Vem ställer om för framtiden`?

Här har jag "lånat" en artikel i VLT av en aktiv "omställare" från Sala - Kurt Grebner. Eftersom jag inte kan säga det bättre själv relaterar jag den i oförändrat skick. Alltså: Vem ställer om för framtiden? När den tusenåriga jordbrukskulturen övergick i industrisamhället ersattes bioenergi och muskelkraft med stenkol och olja. (här en bild av en punkterad glob som håller på att falla ihop) Så går det. En obegränsad fysisk tillväxt är inte möjlig på en begränsad planet. Nu får vi börja dra konsekvenserna av två seklers bristande insikt om människans naturgivna förutsättningar på jorden, skriver Kurt Grebner. foto: scanpix Med dessa nyupptäckta, till synes oändliga energi-tillgångar och teknisk utveckling utan gränser föddes tron på det eviga framsteget. En oinskränkt materiell tillväxt och konsumtion blev tillvarons centrala drivkraft. Denna verklighetsmyt har genomsyrat även vår tid. Men en obegränsad fysisk tillväxt är inte möjlig på en begränsad planet. Nu får vi börja dra konsekvenserna av två seklers bristande insikt om människans naturgivna förutsättningar på jorden. De icke förnybara resurserna, de begränsade lagren av fossil energi och mineraler, töms i allt snabbare takt och allt som hämtas upp ur berggrunden omvandlas efterhand till sopor. Industrisamhällets växande avfallsmängder berövar planetens förmåga att producera mat och resurser och påverkar klimat och vattenförsörjning. Är detta det arv vi kommer att lämna över till kommande generationer? Var och en av oss kan, genom en ändrad livsstil, attitydmässigt och praktiskt, dra vårt lilla strå till stacken. Men de väsentliga förändringarna kräver politiska ställningstaganden – inte välsvarvade till föga förpliktande deklarationer – utan trovärdiga konkreta visioner och mål omsatta i praktiska åtgärder och ledarskap. Finns en sådan politisk beredskap? Om inte, vilka kan orsakerna vara? w Saknar alltför många av våra riksdags-ledamöter relevant kunskap och insikt om naturlagarna, om grundförutsättningarna för ett långsiktigt väl fungerande samhälle? Finns inte den kunskapen, behöver det snarast rättas till med en omfattande utbildningsinsats som når in i riksdagshuset och de lokala politiska församlingarna. w Eller är det möjligen så att den politiska makten vet att åtgärderna för att rädda våra livsbetingelser brådskar? Om våra folkvalda har en sådan insikt och ändå inte tar sitt ansvar handlar det om ett svek mot väljarnas förtroende, framtiden och kommande generationer. w Eller hindrar ett partibundet sneglande på opinionssiffror att de väsentliga, men politiskt krävande framtidsfrågorna inte kommer upp på agendan – annat än som taktisk retorik? Om partsintressen och strävan efter makt för maktens egen skull går före ansvar och handling sker inget väsentligt och skapas inga visioner. Och trovärdiga visioner och konkreta mål är en väsentlig drivkraft för vårt engagemang och framtidshopp. w Eller kan det vara så att våra folkvalda är beroende av eller lojala med näringslivets ekonomiska trossatser och de snävt vinstekonomiska partsintressen som försatt världen i en krissituation? Den krisen handlar inte om kapitalekonomi, om att tjäna pengar på pengar, utan om en ekologisk ekonomi, energiförsörjning, resurser, klimat, livsmiljö och framtida existens. Vilka orsakerna till uteblivna, väsentliga åtgärder än är torde en insiktsfull, folklig opinion vara den säkraste vägen mot fram-tiden. Avgörande är ett massivt pådrivande och en uppbackning av de politiker och den politik som visar vilja till nytänkande som omsätts i praktisk handling. Var och en av oss har två alternativ. Vi kan fly ansvaret, intala oss att tekniska innovationer ordnar allt och fortsätta som vanligt. Överheten vet bäst. Eller så kan vi medverka till att den nödvändiga förändringen blir verklighet. Ju mer vi engagerar oss och påverkar våra politiker, desto tidigare omställningen påbörjas desto mindre besvärlig blir övergången. Man kan bara hoppas att det inte redan är för sent. Det gamla samhället och systemet har spelat ut sin roll, en väg tillbaka är inte möjlig. Det är hög tid att den insikten leder till handling, att vi inte förlitar oss på mirakel. Det nya blir i flera avseenden med nödvändighet annorlunda. Men agerar vi förnuftigt och i tid kan det nya komma att erbjuda andra, långsiktigt hållbara livsvärden och kvaliteter – för oss själva och våra efterkommande. Vem vill bli ihågkommen av sina barnbarn som mor/far-föräldrar som visste men inte gjorde något? Kurt Grebner farfar i Sala