reproduktiv hälsa”. ”SRH” utgör ca 4 - 5 % av biståndet från SIDA och UD vilket inkluderar ökande insatser inom AIDS-bekämpning och mödra- och barnadödlighet. En liten och minskande del ägnas således åt direkta, målinriktade insatser för att minska befolkningstillväxten. Det sammanfaller med en internationell trend. Insatserna för familjeplanering har minskat med 30 % de senaste 15 åren.

Effekterna har inte uteblivit. I flera av länderna ökar födelsetalen igen och FN:s befolkningsprognoser skrivs kontinuerligt upp. För t.ex. Tanzania förväntas en ökning från nuvarande 45 miljoner till 109 millioner år 2050. Kring 1950 var befolkningen 7 miljoner - lika stor som Sveriges vid den tiden! Zambia förväntas 3-dubbla sin befolkning till 2050. I Afrika söder om Sahara är födelsetalet 5,2 barn per kvinna – och det minskar inte! Användning/ tillgång till modern preventivteknik – inkl. kondom - är bara mellan 5 och 15 % i de berörda länderna. Vi hävdar att regionen inte kan uppnå rimlig välfärd för sin befolkning om inte folkökningen planar ut och kommer i balans.

Vi ställer frågan – Hur många av de barn som svälter på Afrikas horn är ett resultat av önskad och planerad graviditet?... av Lagos gatubarn? …av Kongos barnsoldater? Om man på allvar tror att dessa problem kan lösas, konflikter elimineras och välfärd uppnås samtidigt som befolkningarna dubblas eller tredubblas i en värld där bristen på energi och grundläggande naturliga resurser bara tilltar – ja, då krävs en stor portion optimism!

I detta ljus anser vi att Sverige och det internationella samfundet inte kan ge ett bättre stöd och hjälp till självhjälp än att kraftfullt öka de målinriktade biståndsinsatserna för familjeplanering/ preventivrådgivning/ sexualundervisning. Sverige har goda förutsättningar att göra skillnad i detta avseende. Det finns en tradition inom området eftersom vi inte lider av de religiösa och kulturella blockeringar som ofta hindrat effektiva insatser från FN och dess organ.