Fel av Anders Johansson om Öfvre Ekilla!

I en kommentar i SigtunaBygdens nätupplaga reagerar Johansson på en synpunkt från Lars Persson om att Ö. Ekillas åkermark kan behövas i framtiden och drar därefter slutsatser om FPs politik. Det bör noteras att FP röstade för majoritetens förslag till detaljplan för området. Det är dock korrekt att det fanns röster inom partiet som hellre hade sett ett avslag – bl.a. undertecknad. Både inom vårt parti och på flera andra håll börjar man inse att framtiden medför större utmaningar beträffande både livsmedels – och energiförsörjning och att man därför borde inta en mycket försiktigare hållning när det gäller asfaltering av åker än vad Johansson verkar inse. Johansson hänger den här gången upp sitt resonemang på att det finns planer på att bygga 1 (ett) miljöhus på området som i övrigt handlar om helt vanliga villarader och flerfamiljshus – ofta med långt avstånd till kollektivtrafik och därmed fortsatt bilberoende. Den S-märkta politiken visar fortsatt betong- och miljonprogramsprägel och bristande respekt för framtiden vilket visas också i planerna för Märsta port och de – lyckligtvis tillbakadragna – tankarna för Herresta. Genom eftertänksam förtätning och bebyggelse som planeras utefter lämpliga trafikstråk är det helt möjligt att tillgodose behovet av bostäder – för den som vill se det. ”Åkermarksfundamentalister” kallar Johansson raljerande dem som vädjat om återhållsamhet med åkermark – bl.a. Naturskyddsföreningen. Det är lätt att inse att en politiker vars horisont inte sträcker sig längre än till nästa val, och som tror att miljö-, klimat- och hållbarhetsutmaningar löses med slagord och symbolåtgärder, har svårt att ta till sig detta. Det är mer förvånande att MP och C jamsar med.

Stadsplanera och bygg för framtiden!

Undertecknad har tillsammans med Stella Fare och Nina Lundström skrivit en debattartikel i detta ämne. Vi får se vilka media som tar in den. Här kan i varje fall bloggläsaren ta del: Stadsplanera och bygg för framtiden! Världen, Sverige och Stockholmsregionen står inför stora utmaningar. Världens befolkning går från 7 miljarder till 10-12 redan 2050. Då är dagens nyfödda 40 år och ytterligare två generatiuoner har sett dagens ljus. Vi blir inte bara fler - miljarder människor har berättigade krav på ökad välfärd. De rika ländernas välfärd bygger på fossil energi som bl.a. resulterar i allvarliga klimatförändringar. Samtidigt som behoven ökar minskar tillgången på energi. Forskarna anser att olja och gas sinar före 2050 och att kolkraft bör fasas ut av klimatskäl. Det gäller inte "bara" transporter och uppvärmning utan även tillgången på livsmedel. Konstgödsel, odling,transport och produktion av livsmedel gör av med 10 kilo olja per kilo "mat". Utan olja minskar arealavkastningen. Tillammans med minskad åkerareal p.g.a. klimatorsakad havshöjing och utbredning av torrbälten blir risken för global livsmedelsbrist mycket stor. Många tror att lösnigen är teknologisk utveckling t.ex. mer kärnkraft. Det är nödvändigt, men långt ifrån tillräckligt. Det krävs en omställning av levnadssätt och en samhällsplanering som ger uthållighet också för våra barn och barnbarn. Exempel på åtgärder:

• Stadsplanera för minskat bilberoende! - Stor-Stockholm är byggt för bil. Boende, service och arbetsområden är ofta utspridda och svåra att kollektivtrafikförsörja. Ny och befintlig bebyggelse bör samplaneras för en helhet med god kollektivtrafik, minskat transportbehov och bättre cykelmöjligheter.
• Satsa på attraktiv kollektivtrafik! -Spårbunden trafik är vinnaren. Utöver pendeltågs- och T-banesystemen finns stora möjligheter att bygga ut spårvagnstrafiken.
• Våga pröva spårbil! - Lätta, förarlösa vagnar för 4-6 personer går utan väntetid och stopp på upphöjda banor från den resandes start till mål. I flera delar av vår region skulle spårbil binda samman bytespunkter, bostäder, handelsområden och arbetsplatser på ett unikt sätt. Arlanda/Märsta och Sundbyberg/Annedal är intressanta exempel.
• Rädda åkermarken! - Livsmedelsförsörjningen måste tryggas. Åkermark som bebyggs är borta "för alltid". Idag är bostadsbyggande tillräckligt skäl att förstöra odlingsjord. Skyddet måste stärkas och expansion främst ske genom förtätning.
• Utveckla odlingsmöjligheterna! - Framtiden kräver nära matproduktion. På flera håll utvecklar man stads- eller stadsnära odling och koloniverksamhet. Det bör ske i Stockholmsregionen också.
• Återskapa kretsloppet! - Utan konstgödsel måste näringsämnena från vår mat återföras till jorden. Avfallssortering nära källan är en förutsättning. Urinseparerande toalettsystem är ett sätt som behöver utvecklas.
• Bygg klimatsmart! - Hus kan byggas inte bara självförsörjande - de kan t.o.m. generera energi! Bergvärme, sol- och vindkraft är medel som lönar sig i ett längre perspektiv. Materialvalet har stor betydelse - mer koldioxidbindande trä i stället för energikrävande betong är exempel. Det kan krävas i detaljplaner och entreprenörsavtal.

För detta verkar vi inom vårt parti. Den politiska debatten handlar för mycket om vad vi får i plånboken i dag och för lite om det ansvar som dagens politiker har för ett samhälle som är uthålligt för kommande generationer, vår miljö och det naturliga systemet. Det krävs en genomgripande omställning för att klara detta. Ju längre det dröjer inann vi inser det desto svårare blir det.

Stella Fare, Stockholm - kandidat (FP) till riksdagen och ledamot Stockholms läns landsting

Nina Lundström, Sundbyberg - riksdagsledamot (FP) för Stockholms län

Lars Wedén, Sigtuna - kandidat (FP) till Stockholms läns landsting

Slöjförbud - ett onödigt och populistiskt utspel

Jan Björklunds "slöjutspel" gjorde mig mycket besviken. Visst är det mindre lämpligt att elever eller lärare täcker för sitt ansikte. Men hur vanligt är detta och hur stort är problemet? Det finns väldigt många "olämpliga" beteenden både i skolan och på andra håll i samhället som vi väljer att inte lagstifta om. Många med mig tycker t.ex. att det är högst olämpligt att elever sitter med olika sorts mössor på sig under lektionerna, men anser att detta bör lösas genom normal påverkan inom organisationerna och inte genom lagstiftning och braskande valutspel. Eftersom Jan B säkert är fullt medveten om "slöjproblemets" ringa vikt i verkligheten kan man inte annat än förmoda att utspelet är avsett att flirta med den utbredda islamofobin i vårt samhälle. Det hela spär på bilden av FP som ett hårt och krävande parti där den gamla socialliberala medkänslan stoppats i garderoben. Hur har Jan B tänkt om de kvinnor och flickor som pga sin tradition och uppfostran kommer att känna stort obehag att vistas bland andra med obeslöjat ansikte? Har han insett att detta kan leda till att några inte vill/kan/får komma till skolan alls och vilken effekt det har på integrationen? Tänker Jan B lösa det med polisinsats?

Höj och sänk momsen!!

• 12 % moms på godis, oxfilé, hummer, folköl, fettbemängd färdigmat m.fl. onyttigheter, men 25 % på blöjor, tvättmedel, barnkläder!
• 25 % moms på mat i restaurang, men 12 % om man tar ut den utanför dörren!
• 6 % moms på porrtidningar och Hänt i Veckan, men 25 % på cd med Beethovens symfonier eller en dvd med kulturfilm!

Vårt momssystem är fullt av paradoxala effekter och svårförståeliga gränsdragningar. Dessutom medför den differentierade momsen ett komplicerat administrativt system och improduktiva merkostnader för både näringsidkare och myndigheter – för att inte tala om möjligheterna till fusk. Avsikten med systemet har uppenbarligen varit att gynna vissa verksamheter och belasta andra. Ovanstående exempel visar på hur godtyckligt detta kan slå. Det är lätt att beräkna vilken effekt en enhetlig moms skulle få i olika befolkningsgrupper. Om t.ex. barnfamiljer skulle påverkas ekonomiskt negativt, vilket sannolikt inte är fallet, kan detta lätt justeras med en ökning av barnbidraget. Den låga matmomsen ansågs hjälpa barnfamiljer som har en hög livsmedelsandel i sina utgifter, men varför skall skattesystemet förmyndaraktigt styra medborgarnas konsumtion, framför allt inte då styrningen kan innebära godis i st.f. barnkläder? Nej, sanningen står nog att finna i den politiska populism som budskapet ”sänkt matmoms” innebar. Det innebar egentligen en dold subvention till jordbruket. En svårare fråga är hur den avsedda subventionen till viss kulturverksamhet skall lösas. Den nuvarande momsreduktionen slår dock alldeles för brett och godtyckligt och gynnar verksamheter som borde leva på marknadens villkor. En ny, enhetlig moms skulle bli signifikant lägre än nuvarande 25 %. Målet kan vara att dra in samma belopp till statskassan + ökat kulturstöd + ev. ökning av barnbidraget. Den enda vettiga differentieringen av momsen vore en sänkt tjänstemoms som del av en skatteväxling från skatt på arbete till skatt på resursförbrukning. Om en sådan sänkning skulle finansieras med ökad varumoms och/eller ökade energi-och koldioxidskatter behöver utredas inom ramen för en målmedveten skatteväxlingspolitik.

Övergå till allmän skolstart vid 6 års ålder av den 9-åriga grundskolan!

Svenska barn börjar skolan det kalenderår de fyller 7 år. I många länder börjar man vid 6 år och i några redan vid 5. Ett känt problem är att kunskaperna i ”verktygsämnena” - läsa, skriva, räkna - har blivit allt sämre med allvarliga konsekvenser för både individer och samhälle. Samtidigt vet man att inlärningskapaciteten vid 5-6 årsåldern är högre än vid 7-8. Det är också omvittnat från lärarhåll att den nyfikenhet och motivation som de yngre barnen uppvisar avtar ju närmare den ”struliga” pubertetsåldern man kommer. Ett annat problem är den demografiska balansen i Sveriges befolkning när de stora 40-talskullarna går i pension. Alla prognoser pekar på arbetskraftsbrist och en alltför låg andel arbetande befolkning efter 2015. Ett tredje problem är samhällets ökande barnomsorgskostnad som särskilt efter införandet av maxtaxan blivit en allt större post i kommunernas ekonomi. Samtliga dessa problem påverkas gynnsamt av att hela ”skoltidspaketet” flyttas ett år tidigare. Den s.k. 6-årsverksamheten löser inte detta eftersom man inte kan bygga det pedagogiska upplägget i lågstadiet på ett frivilligt system och eftersom det heller inte innebär ett tidigare skolslut. Efter en övergång till tidigare skolstart kan med fördel en ”5-årsverksamhet” inrättas. Förslag:

• Genomför en gradvis övergång till allmän skolstart vid 6 års ålder.
• Genomför förändringen med ett antal månader yngre elever varje år (beroende på vilken total övergångstid - 3, 5, 10 år - som bedöms lämplig)
• Ge kommunerna möjlighet att justera perioden för intagningsfödelsedatum något åt ena eller andra hållet så att man på kommunnivå får en jämn tillströmning av elever varje år under övergångsperioden och/eller kan anpassa till skolutbyggnadsplaner.
• Ge frihet för föräldrar att välja annan startålder (t.ex. +/- 6 månader)
• Anpassa gradvis pedagogiken och läroplanen till allt yngre elever.

Med ovanförstående åtgärder uppnås följande resultat:

• En högpotentiell inlärningsålder används för att stärka elevernas grundkunskaper och ökar förutsättningen för vidare inlärning och anpassning till samhällets skiftande krav.
• Efter övergångsperioden har Sverige en tillgänglig (och sannolikt bättre förberedd) arbetskraftbas som är en hel åldersklass (ca 100.000 personer) större än den annars skulle vara. Den genomsnittliga livsarbetstiden blir ett år längre.
• Samhällets kostnader för barnomsorg minskar med motsvarande en åldersklass.
• Kommunernas möjligheter att planera intagning och tillgängliga resurser ökar.

Vem ställer om för framtiden`?

Här har jag "lånat" en artikel i VLT av en aktiv "omställare" från Sala - Kurt Grebner. Eftersom jag inte kan säga det bättre själv relaterar jag den i oförändrat skick. Alltså: Vem ställer om för framtiden? När den tusenåriga jordbrukskulturen övergick i industrisamhället ersattes bioenergi och muskelkraft med stenkol och olja. (här en bild av en punkterad glob som håller på att falla ihop) Så går det. En obegränsad fysisk tillväxt är inte möjlig på en begränsad planet. Nu får vi börja dra konsekvenserna av två seklers bristande insikt om människans naturgivna förutsättningar på jorden, skriver Kurt Grebner. foto: scanpix Med dessa nyupptäckta, till synes oändliga energi-tillgångar och teknisk utveckling utan gränser föddes tron på det eviga framsteget. En oinskränkt materiell tillväxt och konsumtion blev tillvarons centrala drivkraft. Denna verklighetsmyt har genomsyrat även vår tid. Men en obegränsad fysisk tillväxt är inte möjlig på en begränsad planet. Nu får vi börja dra konsekvenserna av två seklers bristande insikt om människans naturgivna förutsättningar på jorden. De icke förnybara resurserna, de begränsade lagren av fossil energi och mineraler, töms i allt snabbare takt och allt som hämtas upp ur berggrunden omvandlas efterhand till sopor. Industrisamhällets växande avfallsmängder berövar planetens förmåga att producera mat och resurser och påverkar klimat och vattenförsörjning. Är detta det arv vi kommer att lämna över till kommande generationer? Var och en av oss kan, genom en ändrad livsstil, attitydmässigt och praktiskt, dra vårt lilla strå till stacken. Men de väsentliga förändringarna kräver politiska ställningstaganden – inte välsvarvade till föga förpliktande deklarationer – utan trovärdiga konkreta visioner och mål omsatta i praktiska åtgärder och ledarskap. Finns en sådan politisk beredskap? Om inte, vilka kan orsakerna vara? w Saknar alltför många av våra riksdags-ledamöter relevant kunskap och insikt om naturlagarna, om grundförutsättningarna för ett långsiktigt väl fungerande samhälle? Finns inte den kunskapen, behöver det snarast rättas till med en omfattande utbildningsinsats som når in i riksdagshuset och de lokala politiska församlingarna. w Eller är det möjligen så att den politiska makten vet att åtgärderna för att rädda våra livsbetingelser brådskar? Om våra folkvalda har en sådan insikt och ändå inte tar sitt ansvar handlar det om ett svek mot väljarnas förtroende, framtiden och kommande generationer. w Eller hindrar ett partibundet sneglande på opinionssiffror att de väsentliga, men politiskt krävande framtidsfrågorna inte kommer upp på agendan – annat än som taktisk retorik? Om partsintressen och strävan efter makt för maktens egen skull går före ansvar och handling sker inget väsentligt och skapas inga visioner. Och trovärdiga visioner och konkreta mål är en väsentlig drivkraft för vårt engagemang och framtidshopp. w Eller kan det vara så att våra folkvalda är beroende av eller lojala med näringslivets ekonomiska trossatser och de snävt vinstekonomiska partsintressen som försatt världen i en krissituation? Den krisen handlar inte om kapitalekonomi, om att tjäna pengar på pengar, utan om en ekologisk ekonomi, energiförsörjning, resurser, klimat, livsmiljö och framtida existens. Vilka orsakerna till uteblivna, väsentliga åtgärder än är torde en insiktsfull, folklig opinion vara den säkraste vägen mot fram-tiden. Avgörande är ett massivt pådrivande och en uppbackning av de politiker och den politik som visar vilja till nytänkande som omsätts i praktisk handling. Var och en av oss har två alternativ. Vi kan fly ansvaret, intala oss att tekniska innovationer ordnar allt och fortsätta som vanligt. Överheten vet bäst. Eller så kan vi medverka till att den nödvändiga förändringen blir verklighet. Ju mer vi engagerar oss och påverkar våra politiker, desto tidigare omställningen påbörjas desto mindre besvärlig blir övergången. Man kan bara hoppas att det inte redan är för sent. Det gamla samhället och systemet har spelat ut sin roll, en väg tillbaka är inte möjlig. Det är hög tid att den insikten leder till handling, att vi inte förlitar oss på mirakel. Det nya blir i flera avseenden med nödvändighet annorlunda. Men agerar vi förnuftigt och i tid kan det nya komma att erbjuda andra, långsiktigt hållbara livsvärden och kvaliteter – för oss själva och våra efterkommande. Vem vill bli ihågkommen av sina barnbarn som mor/far-föräldrar som visste men inte gjorde något? Kurt Grebner farfar i Sala

Skatteväxling - vägen till ett uthålligt samhälle med livskvalitet och låg arbetslöshet!

BNP-måttet är otillräckligt för mätande av mänsklig välfärd och utveckling. I finanskrisens spår fokuserar många politiker och partier på att återskapa materiell tillväxt i ”gammaldags” BNP-termer. En fortsatt BNP-optimerande, konsumtionsdrivande och resursslukande tillväxt är dock inte vägen till ökad välfärd utan leder i stället till ett hot mot mänskligheten och det livsuppehållande naturliga systemet. Undertecknad föreslår här en metod som bidrar till minskat resursslöseri utan att människor ställs utan arbete. En systematisk växling från skatt på mänskligt arbete till skatt och avgifter på varukonsumtion, förbrukning av ändliga resurser och skadliga råvaror skulle medföra att det blir dyrare att slösa och förorena men billigare att använda mänskliga tjänster. De områden som bör utsättas för högre skatter/avgifter är:

• Energi (särskilt från fossila bränslen)
• Ändliga och knappa råvaror
• Varukonsumtion (en högre, enhetlig varumoms)

Motsvarande lättnader bör allokeras till:

• Inkomstskatt (inkl. kommunalskatt)
• Tjänstemoms
• Arbetsgivaravgifter

Med dessa steg gynnas en uthållig välfärd. Det blir mer förmånligt att återbruka, reparera och använda mänskliga tjänster (både privat, i näringslivet och i det offentliga). Valfrihet och marknadskrafter skulle verka inom ett nytt ramverk som uppmuntrar omsorg och mänsklig samvaro på bekostnad av hejdlöst konsumerande av prylar. Innerst inne vet vi att lycka och välfärd inte bor i den tredje TV-apparaten, den andra bilen eller ännu fler oanvända apparater. Fler vuxna i skolan, högre personaltäthet i vård och äldreomsorg och bättre service i den kollektiva trafiken, fler butiker i vår närhet o.s.v. betyder mer för vårt välbefinnande. Allt detta inträffar efter en skatteväxling i föreslagen riktning. För kommuner och privata servicegivare blir det billigare att anställa. Personalkostnaden är en av de tyngsta i de verksamheter som i kristid utsätts för besparingar. De höga personalkostnaderna är också en drivkraft för centralisering av service- och varuutbud, vilket i sin tur leder till onödiga transporter, dålig tillgänglighet, bilberoende och allmän ojämlikhet. Detta förslag är vare sig socialistiskt eller kapitalistiskt, borgerligt eller vänsterinriktat utan helt enkelt en väg som främjar mänsklig utveckling och välstånd utan bidra till att vår jord konsumeras till obotlig skada.